onsdag 7 oktober 2020

Frayed

 Ah, yuppie-eran, när man snabbt kunde göra sig en förmögenhet och visa upp den med möbler och kläder i grälla färger och kantiga former! Sammy gifte sig med en finansman och levde ett skönt liv som hemmafru till deras två barn - tills mannen i fråga dog under skumma omständigheter och det visade sig att de var panka. Sammy har inget annat val än att flytta hem till sin mamma med barnen, men det blir krångligare av att mamman bor på andra sidan jorden och att hon och brodern inte blir jätteglada över den förlorade dotterns återkomst.

 "Mormor bor i Sydney" försäkrar Sammy sina sura tonårsbarn, men det står snart klart att bilfärden från flygplatsen tar dem till Newcastle, en stad med framtiden bakom sig och en bra bit från Sydney. 

Att vända tillbaka till hemstaden är ju inte det roligaste för Sammy heller, med sura ex-pojkvänner och forna klasskamrater som gärna ger betalt för gammal ost. Hon behöver pengar snabbt men jobben som står till buds är varken roliga eller välbetalda. Det hon till sist får är någorlunda givande men chefen, Chris, är en halvlyckad lokalpolitiker med hävdelsebehov som han tar ut på sina blasérade sekreterare. Den nya skolan är inte heller någon höjdare för barnen Tess och Lenny, som blir utfrusna och rent av får spö av grannflickan Abby och Chris mobbare till son.

Skämten är inte tätt packade i Frayed, det roliga ligger mer i de segdragna motgångarna och att Sammy knegar sig igenom dem med en sur min och en förolämpning. Jag skrattar högt varje gång hon och brorsan Jim börjar bråka och knuffas som tolvåringar igen. Det är också rart att se Sammy ta upp kontakten med den svikna ungdomskärleken Dan igen, när båda är äldre och tillskrynklade av livet.

 En del av det man skrattar åt under seriens gång har sorgligare undertoner, och efter hand rullas de fram och tas på allvar. Men trots krokbenen, misslyckandena och några verkliga tragedier är Frayed ingen eländesserie utan mycket underhållande. Sarah Kendall har skrivit den och spelar Sammy i sin aggressiva 80-talspage, och jag hoppas på att se mer från henne.


 




Inga kommentarer: