Benjamin Clementine på Huxleys Neue Welt Berlin

Den otroligt begåvade kompositören och sångaren Benjamin Clementine har gjort en ny skiva, Sir Introvert and the Featherweights. Utgivningen är dock uppskjuten, men en hel del av musiken spelas på Benjamin Clementines pågående Europaturné. De nya låttitlarna känner jag till, eller har fel på, tack vare ett fan som noterat dem från en tidigare spelning i Prag.

De fyra bandmedlemmarna tågar in med sänkta huvuden och tar plats bakom var sitt vitmålat podium, innan huvudpersonen själv gör entré. Från singeln Toxicalifobia och framåt har Benjamin Clementine gett sin musik en rikare orkestrering igen. Tyvärr är resultatet just ikväll att hans egen underbara röst ofta dränks av instrumenten, i synnerhet av synten som även många gånger låter falskt. Ändå hör vi att de nya låtarna är riktigt bra - Damn Abraham, Nicholas Nepolitano och Elizabeth Taylor's Bag, där en ett trumljud vidtar halvvägs in i den annars lugna låten och blir till ett hjärtslag så starkt att det nästan tar över ens eget. 

Efter de tre låtarna får vi mellansnack på aspirerande tyska: Hello Berlin! Are we in Berlin? Was machst du? Alles gut? Konserten fortsätter med Spare Me The Shakespeare, intrikata klanger och ett funkigt beat. Benjamin Clementine sjunger sångtexten från ett papper som han knycklar ihop och kastar ut i publiken på slutet - åh att fånga det! Orden Let It Go spelas in och får eka mot varandra mot låtens sluttamp.

Några gamla favoriter: Delighted och valsdansande Genesis, vilka dock vore finare att höra med bättre balans i ljudet. Den spännande videon till Phantom of Aleppoville projiceras i bakgrunden medan dess spännande pianoparti växer intensivt - tyvärr hör vi inte sången alls! Inte förrän i det nedtonade slutet, där raderna leave me alone or love me upprepas och dras ut i en lång, vacker ton.

Den nya sången Sin of Michael Shin börjar med stilla gitarrspel tills trummorna kommer in. Den har litet sound av Western och Sydamerika, vilket passar då den handlar om A friend of mine Who went to Hollywood. Är det tyska igen, är det ordet Donner som ekar under de avslutande epilepsisekvenserna av blinkande lampor när Benjamin Clementine smyger ut hukande under en stor drömfångare han svänger med? Så kommer han in igen, och sjunger i ett högt tonläge orden in your dream. Det kan låta psykedeliskt, men de här ögonblicken under konserten är de mest givande, när Clementines begåvning och inspiration tar överhanden och ger oss något utanför det vanliga.

Den ödsliga texten i I Won't Complain kommer tack och lov till sin rätt i den intensiva versionen som avslutar den (icke-)ordinarie konserten. Efter en lång paus fylld av uppmuntrande applåder från den längtande publiken återkommer den skicklige basisten för en trollbindande låt på egen hand. Sedan startar han Adios och kvällens stjärna återkommer för en lång, sakral och nästan överjordisk inledning på ett intensivt framförande av denna fantastiska sång med sin självutlämnande och kloka text. De hårda hjärtslagen från tidigare återkommer tillsammans med en mullrande synt i låten Rudy Rockingburg. Så blinkar den vita flygeln till i grönt för ett ögonblick, och en gungande variant av Condolence drar igång. Den här gången blir Benjamin Clementine inte nöjd med publikens sång, men efter en snabb översättningssession sjunger vi stort och inlevelsefullt:

Ich sende mein Beileid an die Angst

Ich sende mein Beileid an die Unsicherheit

Så går konserten mot sitt slut med den nya låten Tempus Fugit. Benjamin Clementine är en av vår tids stora sångare och låtskapare, och det är en ynnest att ha fått höra honom live.

Prime Target

Låt oss tänka ut något nytt som kan vara den spännande medelpunkten i en thrillerserie... matematik! Matematik är viktigt... och det styr internet på något vis. Det är litet svårt för gemene man att förstå den svåraste matten, men det sitter några snillen och forskar på det och kommer på hemligheter om universum och internet. Av en slump så är ett av detta snillen gift med en arkeolog som forskar på ryktena om ett förantikt tempel, och nu hittas detta tempel under jord i Bagdad och är fullt av gammal matematik!

Professor Mallinder, matematiksnillet i fråga, blir så oroad att han bränner upp all forskning och tar sitt liv. Han bränner dessutom upp forskningen för studenten han handleder, den jättesöte killen Edward Brooks. När Edward går in och söker på webbsidan för Cambridges universitetsbibliotek så deletas alla TRE existerande avhandlingar om primtal framför ögonen på honom, men ingen i hela världen märker det för det är bara han som forskar på primtal.

Men det finns några som bryr sig om mattesnillen forskar på - NSA har kameror precis överallt och övervakar om någon forskar fram någon matte som kan vara FARLIG. Taylah är en av dem som övervakat forskare i några år. Hon blir jätteöverraskad när det verkar vara något fuffens med professor Mallinders död, och när hon själv blir måltavla så flippar hon blixtsnabbt från passiv övervakare till aktiv agent på fältet och söker upp Edward.

Edward i sin tur blir rekryterad av en skum men mäktig konsultfirma. De anställer honom för att forska på MATEMATIK men när han inställer sig för sin första dag anar han ugglor i mossen och säger att han skall forska på något annat än det han hittills forskat på, för ingen har ju riktigt frågat ut honom om vad han kan eller tänkt ut någon arbetsbeskrivning. När han upptäcker att firman ser vilka hemligheter han har sökt efter på intranätet flyr han och Taylah snabbt till Bagdad för att se på den gamla matematiken i det gamla templet.

Vid sidan av detta kommer en dryg kille från Amerika och hotar Taylahs NSA-handledare/fostermor med sarkasm och en dialog så banal att det slår lock för öronen. Men de är inte de enda som vill få tag i Leo, det finns också en annan grupp som vill fånga in honom för att kunna använda hans MATEMATIK som vapen.

Om vi bortser från att det är ytterst lösa kopplingar mellan primtal, tusen år gammal matematik som fallit i glömska och ett sätt att styra internet, och accepterar det som grunden för en thrillerserie där två unga vackra människor jagas genom spännande internationella miljöer... så räcker det fortfarande inte, när handlingen, dialogen och actionscenerna är så undermåliga.

Blommorna av Elin Michaelsdotter

Det verkar inte komma så mycket kunder till blomsterhandeln där Edit jobbar, men hon har en jämn ström av arbete under dagen och en oväntad vän i duvan Stockholm som ofta kommer till fönsterbrädet. Men så börjar en av butikens besökare att ta större plats i Edits liv, Sylvia vars liv verkar så fullkomligt och säkert som Edits eget verkar vara långt ifrån. Av inte helt begriplig anledning värvar Sylvia Edit till sin assistent, egentligen sekreterare, när hon ska börja skriva en antologi om vanliga människors liv. Kvällarna i Sylvias välordnade hem, med man och vuxna barn utom synhåll, utövar en lockelse och viss plåga för Edit även om varken boken eller hon själv uttalar det tydligt.

Det är först halvvägs genom Blommorna som vi får parallella, kompletterande förklaringar till varför Sylvia bjuder in Edit i sitt liv. Det är egentligen litet väl sent; fram tills dess har dialogerna mellan den tillknäppta Edit och den självsäkra Sylvia varit litet väl klichéartade och svåra att ta på allvar. Men så börjar berättelsen fyllas av mer liv på flera plan. Edits inre tankar om varför hon dras till insekter och blommor ger henne mer personlighet. Och i synnerhet börjar en dans av attraktion och avvisanden som fyller varje vardaglig handling med nerv. Vem längtar mest efter vem just nu? Vem råkade öka den andras åtrå genom att vara otillgänglig under några dagar? Elin Michaelsdotter skriver så att man känner hur oron eller förväntningarna genomsyrar scenerna, vare sig de två är ensamma eller har sällskap, vare sig de lagar mat eller äter på restaurang. Den sista halvan av boken gör den läsvärd, och Elin Michaelsdotter till en författare att vilja läsa mer av.

Kafkas apa på Stadsteatern Vällingby

Ett skott skrapade upp kinden, det andra gjorde ett märke på låret. Skyttarna fångade in apan och satte honom i en bur på båten som skulle föra honom till Hamburg. Det är med ilska som apan berättar sin historia för oss. Han säger att han har glömt hur det är att vara apa (och antyder att hans åhörare också lär ha gjort det), men han minns i detalj hur det gick till när han fångades, och framför allt hur han lärde sig själv att bli människa.

Föreställningen börjar med att vår huvudperson kommer ut och ser på oss i publiken en stund, så att vi kan uppleva hur det känns att bli betittade. Han skall komma att dra in oss i skeendet fler gånger; demonstrera hur han lärde sig att hälsa, och låta åskådare illustrera hur besättningsmännen kliade honom med en pinne - uppenbarligen skönt, men också förnedrande.

Apan bär som sagt på en inre ilska, men hans räddning låg i hur lugn han förhöll sig när han fångats in. Han betraktade människorna som gick omkring helt fritt, och för att också få röra sig fritt bestämde han sig för att bli en av dem genom att kopiera vad de gjorde. En del gick lätt, svårast av allt var att dricka rom, så äckligt det smakar. Medan man ser apans noggranna försök att härma mänskligt beteende kan man fundera över alla andra som också försökt göra samma som omgivningen, hur annorlunda och konstigt det än är i deras ögon - personer med autism, invandrare i ett nytt land, och säkert var och en av oss vid något tillfälle.

Franz Kafkas novell Redogörelse framlagd för en akademi dramatiserades år 2009 av Colin Teevan och framförs ypperligt av Josef Törner. Vår apa blev en underhållare, och den gode musikalartisten Törner väver in musik i föreställningen, inklusive Karl Gerhards klassiska kuplett Jazzgossen. Vid ett tillfälle sitter Josef Törner ihopsjunken som en orolig apa i bur, för att i nästa ögonblick stå rak i sin fulla längd och kommentera sin situation - skickligt spelat och en god illustration av hur roller växlar i livet och efter vad man har utrymme att göra i andras ögon. Kafkas apa är en mycket välgjord och sevärd uppsättning på Stadsteaterns Vällingbyscen.

Länk till Stadsteaterns sida om Kafkas apa

Fotograf: Leonard Stenberg

Blitz

Det är George, 9 år, som är huvudperson i filmen Blitz som utspelar sig i London år 1940. Men de många personer som George stöter på under de dagar vi följer honom blir mer än bakgrundsfigurer; under några få scener hinner de få tillräckligt med personlighet för att vi skall kunna fundera på historierna som de själva är huvudpersoner i. Och de händelser som George genomlever under sin väg genom ett bombhärjat London blir inte bara scener att ta sig igenom. Med barnets ögon hinner vi undra och oroa oss för att George aldrig kommer att komma tillbaka hem igen.

Georges mamma Rita satte honom på ett tåg som skulle föra barn från London till säkerheten på landsbygden. Efter en timmes färd hoppade George av tåget och började sitt försök att ta sig hem igen. Men den största utmaningen är inte att det är långt till London och hemmet i Stepney, utan allt som kan hända på vägen. En fara är bomberna som kan falla över staden, en annan är människorna som utnyttjar kaoset och medmänniskors knipor, och båda är lika hemska. Att Georges pappa var svart gör också att pojken är extra utsatt för omgivningens hån eller överdriven vilja att disciplinera. Regissören Steve McQueen har kunnigt tagit tillvara på detaljerna i vad som är otäckt med situationerna, speciellt för ett barn vars värld är upp och ned. Men vi får också se vänliga människor som gör sin plikt och ännu mer för att hålla ordning för de svagaste i en kaosartad tillvaro.

Filmen Blitz är visuellt gripande och skrämmande från början - eldhav, kämpande mannar, lätt stiliserade fallande bomber som tycks ha en obegriplig och ondskefullt levande önskan att vilja slå ned och krossa England. Men därtill visar filmen möjligheten till glädje under svåra omständigheter, ofta i form av musik. Rita och George sjunger gärna hemma vid pianot tillsammans med morfar Gerald, spelad av Paul Weller. En vänlig själ George möter under sin första svåra natt är juridikstudenten Ife, spelad av den begåvade musikern Benjamin Clementine, som ger pojken trygghet och vänlighet genom sång och några viktiga minuters omtanke. I fabriken där Rita arbetar skapar maskinerna, redan innan BBC:s radioorkester kommer dit för ett uppträdande, en rytm och melodi som kvinnorna nästan verkar dansa till när de arbetar runt dem, men självständigt, inte som robotar, fastän maskinmusiken har en ödesdiger underton.

Blitz ger en god känsla för hur bräckligt livet var under bombflygplan som skapade nya ruiner varje natt. Den visar också rädslan och sammanhållningen i skyddsrummen, mindre idealiserat än i många andra filmer från andra världskriget. En hjälteinsats kan ske i skymundan, misslyckas, eller ge en glimt av hopp till en annan människa så att civilisationen består ett tag till.

The Moonday Letters av Emmi Itäranta

Kommer vår folkligare, naturnära tro att följa med oss när vi lämnar jorden och flyttar ut i rymden? I Emmi Itärantas bok The Moonday Letters är det just det som händer, och kanske behövs kopplingen till naturen och världen bakom vår ännu mer när människorna bor i artificiella miljöer på andra himlakroppar. Dock verkar miljöerna som huvudpersonen Lumi beskriver i de inledande kapitlen ytterst lockande och vackra; Jupiter sedd från dess (bebodda) måne Europa, det välskötta hemmet i Harmonia på Mars, minnena från den lummiga cylinderformade stationen Fuxi. 

Det är jorden som är problembarnet, beboelig men nedsmutsad och utnyttjad till max, med enkla eller livsfarliga arbeten som att rensa giftiga sopor att erbjuda. Inte många tillåts att lämna jorden och bosätta sig på andra planeter. Lumi är en av de lyckliga, sedan hon fick bli följeslagare åt helaren Vivian. Vivian lever inte längre och Lumi är själv helare med uppdrag över hela solsystemet.

När Lumi nu återvänder till Mars längtar hon efter sin partner Sol. Det är till hen hon genomgående vänder sig i sina tankar och i de brev de båda redan sedan innan har för vana att skriva till varandra. Men Sol är alltid utom räckhåll: bortrest till en konferens, osynlig och upptagen med föreläsningar, snabbt försvunnen tillbaka till det avskilda arbetet igen. Tidigt anar man att ingen kommer att komma ikapp Sol, men vad är det som drar Sol vidare? Det dröjer långt in i boken tills vi får höra hens egen röst i meddelanden tillbaka till Lumi.

Det dröjer ännu längre innan vi får mer klarhet i hur Lumis helande fungerar. Vi hinner till och med höra Sol kalla det placebo, med inslag av örtmediciner vars egenskaper faktiskt är belagda. Sånger, trummor och andliga resor i världar som inte alla kan se sker i många naturreligioner. Vi anar att Lumis praktik är grundad i nordliga förhållanden; hon kommer från området Winterland på jorden och hennes (för andra osynliga) följeslagare är ett lodjur, trots att lodjuren sedan länge är utdöda.

Det återhållsamma språket gör att berättelsen känns litet kylig, även när Itäranta med inlevelse beskriver växter, ådrat trä, skinnfåtöljer i inbjudande bibliotek. Utanför fönstren med simulerat dagsljus finns den kalla rymden. Hur handlingen utvecklar sig är inte helt överraskande, och tycker man om den lugna stämningen är det bara att låta sig dras med i Lumis sökande genom solsystemet och andra världar som inte alla kan färdas i. 

Fler böcker av Emmi Itäranta:

Minnet av vatten

Azzedine Alaïa på Sven-Harrys

1980-talet gav oss ett fantastiskt extravagant mode, med skarpa silhuetter och lysande färger, eller spännande svartvitt. En mästare bland tidens modeskapare var Azzedine Alaïa, vars kreationer smekte kvinnokroppen och förstärkte intrycket av de feminina kurvorna. 

Med en bakgrund som personlig klädesmakare åt societetsdamer i Paris var han van vid att smickra kroppar med olika utseenden, även om de klänningar han blev mest känd för var de som satt perfekt på perfekta kvinnokroppar.

Smal midja, markerad byst eller höft eller ibland båda på samma gång. Utsökta draperingar som skapar linjer som ekar i evighetens skönhetsideal. Ett fint arbete med detaljer som gör helheten skönare.

Utställningen berättar om Alaïas succé, tillbakagång och upprepade framgång. Klänningarna från 80- och 90-talet var minst lika fantastiska på 2000-talet, precis som de nya plagg han skapade då.

Det är en fröjd att få se de underbara klänningarna på nära håll, och önska att man hade några av dem i sin garderob plus tillfälle att bära dem - eller åtminstone att modet idag, hur kroppsnära det än är, hade mer av den kärlek och uppskattning för kvinnors utseende som Azzedine Alaïa hade.

Länk till Sven-Harrys sida om Master of Couture - Azzedine Alaïa