tisdag 15 november 2011

Austerlitz av W.G. Sebald

Bokens berättare befinner sig på Antwerpens järnvägsstation en stilla dag 1967. I väntsalen stöter han på en litet egenartad man som detaljstuderar arkitekturen. Det är Jacques Austerlitz, och mötet är början på en vänskap som kommer att fortsätta i flera decennier, genom flera europeiska städer. De två möts sällan och ibland helt slumpartat, men Austerlitz plockar upp diskussionen där de slutade, som om ingen tid förflutit.

Till en början berättar Austerlitz ingående om fästningsverk och andra byggnader genom historien; hur arkitekturen planerades och genomfördes, och hur väl eller illa den uppfyllde sitt syfte. Jag vill kalla det att han berättar om arkitekturens psykologi, och det är väldigt intressant att läsa om. Efter hand börjar Austerlitz att berätta om sin barndom hos ett närmast känslolöst pastorspar på den walesiska landsbygden. Han berättar sakligt och med fokus på konkreta detaljer, men ensamhet och sorg lyser igenom hans stillsamma ton.

Strax inför sin studentexamen får Austerlitz av sin rektor reda på att hans namn inte är det han dittills trott, utan Jacques Austerlitz. Han sändes som treåring under andra världskriget med en barntransport från Tjeckoslovakien och adopterades av pastorsparet. Bit för bit, under mötena som sprids ut under flera år, berättar Austerlitz för bokens talesman hur han började söka efter sina biologiska föräldrar, och hur han samtidigt sjönk ned i en depression. Att höra hur den analytiske och praktiske Austerlitz förlamas av sina känslor skär i mitt hjärta. Han är dock en aktiv man med ett mål i livet, så han är inte någon att tycka synd om - men han är ju så ensam i världen.

Mot slutet av boken är det som att Austerlitz lyckas härbärgera det han erfarit om sin familjs grymma öde, och att det ingjutit en ny dimension av mänsklighet i hans livs fundament, arkitekturhistoria. Från taket på ett bibliotek i Paris ser han ut över ett torg som bär hans eget namn, där man under kriget samlade ihop föremål som tagits från de judiska familjer som transporterats till koncentrationsläger. "Och där nere på lagerplatsen Austerlitz-Tolbiac staplade sig under åren från 1942 allt vad vår civilisation hade frambringat till försköning av våra liv, det må vara hushållsföremål, från Louis XVI-kommoder, Meissenporslin, persiska mattor och hela bibliotek till sista salt- och pepparkaret." (min övers.) Där kunde sedan nazisthöjderna gå runt och förse sig. Ondskan i det faktum kan slå en människa till marken för tid och evighet. Men för ens egen skull är det bättre att på något sätt hantera att ondskan finns och leva vidare själv.


Boken är skriven i meningar som kan sträcka sig över mer än en sida, men ändå inte är komplicerade att läsa. I denna detaljrika text finns många svartvita fotografier inlagda som illustration till texten. På ett så enkelt sätt blir berättelsen flerdimensionell. Austerlitz, boken och mannen, ritar ett spår genom viktiga händelser i Europas 1900-tal.

Hermia har också läst Austerlitz.

2 kommentarer:

Hermia sa...

Så fint att du också läst den nu! Jag tyckte mycket om den, språket, det till synes dokumentära etc. Någon gång ska jag läsa mer av författaren. Har du läst något annat av honom?

Jenny B sa...

Jag hade redan glömt att du också har läst boken! Nej, jag har inte läst något annat av Sebald, men skulle nog gärna göra det, jag också.

Det kändes som att det sakliga språket var en bra karakteristik på Austerlitz själv, den lille mannen som fördjupar sig i konkreta ting därför att han aldrig fick (lära sig att) leva ut sina känslor.