Agatha All Along

Det var Agatha hela tiden, den roliga grannen i Wandas och Visions idylliska hemliv som genom flera decenniers sitcoms gick mot ett sorgligt slut. Fast nej, allt kan inte skyllas på henne, för det var Wanda själv som höll en hel stad fången i serien WandaVision, men samtidigt styrde den opålitliga häxan Agatha händelserna så att hon i slutändan skulle kunna stjäla Wandas krafter. Så bra gick det dock inte, och nu är det Agatha som är fången i en fiktion i Westview. I inledningen till serien Agatha All Along ser vi henne som tuff utredare i en polisserie i scandi-noir-stil. När någon bryter sig in i hennes eget hus tar hon det först med sin hårda jargong, men snart sätts hela hennes liv i gungning.

Vi har redan i inledningen hört de lockande tonerna till Witches' Road, sången om vägen som belönar den häxa som lyckas följa den till slutet och stå emot prövningarna under tiden. Det är porten till den vägen som den unge inbrottstjuven vill öppna, men det kan man inte göra ensam, utan det behövs en sammanslutning av häxor. Nu har Agatha ett väldigt dåligt rykte så just det kan bli svårt att åstadkomma. Men när en annan ondska dyker upp i småstaden ansluter de hittills motvilliga lokala häxorna, och gruppen lyckas fly till Witches' Road.

Häxornas väg ser underbart icke-verklig och artificiell ut, vilket förstärker känslan av att ha hamnat på ett ställe bortom vår vanliga verklighet. WandaVisions vinnande koncept med avsnitt i skilda eror återkommer nu i häxornas prövningar, vilka utspelar sig i spännande miljöer från olika decennier. Tonåringen som startade hela äventyret, är han bara en inkvoterad pojke bland de kraftfulla kvinnorna, eller en förvirrad ungdom som tycker magi är spännande? Nej, han har också en komplicerad bakgrund, och efter hand får vi veta mer om den.

Det är effektfullt att klä häxan Agatha i moderna tiders power suits - hennes kraft är inte dold utan synlig för blotta ögat. Hon gestaltas av den magnifika Kathryn Hahn som till och med ser imponerande ut i spetsig hatt, det gamla häx-attributet som många av våra vandrande häxor inte längre vill förknippas med. Persongalleriet av häxor är tillräckligt litet för att allas bakgrund och personlighet skall bli engagerande, men mest av allt gnistrar det i hat-kärleken mellan Agatha och den farliga, svårfångade Rio.

Precis som i WandaVision är äventyren på vägen underhållande, men allvaret tilltar hela tiden och på något sätt så är det just den lättsamma tonen som gör att det smärtar desto mer när sorgen tar över i de sista delarna av serien. Frågor får sina förklaringar, men förklaringar räcker inte när sanningen gör ont, och inget slut kan egentligen ställa allt till rätta igen. 

Picknick vid vägkanten av Arkadij och Boris Strugatskij

Det enda vi nu vet med säkerhet är att vi inte är den enda livsformen i universum. (Eller kan vi ens vara säkra på det?) Beräkningar visar att de sex Zoner som plötsligt uppstod på jorden ligger som i en skottlinje från stjärnan Deneb i Svanens stjärnbild. Inuti zonerna är allt förändrat, och man beträder dem med risk för livet. Men självklart ger sig människor ändå in i Zonen i Harmont, där boken Picknick vid vägkanten utspelar sig. Ett institut har inrättats för undersökning av Zonen och föremålen som förs ut ur den, och FN-styrkor försöker säkra området från oauktoriserade besökare, men vid sidan av det finns det många som försöker plocka ut de underliga sakerna i hemlighet - de kallas stalkers.

Redrick Schuhart har numera turen att vara anställd vid Institutet, men stalker-suget är starkt hos honom. Prylar man plockat upp under officiella expeditioner in i Zonen kan smusslas undan och säljas dyrt, och de sanktionerade besöken dagtid gör det bara lättare för "Red" att lära sig de säkraste vägarna för att kunna smyga sig tillbaka nattetid. Han och de andra stalkers har lärt sig var de farligaste punkterna finns, ibland utmärkta av de manglade resterna av dem som upptäckte dem, men hoten i Zonen förändras och rör sig och ingen kan vara säker på att komma tillbaka efter ett besök där. Och ändå lockar de märkliga prylarna, och pengarna de kan inbringa. 

Bokens handling rör sig framåt några år, och från att vara spännande kuriosa finner man användningsområden för några av sakerna. Men var det ens så de var tänkta att fungera? Mänskliga benämningar kan bara delvis förklara hur de ser ut - "tomglas", "armband", "svartstänk", "gnisslare". En del vågar till och med bära svartstänk som smycken. Kvar i Zonen lämnas föremål och företeelser som dödar eller missbildar människor som råkar snudda vid dem. De som kommer ut från Zonen igen får barn som blir mindre och mindre mänskliga.

Skildringarna av Zonen ger de vardagliga miljöerna - övergivna lastbilarna och byggnaderna, och sträckorna däremellan - en ödslig och skrämmande känsla. Den utomjordiska påverkan - skimrande sörja eller spänningar i luften som vrider livet ur en människa - beskrivs tydligt men förblir likväl obegripliga. I kontrast är livet utanför Zonen bullrigt och fullt av alkohol, gräl och krassa uppgörelser om pengar. 

Vad hände egentligen när Zonerna skapades? Blev jorden besökt av utomjordingar, eller var det bara en bieffekt, något som de som orsakade allt inte ens brydde sig om? Så obetydliga är människorna i en annan varelses blick. Och en trälande människa på jorden - hur viktig är hans liv för en annan, kommer han att kommas ihåg, kommer han ens att kunna forma sitt eget liv till något bra? Så liten som jorden är för världsrymden är människan för mänskligheten.

Romantiken - ett sätt att se, på Nationalmuseum

I Nationalmuseums stora utställning om Romantiken presenteras flera ingångar till denna vittomfattande rörelse, och alla kan nog hitta sin egen favoritaspekt. Själv uppskattade jag blicken på naturen som innefattade människan - turister, små figurer inför ett imponerande naturfenomen, vare sig det är en urgammal klippformation eller ett rasande utbrott av Vesuvius.

Joseph Wright of Derby, Vesuvius utbrott (1770-tal)

Johan Christian Dahl, Vesuvius utbrott i december 1820 (1826)

Thomas Fearnley, Arco Naturale, Capri (1833)

Likaså intresseras jag av de tavlor som också visar byggnader, verk av människohand i en miljö som står uråldrig och oberörd kring dem. Vi kan karva ut en plats åt oss i naturen men i slutändan är vi utlämnade åt det som fanns före oss och kommer finnas kvar efter oss, en känsla som kunde finnas då men som vi vet nu inte stämmer helt.

Ernst Ferdinand Oehme, Borgen Naudersberg i Tyrolen (1847)

Peder Balke, Stockholm i månsken (1840)

Karl Julius von Leypold, Landskap med megalitgrav (1850)

Caspar David Friedrich, Korset vid Östersjön (1815)

Skönheten finns också i fokus på det som människan har skapat helt själv: stadssilhuetter, utsikt från ett fönster, hur ljuset faller i ett rum där människan kan arbeta i ro.

Carl Gustav Carus, En gammal tysk stad i det första gryningsljuset (c:a 1840)

Carl Gustav Carus, Himlen sedd från ett fängelsefönster (1823)

Georg Friedrich Kersting, Ung kvinna syr i skenet av en lampa (1823)

På Nationalmuseums sida om utställningen Romantiken - ett sätt att se finns ett antal sevärda inspelningar av korta föredrag om olika aspekter av tidsperioden och utställningen.

Länk till Nationalmuseums sida om utställningen Romantiken

Wilhelm Bendz, Konstnären Georg Heinrich Crola i sin ateljé (1832)

Nobody Wants This

Hur är det att dejta och kanske hitta äkta kärlek samtidigt som man har en cynisk podcast om just singellivet och dejtande tillsammans med sin syster? Vad tycker den tilltänkte pojkvännen om veckans inslag om den mest fantastiska dildon, och alla tidigare avfärdanden av tråkiga män som inte dög i sängen eller ens vid första träffen? Å ena sidan har Joanne tur där, för mannen hon träffar har inte hört hennes podcast. Å andra sidan är det för att han har ett liv som är så annorlunda hennes att det kanske inte går att lirka ihop de två, av många skäl. 

Noah är nämligen rabbi i en församling i Los Angeles, och att han just slagit upp förlovningen med Rebecca har upprört hela hans familj, inte minst svägerskan Esther som gaddar ihop sig med Rebecca mot Noah och hans nya kärlek. Mindre avog är Noahs bror Sasha, men Joannes syster Morgan är inte helt förtjust i hur Joannes kärlekslycka punkterar den tuffa tonen i systrarnas podd.

I tio avsnitt av Nobody Wants This, som kommer att följas av en andra säsong, stöter Joannes och Noahs förhållande på olika hinder både från omvärlden och i form av sina egna tvivel. Tonen i avsnitten är lättsam medan de båda studsar mellan de olika familje- eller kompisgrupperna där situationerna ibland kan bli litet väl klichéartade och fjompiga. Mest lyckat är avsnittet där Joanne följer med Noah till ett ungdomsläger och blir häcklad av dryga tonårstjejer. Och i ögonblicken när det stämmer mellan dem båda tindrar de av lycka och äkta kärlek, och det är fint att se. Störst humor står den hunsade brodern Sasha för, spelad av Timothy Simons från Veep ("You're not even your mother's favorite Jonah"). Förhoppningsvis blir inte den andra säsongen en omtuggning av de många varianterna på motgångar utan vågar gå djupare med Noahs och Joannes känslor och möjliga hinder.

Creation Lake av Rachel Kushner

I sina mail talar Bruno om Neanderthalarna som om han kände dem personligen. Inlevelsefullt och nästan lyriskt talar han om hur komplexa och kapabla de var, eller borde ha varit enligt vissa arkeologiska fynd, trots att nutida forskare hellre ser dem som primitiva. Bruno spekulerar om hur "Thal" som han kallar dem levde och varför de dog ut när Homo Sapiens levde vidare.

Sadie kan tjuvläsa hans skickade mail därför att hon har listat ut hans lösenord. Bruno är en länk i en lång kedja av information och infiltrering som hon åtagit sig under falsk identitet. Bruno är mentor, om än tillbakadragen, åt en grupp aktivister på den franska landsbygden. I deras närhet skall det byggas jättebassänger för jordbruksbevattning i stor skala, vilket aktivisterna motsätter sig. För att komma nära aktivistgruppen har Sadie först blivit flickvän till den aspirerande filmaren Lucien, som har kontakter och en förfallen släktgård nära aktivisterna. Långsamt men metodiskt har Sadie samlat information och trovärdighet hos personerna medan hon har närmat sig dem. Från Lucien och hans konstnärliga vänner, mer priviligerade än de vill erkänna, över sammanstrålningar av verklig makt i diskret lyx, till de förment jordnära aktivisterna i kollektivet följer vi Sadie.

Tillbakablickar ger oss Sadies minnen av hur hon vid ett tidigare uppdrag drev en ung kille till att förbereda ett terrorbrott på Amerikas landsbygd. Hon sänds ut för att få saker att hända, så att uppdragsgivarna (?) kan slå tillbaka hårt. Sadie Smith, som hon ju inte egentligen heter, spelar sina roller väl men är cynisk och distanserad gentemot alla hon träffar och allt de gör som de tror är så originellt.

It's the same, whether you're in a relationship with a man or pretending to be in one. They want you to listen when they tell you of their precious youth. [] and whether in Europe or in the US, it's the similar music and more or less the same movies they want to trot out and reminisce over, from an era I personally consider culturally stagnant.

Sadies blick på sin omgivning behöver ta in detaljer om miljöer och människor som kan bli värdefulla senare. Vissa ledtrådar behöver följas upp, men i skymundan så att hon inte drar misstankar över sig. Hon behöver också vara vaksam på människor som börjar misstänka henne, och på detaljer som kan gå snett. Med alla noggrant framletade pusselbitar till förfogande, den skarpsinnet och det kyliga värderandet blir Sadies specialiserade uppdrag i en perifer miljö till en genomlysande bild av världen och drivkrafterna som krossar några medan andra styr från skuggorna. Breven från Bruno som hon tjuvläser, och Brunos udda livsval och ideologi, blir efter hand det mest stabila och genuina i hennes liv.

Om än huvudpersonen agerar under falskt namn och handlingen är uppsåt till terrorbrott, är det inte en spänningsroman som Rachel Kushner skrivit, utan en psykologiskt djup skildring av Sadie, Bruno och Thal.

Fler böcker av Rachel Kushner:

The Mars Room

Citron citron citron citron citron på Stadsteatern

Vad skulle man säga om man bara fick yttra 140 ord per dag? Publiken på föreställningen Citron citron citron citron citron känner förmodligen redan till den extrema premissen för pjäsen när de två skådespelarna kastar korta ord och siffror mellan sig. Vi kan gissa oss till att paret förstår vad den andra menar, även om vi som ser på inte alltid gör det. I ett förhållande kan man utveckla en jargong som inga andra förstår lika snabbt och lätt, men här är det påtvingat av en ny lag.

Handlingen hoppar från nutid till parets tidiga förälskelse, och det blir uppenbart att med en ordbegränsning skulle de (eller nästan vilket som helst annat par) aldrig hittat fram till varandra - så många omstarter och förklaringar som behövs när man inte vet vad man vågar säga! Med fortsatta korsklippningar får de nykära tu förhålla sig till den konstiga lagen som föreslagits, medan den steg för steg närmar sig ett införande. Oliver har aktivismen i blodet och går i demonstrationer mot lagen, Bernadette som är jurist håller sig mer avvaktande.

Pjäsen Citron citron citron citron citron av Sam Steiner spricker i sömmarna här och där när man skärskådar den. Låt oss först acceptera det faktum att det är oklart hur begränsningen implementeras - vem räknar orden? hur vet man själv när man nått dagens kvot? vad är straffet om man överskrider den? Man kan godta krångliga premisser för att se hur en författare drar ut och hanterar deras konsekvenser, och det väljer jag att göra här. Men även om man accepterar dessa otydligheter finns det brister i hur pjäsen är skriven. Bernadette blir till en halmgubbe när hennes åsikter skall brytas mot Olivers. Dialogerna är ofta klumpiga, och skådespelarna ror dem inte i hamn. Den inre handlingen, det vill säga parets rådbråkande av lagens existens och hur den skall efterlevas, hade behövt en bättre story arc och blir dessutom upphackad av hoppen i kronologi vilka distraherar oftare än de tillför något. Enligt min mening misslyckas Sam Steiner med att säga något viktigt, vare sig om en stats maktmissbruk eller om människorna som smulas ned under förtrycket.

Länk till Stadsteaterns sida om Citron citron citron citron citron

Paranormal

Dr Refaat Ismail är hematolog vid Kairos universitet. Det är mot slutet av 1960-talet, och en fläkt av tidens modernitet syns på kläder och bilar, men många gammaldags traditioner och idéer lever kvar, som till exempel föräldrarnas önskan att gifta bort den 40-årige Refaat med den unga kusinen Huwaida. Men en fläkt av modernitet sveper in i form av Refaats tidigare studiekamrat Maggie från Skottland, och virvlar upp en hel del känslor hos Refaat trots att han inte vill erkänna det för sig själv.

Murphys lag verkar gälla för mycket i Dr Refaats liv, och litet buttert kommenterar han nya misslyckanden med "Refaats lag nummer ett" och vidare. Trots att han vigt sitt liv åt vetenskap och forskning dras han motvilligt, tillsammans med sina närstående, in i flera äventyr med övernaturliga inslag, med olika uppdrag i de sex nästan fristående avsnitten. Som utomstående tittare är det osäkert om de olika andarna och andra väsen är kända inslag i egyptisk folklore, eller frammanade av Ahmed Khaled Tawfik, som skrev den populära bokserien som TV-serien Paranormal bygger på. I vilket fall som helst är det underhållande att se de kreativa och spännande historierna med vinkling från en annan kultur.

Skräck-inslaget i berättelserna är som störst i den första och de två sista avsnitten, där handlingen rör sig kring ett mystiskt hus där Refaat och hans vänner lekte som barn. Flickan Shiraz som bodde där var hans vän, eller var hon kanske varken hans vän eller en vanlig flicka? Det som rör sig i skuggorna gör den här delen av historien riktigt kuslig. Då är det tur att man har den smarte och litet cyniske Dr Refaat Ismail på sin sida.