I konsertserien Filharmoniker i närbild fick vi i söndags höra kammarmusik av Johannes Brahms och Béla Bartók.
Den inledande klarinettrion av Brahms i a-moll (Opus 114) var vacker. Men den var så tillbakahållen att den inte engagerade. Jag vet inte om det berodde på noterna eller uppförandet. Jag tänkte att jag kanske skulle kunnat förstå nyanserna om den inte legat först i programmet, men nu hade jag inte tillräckligt med koncentration för det.
Nästa stycke, Kontraster (Sz 111), skriven bl.a för Benny Goodman, var fantastisk! Jag kanske missförstod Bartóks intentioner att profilera instrumenten mot varandra, för jag tyckte han lät dem harmoniera vackert. Den sista satsen var dansant och härlig!
Den avslutande trion i Ess-dur (Opus 40) var skriven av en mycket yngre Brahms än den förra. Det märktes, och det tyckte jag om! Den var känslosam och mer vågad. Hornet förde tankarna till alpmiljöer med råmande kor, porlande bäckar och glada herdar. Det var en uppiggande avslutning på en vacker konsert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar