Kung Lear på Dramaten 2024

På fanorna och hjältestatyn, samtliga i svart mot vita väggar, kan vi sluta oss till att den Kung Lear vi har framför oss är en despot i en samtida diktatur. Han lär vara van vid välformulerat smicker, och döttrarna Goneril och Regan ger honom precis vad han begär när de bedyrar sin kärlek till honom. Kanske är det just därför som yngsta dottern Cordelia vägrar att falla in fjäsket, kanske är hon till och med nöjd med att bli förvisad till ett annat land? Den ingången till Shakespeares klassiska drama är effektfull och intressant.

Men tyvärr hackas pjäsen upp av regissören Falk Richter, som lägger in scener med en uppdiktad regissör, Karin, vars såriga relation till den döende fadern påverkar hennes regival. Det hade i och för sig kunnat bli bra men det blir det inte här, i synnerhet inte i scenen där samtidskomiker samspelar för rollen som narr.

Att Kung Lear till stor del är mycket njutbar är framför allt för att skådespelarna är så skickliga och inlevelsefulla i pjäsens ursprungliga scener. När Lear (Peter Andersson) grälar med Goneril (Electra Hallman) är det irrelevant vem av dem man hejar på, för båda är genuina i sin övertygelse. Till och med när narren hänger upplyft i rep och spottar förolämpningar är det ypperligt gjort av Erik Ehn. Och visst kan man till en början hålla med Goneril och Regan (Karin Franz Körlof) i deras omstöpande av faderns regim till något nytt och rättvisare, men snart övergår deras planer i den kusliga sortens klimatdiktatur som förordas av några i vår samtid, och inte oväntat slår den diktaturen över i att de båda diktatorerna nu gör allt för att klamra sig fast vid makten. Där var ett intressant spår som uppsättningen tyvärr slarvar bort.

Under en av de mest kritiska och minnesvärda scenerna i den klassiska pjäsen, när den utstötte Kung Lear irrar genom stormen, hoppas jag att det kraftfulla ögonblicket inte skall brytas, men visst är det just det som händer när regissören Karin kliver in och mikromanagerar. Mycket passande får pjäsens Peter Andersson-skådespelare ryta ut de protester som nog fler än jag känner i ögonblicket. Må ingen skugga falla över Ana Gil de Melo Nascimento som spelar Karin, för i hennes sorg över sin döende far kan vi uppleva de motstridiga känslorna i närbild, istället för i det ymniga döendet som Shakespeare lade in i slutscenen. Men utan de kommenterande inslagen, med fullt fokus på originalmanuset, hade den här uppsättningen varit mycket bättre.

Länk till Dramatens sida om Kung Lear

Sunny

Saknaden efter maken Masa och den lille sonen Zen, som dog i en flygplansolycka, blir ännu större av att Suzie inte kan japanska. Efter flera år i Japan har hon fortfarande inte heller några nära vänner, och svärmor är avvisande och tar kontroll över begravningen av den älskade sonen. Masa jobbade med kylskåp, eller hur? Nej, han jobbade på något mer avancerat än så: avdelningen för homebots, och nu får Suzie med sig en hem - Sunny, Masas sista gåva till henne.

Av flera anledningar tycker Suzie illa om Sunny, och man kan fråga sig varför Masa inte kunde gissa att Suzie och nästan vem som helst annars skulle ogilla en överdrivet positiv och påträngande personlighet hos en hemhjälpsrobot. Till saken kommer också mörkade rapporter om homebots som mördat sina ägare - ännu en anledning att inte vilja ha en i sitt hem. Men när Suzie ser en skymt av Masas personlighet i Sunny vänds hennes känslor till en stark dragning till den runda lilla roboten.

Oväntat och osannolikt får Suzie en ny vän, den sprudlande och idérika Mixxy. Inte oväntat är nu också yakuzan intresserad av Sunny. De tre beter sig dumdristigt och hamnar i livsfarliga situationer med människor som torterar andra människor på de grymmaste sätt strax utanför bild.

I olika avsnitt flyttas fokus till Masas bakgrundshistoria, och till Sunnys tillkomst och historia vilket är den svagaste biten i en litet rörig serie. Robotar med personlighet, och människor som värderar dem lika högt som andra människor, och hemliga kodsnuttar som aktiverar oanade funktioner, är troper som jag har svårt att sänka min garde inför efter decennier i IT-industrin. Men kan man göra det och kanske till och med tycker om Sunny och den udda blandningen av hemtrevliga miljöer och hårdkokta yakuza-brott, så kan man gilla serien Sunny.

Vi är inte här för att ha roligt av Nina Lykke

Kan Knut skylla på att inspirationen har lämnat honom, eller är han bara lat och hittar på undanflykter? När man har ett kreativt yrke som författare så är det svårt att veta vilket, och hos Knut gnager misstanken att han förlorat greppet, att han bara misslyckats under de tjugo åren som gått sedan han gav ut Den Berömda Boken som för ett tag placerade honom i Norges litteraturvärlds centrum.

Visst har Knut den missnöjda synen på tillståndet i världen som man ofta lägger sig till med efter femtio (eller tidigare), men av det vi får veta om Norges litteraturkretsar där man antingen är inne och upphöjd eller någon vars personlighet och böcker ingen längre bryr sig om, är det som en förlängd högstadietid där den utstötte både önskar hen fick vara med och spottar på dem som stänger ute en. Jag följer inte med i norskt bokskvaller och de norska böcker jag läst har nästan undantagslöst haft hög kvalitet, men det boken berättar om stundens inne-författare och deras "verklighetsbaserade" böcker ger igenkänning från den svenska ankdammen och de alltför många självbiografiska eländesverken, överskattade och diskuterade till leda. Knuts (ej högt uttalade) omdömen om författarna, deras relationer och deras hycklande är kolsvart cyniska och befriande att läsa.

I sista minuten har Knut blivit inbjuden till litteraturfestivalen i Lillehammer, med en ansamling av författare och förläggare som tar sig själva på skitstort allvar och gör begivelsen till en nödvändig plåga för honom. I mötessalarna, i stadens parker, vid frukostbuffén står författare han kanske har legat med eller som kanske ändå fnissar åt honom bakom hans rygg, och festivalens crescendo kommer att vara en paneldebatt om Otrohet i liv och litteratur med ex-fruns nye man och kvinnan som indirekt anklagat honom för övergrepp. Innan dess hinner Knut skruva på sig av obehag under forcerade utrop om att litteraturen måste våga provocera, och visa något annat än vita medelålders medelklassmän.

Boken Vi är inte här för att ha roligt har en svartsynt ton, ärlig i den vassa kritiken som hela tiden förnyar sig i Knuts formuleringar, men i ett parti gör den en nödvändig sväng in i verkligt allvar. Halmgubben Knut målade upp för sitt inre, den homosexuelle norskpakistaniern alla borde skriva om, han finns ju faktiskt i grannens lägenhet, och med inlevelse och noggrannhet tar sig Knut an hans historia och visar upp för sin förläggare. Men nej. Så fick man inte skriva. Hundra nya pekpinnar riktas mot Knut när han visar det verkliga förtrycket, och inte väljer den mer ofarliga variant av "provocera" som det offentliga Norge kan acceptera.

Trots sin surmulna titel och huvudpersonens perspektiv är Vi är inte här för att ha roligt skriven med mycket humor i situationerna, och det är ett nöje att läsa den. Det som gör Knuts litanior tilltalande är att han hela tiden är medveten om sina egna tillkortakommanden, på ett sätt som låter oss skratta litet åt hans sorgliga tillvaro och ändå ha sympati för honom. Nina Lykkes språk är exakt men rikt, och det skall bli ett nöje att läsa mer av henne.

Ed Harcourt på Brygghuset 2024

Ed Harcourt är en av våra bästa samtida singer/songwriters. Meningsfulla texter, goda melodier, fina arrangemang och innerlig sång har han gett oss på albumen han har släppt sedan över tjugo år tillbaka. Det är en inte en överraskning men ändå en lycka att låtarna på den senaste skivan, El Magnifico från i år, står sig lika bra som de första mästerverken och lika snabbt letat sig in i våra sinnen, när de nu fyller spellistan för hans senaste konserter.

Inledningslåten 1987 och dess fina refräng är som en nationalsång för Ed Harcourt och hans jämnåriga publik, om att ha hittat en plats av ro efter ett liv av tumult - "and it feels good to be with you being alive". Den följs av den dundrande, uppfordrande Furnaces, sedan av den i mitt tycke litet svagare Strange Beauty.

Till Deathless kliver Ed Harcourt upp från elpianot och hänger på sig en gitarr som bidrar till låtens stora, skramliga ljud. Jämfört med inspelningarna är klangen på livespelningen förstås inte lika klar, och istället fylld med mer energi. Arrangemangen är fortfarande välavvägda och välfungerande, och ofta ändå med de klara fina harmonierna som i Shadowboxing, och ännu mer i Into the Loving Arms of Your Enemy där trumpettoner och ringande gitarr klingar vackert.

Till de två pärlorna At the dead end of the world och Lustre kommer Hannah Rose Platt in för duett med sin distinkta stämma. Så berättar Ed Harcourt att han på sin tid skrev Black Dress till sin fru, här i Stockholm, men behöver starta om låten i fråga eftersom något gick fel. Sedan måste bandet bryta mitt i låten då en i den lilla men hängivna publiken svimmat och behöver hjälpas ut. Så synd att missa sista halvan av den fina konserten - hoppas att det gick bra. 

Med ståbas och trumpet blir Beneath the Heart of Darkness riktigt mäktig från början, redan innan Ed Harcourts gitarr och hela bandet brister ut i det skrammel som låten mynnar ut i. Litet gladare, nästan med handklappkänsla, är istället My Heart Can't Keep Up With My Mind. Hannah Rose Platt kommer tillbaka för den fina Seraphina. Sedan blir det igen glättigt, nästan karnevalsstämning i This One's for You tack vare trumpeten och det taktfast dunkande kompet.

Ännu en nationalsång för de församlade blir Born in the 70s, som låter kraftfull, gör publiken glad och river ned långa applåder. I Apple of My Eye låter trummorna nästan som åska. Nu är det dags att leka med ljudet. Until Tomorrow Then får ett drömskt sound och Ed Harcourt kliver ut i publiken. Mer spännande ljud tillkommer när vännen Michael Blair kliver in på scenen och spelar på, bland annat, leksaksgrisar som nöffar när man klämmer på dem, i sista ordinarie låten He's Building a Swamp.

Men inte får det sluta där! Nej! Bandet går uppför trappan på ena sidan till övre våningen, men ned igen kommer Ed Harcourt ensam med en gitarr och sjunger El Magnifico. Bandet ansluter och spelar tillsammans, akustiskt, mitt bland den tacksamma publiken. Så absolut passande att sjunga den personliga låten med närkontakt. Men den lugna stunden kan inte vara för alltid. Den genialiske mannen och hans band går upp på scenen igen, och Jari Haapalainen ansluter för ett röjigt avslut med Crosby/Stills/Nash-covern Almost Cut My Hair och Watching the Sun Come Up. Det rockiga soundet blev litet väl bullrigt, och för egen del kommer jag att minnas den stillsamma stunden strax innan, längre och hellre. Trots att några av mina personliga favoriter inte spelades, var Ed Harcourts konsert full av guldkorn.

Kaos

De grekiska gudarna var inga upphöjda, allvisa väsen utan småaktiga, maktsugna, kåta, manipulerande och snarstuckna, precis som människor kan vara. Fångade i marmor ser de vita statyerna med imponerande togor och torsor så fridfulla och kloka ut. Men hur skulle de se ut och bete sig om de verkade i tiden vi lever nu? Serien Kaos ger oss ett gäng maktspelare på flera olika plan: Dionysos en jetsettare i dyra, smaklösa kläder; Hera med sin egen kult och trogna utförare; och så Zeus, som upprättade ordningen alla har att foga sig efter, människor såväl som gudar.

Gudarna rör sig bland människor och står i nära kontakt med president Minos av Kreta. När det årliga offentliga ärandet av gudarna vanhelgas blir trycket på presidenten stort och livsfarligt. Inte bara han utan Zeus själv ser händelserna som den första sprickan som kan rasera hela systemet som gudarna och människorna upprätthåller. Samtidigt får vi den hjärtslitande berättelsen om Orpheus och Eurydice/Riddy. Att Dionysos gör förbjudna saker för att hjälpa Orpheus få tillbaka Riddy från dödsriket är kanske inte det som kommer att ge honom den uppskattning av fader Zeus som han trodde.

Myterna om de grekiska gudarna är inte enstämmiga, men persongalleriet och viktiga händelser i serien Kaos är smart ommixat för att både ge igenkänning och passa i en modern värld. Replikskiftena är snabba och fräcka, miljöerna är omtumlande, tempot är högt och förutom rocklåtarna som kommenterar handlingen är det specialskrivna soundtracket av Isabella Summers hypnotiskt.

Den mäktigaste guden Zeus spelas av Jeff Goldblum med den fantastiska nonchalans som kommer av kraften att ha krossat och återupprättat världen och kunna göra det igen. Han balanseras av Hera, listig och med tightare förgreningar bland människorna. Hades härskar i dödsriket med styrka men också tveksamhet. Scenerna därifrån är återgivna i svartvitt som låter en ana ledan i tillvaron för dem som blivit fast där. Seriens berättare är Prometheus, som tid efter annan rycks bort från klippan där han är upphängd för att, med uthackad lever, ge råd till Zeus. Kan det vara sant att gudarnas välde är på väg att vackla? Det vore mycket bra om vi fick en säsong till eller flera, för att se hur det går.

Hyper av Agri Ismaïl

Vad gör man med livet. Var kommer man ifrån, vad har man för mål, eller hamnar man bara någonstans när man gör motsatsen till det man inte vill. Rafiq Hardi Kermanji är engagerad kommunist i en kurdisk by i Irak och kämpar för ett rättvist samhälle. Men på 1970-talet är det farligt, och med några års stopp i Iran flyr han med familjen till London. De tre barnen hamnar i helt olika liv, i tre olika internationella finanshubbar, djupt omvärvda av pengar på olika sätt.

Den första långa delen av boken Hyper fokuserar på äldste sonen Mohammed som har jobb på ett finansbolag i London. År 2009 är det bättre att kallas Mo, och ändå är det de litet mindre hoppfulla projekten som blir fösta över till honom, som nu med det islamska kreditkortsprojektet. Och dessutom, han och de övriga analytikerna tjänar enorma summor pengar åt sina kunder, men det är ännu inte så mycket som sipprar ned till Mo själv. Men nu skall han visa dem alla att han kan ro sitt projekt i hamn, göra det lönsamt och tjäna multum för företaget.

Till Dubai har Mos syster Siver tagit sin tillflykt. Det är nog inte den mest välkomnande platsen när pengarna inte längre flyter in stadigt och jämnt, men Siver vill låta dottern Zara känna att flytten från maken/pappan Karim inte är något dåligt utan lika roligt och lyxigt som semesterresorna de brukade åka på. Än en gång möter vi en människa omgiven av pengar, en enorm lyx strax utom räckhåll, nu under ett ständigt hot att förlora allt. Kapitlen om Mohammed hade fart och stil, men mindre av reflektion och djup. Det får vi däremot mer av i kapitlen om Siver, som måste dölja hur sparsam hon måste vara i en omgivning där överkonsumtion är ett bevis på att man betyder något.

Det märks att Agri Ismaïl har god kunskap om miljöerna han beskriver, samt inlevelseförmåga och psykologisk förståelse för dem som lever under omständigheterna och kraven utifrån och inifrån dem själva. Handlingen rör sig framåt medan fokus flyttas från syskon till syskon, sist till yngste brodern Laika som tagit sig till New York, till en lägenhet tvärs över gatan från NYSE där han vill gräva guld genom sina algoritmer för höghastighetshandel. Även Laikas liv och drivkafter är insiktsfullt beskrivna, och när trådarna från syskonens delar i historien börjar dras samman stiger spänningen till max. Däremellan gör boken nedslag i viktiga scener från tidigare år, där syskonens föräldrar drivits till avgörande beslut. Agri Ismaïl har skapat en berättelse med stor spännvid, vilket bara det är välkommet, men ännu mer med vilken stor skicklighet han ror historien i hamn.

Diktatorn på Malmö Stadsteater Hipp

Sätt en tjock, svart liten mustasch under näsan och alla vet vem som menas. Eller... för åttio år sedan kunde tankarna också gå till Charlie Chaplin, världsstjärnan vars filmer blandade fysisk komedi med stark sympati för den lille mannen. Även denne lille man, som så ofta hamnade under överhetens tumme men lirkade sig ut med list och humor, hade en tjock, svart liten mustasch. År 1940, när andra världskriget mullrat igång men de värsta grymheterna ännu inte avslöjats, tog sig Chaplin för att använda sin bildlikhet till att driva med diktatorn på andra sidan Atlanten.

Slapstick passar lika bra på teaterscenen som i det tidiga 1900-talets filmer - skådespelare som tippar åt ena eller andra hållet, maktmänniskor som ger varandra tjottablängare när de försöker fånga en snabb rackare, en stekpanna i huvudet som slår ut SA-männen som kommit till stadens judiska ghetto för att trakassera dess invånare, och då i synnerhet den judiske barberaren som kommit tillbaka efter åratal av konvalescens efter det första stora kriget.

Parallellt får vi se hans dubbelgångare, landets diktator Adenoid Hynkel. På en tyskklingande rotvälska håller han ett tal som är kusligt i hur det engagerar lyssnarna, till och med när man inte förstår orden. Först identifiera sig med folkets män, kvinnor och barn så att de känner sig sedda, sedan låta upprördheten växa över problem och olyckor, och så i fullt raseri peka ut dem som är skyldiga till alltihopa: judarna, eller JIDARNA som det låter på Hippodromens stora scen i Malmö. Och som propagandaministern Garbitsch fyller i, det kommer alltid att finnas problem, men om man skyllar allt på jidarna så blir de hela problemet istället.

Samma handling kan vara tragedi om den är så realistisk att man tar smärtan på allvar, och komedi om den är så överdriven att man inte gör det. Jag önskar ett par gånger att uppsättningen av Diktatorn skulle skruva upp komiken litet högre i fars-scenerna, och fördjupa allvaret i de seriösa mellansticken, men komedin rullar ändå på bra med flera roliga inslag. Inte bara den militäriske Hynkel parodieras, utan också den pompöse diktatorn i grannlandet, Napaloni med sin egen uppsättning av medaljer, maktanspråk och storhetsvansinne. De båda diktatorerna ställs mot varandra i en skarp blandning av broderskap och rivalitet, och det är skönt att se dem båda förlöjligas när båda tippar över gränsen i rasande kamp om vem som är tuffast.

Foto: Emmalisa Pauly

Kanske kan det stundande kriget ändå avblåsas? Vi har ju den lyckosamma situationen att diktatorn Hynkel slarvades bort och den stillsamme, fredsälskande barberaren snubblade in i hans ställe. Kan han gjuta olja på vågorna, kommer världen att lyssna till hans önskan om vänlig samexistens? I den svartvita världen på Hipps scen är det tyvärr svårt att tro det. Litet mer hopp kan man lägga till ett starkt tal tidigare i pjäsen, där den ärlige Kapten Schultz påminner om att diktaturer alltid går under till slut. Men i bakgrunden har hela tiden lismande och lömske Garbitsch dragit i trådarna, mycket skickligt spelad av Johan Marenius Nordahl, och mycket listigare och därför farligare än alla andra spelare i affären. Det gäller att försöka se vem som står bakom kulisserna och manipulerar allt till att gå efter sin egna plan. Om diktatorn faller kan det finnas många som Garbitsch kvar.

Länk till Malmö Stadsteaters sida om Diktatorn