fredag 11 november 2011

Blev det inte mer än såhär? på Stadsteatern

Vad tråkigt det är när en dialog inte säger något. Förenklingar och upprepningar kan snabba på ett samtal, men kan också dölja vad man egentligen menar. Dialogen mellan de två gifta paren på scenen låter just så. Speciellt Mats och Caroline, med den evigt återkommande frågan "Är du sur?" och tvångssvaret "Nej, det är jag inte!" (Jag önskar att "sur"-frågan pensionerades direkt efter trettonårsåldern.)


Vilken skillnad när personerna byter plats och vännerna börjar prata istället: Caroline med Malena, och Mats med Viktor. De vågar tala om allvarliga saker, och om hur de verkligen känner. De fyra skådespelarna är helt nakna, och rör sig bara när de ställer sig på en ny plats eller vrider sig framåt eller åt sidan. Men dialogen och minspelet är så tydliga att formen bara ger berättelsen skärpa.


Vardagsrutin och svikna förväntningar har brutit ned det som började som yr passion. I en senare sekvens, som faktiskt är för sockersöt för min smak, får vi se hur historien började för de två nyförälskade paren. Och därefter hur måsten och stress tar över och tär på förhållandet. Alla skådespelare är naturliga och trovärdiga i sina roller, och det är lätt att känna sympati för alla rollfigurer på scenen. Nästan varje person i publiken kan säkert också hitta någon situation att känna igen från sitt eget liv.

Det är fint visat hur det är små detaljer och missuppfattningar som gröper ur kärleken bit för bit. Till slut står skådespelarna helt nakna framför oss igen, precis som de gjorde när pjäsen började. Men förhoppningsvis är inte historien över för dem.

Länk till Stadsteaterns sida om Blev det inte mer än såhär?

Foto: Carl Thorborg

4 kommentarer:

Helena sa...

Jag uppskattade pjäsen, framförallt texten, även om jag har svårt för det nakna. När jag såg föreställningen var jag inte ensam om det, flera "äntligen" hördes då kläderna kom på. Jag tror att det går att få fram effekten på annat sätt än nakenhet.

I just den här pjäsen tror jag publiken har en avgörande roll, tex hur tidigt den vågar skratta. Men det var svårt att läsa ut handlingen ur förinformationen så jag misstänker att publiken kan vara blandad, en del kan t.o.m bli besvikna.

Jenny B sa...

Jag kan tänka mig att nakenheten är distraherande för många. Själv vande jag mig snabbt, och blev faktiskt litet glad över att se att jag inte är ensam om att ha bilringar och andra skavanker. Jag blev till och med så positiv att det hjälpte mig stort när jag tio minuter senare stod i en provhytt och hittade klänningar till företagets julfest! Sedan tyckte jag också det hjälpte att skådespelarna själva var så avslappnade. Men visst, kanske var nakenheten onödig, kanske hade det funkat med en kroppsstrumpa också.

Helena sa...

Du skriver så fint om nakenheten! Du har en bra grundsyn på livet.

Jenny B sa...

Tack, Helena! Till saken hör väl att man blir van vid glimtar av nakna kroppar efter att ha gått på teater i några år. (Jfr Karmelitsystrarna i Berlin i somras!) Det borde kanske inte behövas att man är van vid nakenhet för att uppskatta en pjäs, men jag tycker ändå inte att jag har blivit avtrubbad.