Jag kan inte minnas att jag har sett konst av Olav Christopher Jenssen förut, så jag bläddrar igenom bilderna av tidigare verk på Galleri Riis' hemsida. Där finns tavlor med stor variation i motiv och färgval. Men utställningen Panorama / Second Generation utgörs enbart av likartade verk: stora tavlor med verk (med) mestadels horisontella linjer och block, litet skeva både i sidled och vinklat mot varandra, men nästan symmetriska.
Jag ser på tavlorna och upplever ingenting. Vill de säga något? Är de dekoration? Är de bakgrundsbrus? Några dagar senare kommer jag på vad de liknar. För över tio år sedan arbetade jag på Hewlett-Packard. Vi använde HP-UX som operativsystem, och man kunde välja vilken färgskala man ville ha på sina bakgrunder, fönster och menyer, och färgerna liknade tavlorna på utställningen. Till en början tyckte jag att det var jätteroligt, och bytte färgtema minst en gång om dagen. Efter ett tag tröttnade jag. Att byta färg förändrade ingenting, och mina uppgifter blev varken roligare eller lättare. Känslan kommer tillbaka när jag ser Olav Christopher Jenssens stora tavlor. De är inramningar, de innehåller inget eget. Om jag vill ha mer måste jag själv arbeta för att fylla dem med innehåll.
Länk till Galleri Riis' sida om utställningen
4 kommentarer:
Skönt att jag inte är ensam om att inte fatta något av den här utställningen. Jag hade en period då jag var fascinerad av konstruktivism och liknande som t ex Olle Baertling, Richard Mortensen, Peder Duke, Victor Vasarely osv. Men Jenssens bilder är tydligen något bortom det visuella.
Som det står i programbladet: "Panoramamålningarnas fält med dess inre logik speglar både en abstrakt formvärld och en förmåga att se bortom målarduken" - Jaha något bortom målarduken alltså! Undrar vad det skulle vara? Jag är skeptisk.
Tack för ditt understöd! Jag är inte främmande för att leta länge efter en tolkning - hellre det än att bli skriven på näsan vad jag skall se. Men här kunde jag inte hitta någon idé från konstnären att spinna vidare från.
Jättebra att du nämner Baertling, för verk och hans visioner kan man tänka länge på, och respektera även om man inte skulle gilla dem. Men de här? Om jag tänkte för mycket på dem skulle jag känna mig lurad.
När jag ser denna målning tänker jag på ett piano som någon har skjutit utför en trappa så det tagit skada och blivit snett och vint.
Men det har hållit ihop. Kanske var dess ägare på fyllan när det hände, vem vet?
Men dagen efter har de vaknat upp bakrusiga och målat det vinda pianot med alla möjliga färger de tidigare hittat i källaren.
Ja, det var ju en idé så god som någon! :)
Skicka en kommentar