Trettondagsafton på Stadsteatern

Nej, det är ingen diskbänksrealism, nästan ingen realism alls i pjäsen Trettondagsafton. Ännu en storm, ytterligare några skeppsbrutna som sköljs upp på stranden, romantik som bryter fram ur kaos, och förvecklingar och intriger. Det verkar inte bo så många i riket Illyrien, men hälften av dem är högadliga och förälskade i varandra, och ännu fler blir det när tvillingparet Viola och Sebastian (Sofia Ledarp) spolas i land, var för sig, ovetande om att den andra har överlevt.

Jag tycker jättemycket om scenografin, som visar ringen i en manege, omgiven av sexton eller sjutton höga vallmoblomster, och ljuset som skiftar styrka omärkligt ibland och djupnar till en seriös rödsvart skog av kärlek. Riktigt lika mycket tycker jag inte om kläderna, som består av fladdrande lapptäcken av gympabrallor, rutmönstrade tygsjok och blank brokad. Det passar i och för sig till berättelsen som är överlastad med förvirring och ödesdigra möten, men det får mig att längta efter de få personer som är litet mer diskret klädda i svart. Till och med efter Malvolio (Peter Haber), fast han är en sådan tråkmåns, och efter Fabian (Christer Fant) - han har dock en svart sidenbehå ovanpå den vita skjortan under sin svällande kostym.

Men allra mest längtar jag efter Olivia (Nadja Mirmiran), eftertraktad av hertig Orsino (Henrik Norlén) som hon avvisar, för att istället falla för flickan Viola utklädd till pojken Cesario. I en annan pjäs skulle hennes frasande svarta sorgklänning och krinolinen sydd av hundratals blommiga bikinidelar vara det mest extravaganta, men här är de stramhet och koncentration bland alla andra postmoderna (post-apokalyptiska) dräkter. Och flickan som bär dem, hon likaså! Olivias roll kan vara tråkig och otacksam i andra uppsättningar av Trettondagsafton. Det krävs en inbjudande regissör och en bra skådespelerska för att Olivia skall blomma ut som hon gör här. Nadja Mirmiran har den teatraliska styrka att hon med precisa gester kan skicka folk hit eller dit, kasta sig efter den hon älskar, gunga eller segla fram över golvet i sin vida kjol, och ändå ha så mycket självdistans och humor att det inte blir styltigt, bara läckert. Underbart!

Humor har vi annars i överflöd! Kanske litet för mycket och litet för fräckt ibland, men det får fart på föreställningen. Narren (Pia Johansson) har fått ta stor plats med all rätt, och trion Fabian, Tobias (Ralph Carlsson) och Andreas Blek af Nosen (Ulf Eklund) är ju för roliga! Alla kärleksförvecklingar är ju så otroligt osannolika att det är bra att de dränks in med humor. Och så bra att de inte går riktigt så hårt åt stackars Malvolio den här gången! Jag förstår att han varit en olidlig torrboll långt innan vi får se honom på scen, men jag tycker alltid litet synd om honom när han kommer i sina gula strumpor och tror att han skall möta kärleken...

Foto: Petra Hellberg

Men kärleken är det så många andra som får möta! Grattis till dem! Sådan tur att det blev några lyckliga par på slutet i alla fall. Och så bra alla spelar! Scenen är full av energi och glädje, och bra musik, och allt hakar i vartannat så väl. Shakespeares komedier är allt annat än högtidliga, de är vilda och glada och en fest för publiken, och det är det som Stadsteaterns Trettondagsafton spelar upp för oss.

Ovidkommande fotnot:
Jag är mycket nöjd med att det faktiskt blev på själva trettondagsaftonen som jag kom iväg för att se pjäsen! Inte för att datumet har någon betydelse för handlingen, men ändå.

Länk till Stadsteaterns sida om Trettondagsafton