tisdag 17 februari 2009

The Wrestler


Wrestling-matcher är uppgjorda från början till slut. Det är bestämt redan innan vem som skall vinna, och alla brottare samlas i de sjabbiga omklädningsrummen innan matcherna för att bestämma vilka grepp och tricks de skall använda på varandra. Men skadorna från fighterna kan ändå bli stora. Att kastas i marken, att springa in i en arm, att få huvudet dunkat i en stolpe - även med träning och skicklighet gör det ont.

Randy "The Ram" Robinson (Mickey Rourke) har brottats i över tjugo år. Hans storhetstid ligger bakom honom, och kroppen är sliten av alla matcher. Men det är ju brottningen han är bra på. Det är i den världen han känner sig hemma, i kamratskapet mellan biffarna i lysande trikåer, och i ringen med sin egen värld av regler.

Mickey Rourkes ansikte och kropp ser ut att vara täckta av ett pansar av kött. Neongröna tights, en intensiv solariebränna och långt, vitblekt hår är nödvändiga detaljer som The Ram måste underhålla. Det som ser fejkat och skrattretande ut för oss som står utanför, är normalt i wrestling-världen, och uppskattningen mellan brottarna och deras fans är äkta.

Utanför ringen ser The Rams liv inte så lyckat ut. Han bor i en trailer, har ett träligt jobb med en chef som gillar att förnedra honom, dottern vägrar att prata med honom sedan många år, och har bara halvhjärtade förhoppingar om äkta kärlek med strippan Cassidy (Marisa Tomei). Men han har ju inte bara stora muskler, utan även inre styrka och fighting spirit. När han får en hjärtattack måste han omvärdera sitt liv, och han försöker verkligen ta tag i de problem han har. Men det är ju ändå i wrestling-världen som The Ram känner sig hemma. Det är så lätt att lappa ihop den blödande, värkande kroppen och fortsätta litet till.

Filmen The Wrestler lyckas verkligen med att visa upp en så underlig och stiliserad värld som wrestling, och få den att kännas naturlig. Fight-scenerna är också väldigt realistiska; jag vrider mig plågat när blodet rinner, men rycks med av tävlingsandan. Killarna i vilda utstyrslar med fantasifulla namn är allt annat än fejkade, och känslorna Mickey Rourke uttrycker som The Ram är helt och hållet äkta. Han har gjort många misstag i sitt liv, han försöker vara schysst men misslyckas igen, och jag känner djupt med honom i hans prövningar. Det var många gånger under filmen som jag inte kunde hålla tillbaka tårarna, och det är inget jag skäms för. Även killar får gråta till den här filmen.

4 kommentarer:

Glamourbibliotekaren sa...

Åh, den var så bra!! Fin omtale, du har virkelig satt ord på det jeg tenker. Av alle bra filmer i årets Oscar-sesong tror jeg det er denne som vil feste seg aller mest, hjertet mitt ble knust for The Ram, og det er lenge siden jeg har blitt så grepet av en karakter og virkelig følt hans følelser. Og jeg er bibliotekar og han er wrestler. Spiller ingen rolle. Mickey Rourke altså.. Oscar-worthy!

Jenny B sa...

Tack för det! Jag önskar jag kunde skriva ännu finare om den här filmen, som är en av de bästa jag har sett under min intensiva Oscars-period i år. Hoppas att många vill se den, och inte blir avskräckta av handlingen!

Bokomaten.. sa...

TACK! Jag måste erkänan att detta var den enda av Oscarsfilmerna jag inte var sugen alls på att se. Wrestling är inte mitt stora intresse i livet. Nu är jag dock mycket mer sugen. I övrigt är det bara ett par filmer kvar jag måste pricka in nu, får ha en intensiv helg.:-)

Jenny B sa...

Bokomaten, om jag lyckas locka bara EN människa att se den här filmen som annars inte skulle gjort det, så är jag nöjd. Så jag är jätteglad att höra det från dig! Hoppas att många ger The Ram en chans.