Kafka

Franz Kafkas liv var kort men har ändå satt stort avtryck i nittonhundratalets litterära värld. Att hans verk räddades till eftervärlden har gett många läsare, författare och andra kulturskapare inspiration, förvirring och underhållning. Ändå hade han bett sin vän Max Brod att förstöra allt, minsta papperslapp. I en scen i TV-serien Kafka sker en fiktiv intervju med Max Brod som slår över i korsförhör - från frågan om det var det rätt att sätta sig över en persons vilja ställs hela filmatiseringen till svars, för är det inte förmätet att tro sig kunna framställa en människas liv och fylla i med detaljer där man inte kan veta något?

Dock händer ju detta konstant med alla litterära och filmade biografier, och TV-serien om Franz Kafka väljer att låta belagda skeenden i hans liv färgas av absurda scener och karaktärer ur hans berättelser; prydliga tjänstemän med frågor, krav och regler som rör sig mot det obegripliga men ändå har absolut auktoritet över sina subjekt. I Kafkas livstid låg detta ändå inte så långt från verkligheten, och även han hörde till de kostymklädda administratörernas skara. Vi ser en man med blick för det absurda i tillvaron och med förmågan att skruva det ännu en bit till något som är humoristiskt om än skrämmande. Och även i seriens tidigaste scen, som dock utspelar sig efter Kafkas död, är det Max Brod som under sin och hustruns flykt via tåg hör en kommentar som hämtad ur en Kafka-berättelse från en uniformerad tulltjänsteman:

Die Übergang war nur für sie da. Jetzt dass sie passiert haben, werdet sie geschlossen.

Det tycks ändå vara ett ganska normalt liv för sin tid som Franz Kafka lever, med vänner och fester och ett litet antal signifikanta kvinnor i hans liv. Men som sagt, han hade öga för det som var surrealistiskt i sin egen vardag, och omvandlade det till berättelser som lever kvar i våra sinnen idag tack vare sina livfulla skildringar av en kosmisk byråkrati det inte går att resonera med. TV-serien om hans liv är gjord i den andan och blir till en bra berättelse om Kafkas liv.

Belladonna av Daša Drndić

Andreas Bans kropp håller på att falla sönder med åldern. Bröstcancer hos män är ovanligt och dödligt, men efter förnedrande undersökningar, till synes slarviga operationer och rehabilitering under vistelse på överbelagda sjukhusavdelningar, blir dock Andreas fri från sin cancer. Även gipset kring den krossade handen tas bort, men nästan obönhörligt hasar han in i nya kroppsliga predikament för sig själv och för sin far. Beskrivningarna av kroppsvätskorna, vävnaderna, ärren, smutsen och förvirringarna hos de inlagda patienterna är burleska, på gränsen till fantasi och litet över.

Det finns en gumma som ofta kommer in i Andreas pappas rum och ylar, Kör mig hem, snälla, kör mig hem. Det finns en till, hon är elegant, men hennes ögon är tomma. Hon går bara in och står där utan att säga något. Andreas frågar, Kan jag hjälpa er med något?, varpå hon efter en lång paus säger, Närhet. Som om hon var en Beckettfigur. Andreas frågar, Hur gammal är ni? och hon tiger igen, tiger men viskar till slut, Mycket, för hon vet inte, för hon minns inte. Den här kvinnan ser välvårdad ut och är jättefin i håret.

I Andreas pappas rum luktar det urin.

Desto mer konkreta och korrekta är fotnoterna som supplikerar de rasande berättelserna från andra världskriget, som hela tiden gör sig påmint i Andreas Bans liv. Människoliv ges årtal och detaljer, inte bara de offer som vi inte vill glömma utan också de förövare där bara brotten glömdes för att ge generalerna och politikerna nya chanser i efterkrigstidens Europa. Dem vi möter är inte bara tyska nazistiska förövare utan också flera från ustaša och deras grymma, grymma brott, för det är Kroatien som är Andreas Bans hemland.

Med Peter Henisch börjar så kallad "Vater-Literatur" redan på sjuttiotalet komma ut i Österrike och Tyskland, litteratur om pappor, om pappornas förtigna synder, som i Östeuropa, och således även i Kroatien, 2010 kommer att förvandlas till en urvattnad, slapp och sentimental, litterärt irrelevant och historiskt obetydlig anstormning mot de obildade läsarna, utan att någonsin ge sig in i en uppgörelse med historien utan bara pyssla med frustrerade egon och dåliga författares små familjetrauman. Dessa kvasilitterära uppgörelser med döda pappor, detta utslätande av de egna skrynkliga samvetena, dessa utbrott från hjälplösa söner som hukar under sina stamfäders hotfulla skugga, som svävar över dem som den hemska jätten i sagorna, dessa monologiska variationer på självömkan, skuld, hat och rädsla, skrivna som pladdriga, halvmedvetna kaskader, gör Andreas Ban illamående, äcklad och urvattnat sorgsen.

Kultur, fast ännu mer dess skapare är närvarande i Andreas Bans liv, ibland som konkreta vänner han möter som Dubravka Ugresić, ibland med ett familjärt nämnande av enbart efternamn eller förnamn - Achmatova, Eliot, Bohumil. Bokens titel får sin förklaring på de sista sidorna: Kroatien är en av platserna där belladonna växer ymnigt, denna giftiga växt vars förmåga att ge kvinnor stora, vackra pupiller också gjorde deras syn suddig. 

De rasande uppgörelserna med krigsförbrytare, deras apologeter, småstadshycklandet och människors småsinthet är ytterst skickligt översatt av Djordje Zarkovic till en prosa som är nyanserad och engagerande. Trots det sjudande missnöjet och de blodiga minnena är boken i sig själv ändå ett vittnesbörd om europeiska liv, en bild av hur livsöden hänger samman över tid och rum, och framför allt mycket läsvärd.

Giovanna d'Arco på Malmö Opera

I en lång inledning berättar orkestern vad som kommer att hända: mullrande krigiska klangerstoner, vilka övergår i en närmast lyrisk idyll, och sedan rampar upp till en triumfatorisk marsch. Men själva Giovanna d'Arco, eller Jeanne d'Arc som vi oftare kallar henne, är den sista av de tre huvudpersonerna i operan som tar ton. Den förste vi hör är Carlo, Frankrikes tronarvinge, som har stridit mot England alltför länge. Carlo lovar Gud att kapitulera om det får striderna att ta slut så att folket inte skall plågas längre. Bror Magnus Tødenes sjunger vackert och med uppenbar oro i sina vädjanden om att kriget skall avslutas.

Några mycket stora förändringar i den verkliga historien har gjorts av librettisten Temistocle Solera och kompositören Giuseppe Verdi i deras opera Giovanna d'Arco. Här träder hennes far Giacomo in och sjunger om hur dottern tillbringar alltför mycket tid i en del av skogen där det sägs finnas demoner och häxor.

Det är dock till en Mariastaty som Giovanna tagit sin tillflykt, och vänder sina innerliga böner till himlen om att få dra ut i kriget för att stötta sitt land. Visst finns där demoner som försöker locka Giovanna att istället hänge sig åt ungdomens lekar, men där finns också en änglakör som uppmanar henne att stå fast i sin kyskhet och hänge sig åt sitt kall. Med klar och underbar stämma låter Ania Jeruc Giovanna välja Frankrikes bästa framför sitt eget, och när hon klär sig i hjälmen och lyfter svärdet som Carlo lagt vid hennes sida blir hennes hållning högrest och kraftfull. Med styrka och tilltro till Guds stöd förklarar hon för honom att Frankrike skall driva ut engelsmännen och Carlo krönas till kung.

Mot den kala, spegelblanka scenbilden är det ofta kören som skapar scenografin. Striderna sker utanför scenen; vi får se skrämda engelsmän retirera från hårda strider och förskrämt tala om häxan som leder den franska armén. Men där kommer någon som lovar dem att överlämna kvinnan de är rädda för till dem som fånge. Det är Giacomo, som förråder sin dotter i en blandning av föräldrars misstro till sina barns förmåga, förvirrade tankar om att hennes "heder" är förrödd, och en ärlig men grym önskan om att rädda hennes själ genom att ställa henne inför rätta. Hans ord är motbjudande men Fredrik Zetterströms basröst klingar skönt i ännu en av Verdis vackra melodier.

Nästa gång vi möter Giovanna d'Arco är hon full av tvivel på sig själv, så som en hängiven kristen kan veta att det alltid kan gömma sig synd i en, kanske med några delar imposter syndrome, och också obekväm inför det stora firandet av Frankrikes seger. Och just när hon mår som sämst, kommer hennes far och pekar ut henne som häxa inför det lättinfluerade festfolket.

De festande människornas kläder är härligt mångfärgade, men det är litet synd att uppsättningen klätt sångarna i moderna kläder och talar om att Giovanna behöver vara relaterbar för moderna människor. Hennes historia är ju unik, de historiska omständigheterna likaså, och det är synd att inte lita på att åskådare kan engagera sig i något som ligger långt från vår egen verklighet. Dock lyser ändå Giovanna d'Arcos starka tro igenom lagren av modernitet när den leder henne, från början till slut.

I Verdis opera behöver vi inte se Giovanna d'Arco möta en otäck död på bålet, utan istället dö av sina sår på slagfältet, så som hon hade önskat. Än en gång sker dock striderna utanför bild. Jag hade önskat av operans handling att vi fått se mer av Giovanna d'Arcos heroiska insatser i kriget, eller ståndaktighet i den orättfärdiga rättegången mot henne, men det är inte vad den här operan bjuder på. Istället bjuder den på ytterst vackra melodier för en, två eller tre personer, och spännande viskningar från kören som skall locka Giovanna till den ena eller andra sidan. Musiken är just så bra som vi kan vänta oss av Verdi, och så skickligt ihopsatt att den driver handlingen framåt med god variation och fokus på viktiga ögonblick. Giovanna d'Arco är en ypperlig opera, värd att sättas upp på många fler operahus, lika ofta som Verdis övriga älskade operor.

Länk till Malmö Operas sida om Giovanna d'Arco

Foto: Jonas Persson

Foundation

Isaac Asimovs inflytelserika Stiftelsetrilogi med tillfogade extraböcker är inga litterära mästerverk, och logiken haltar i de knapphändiga förklaringarna av deras centrala tema, psykohistorien. Handlingen är ganska torr och utvecklingen hänger förvånansvärt ofta på att just en person gör ett till synes oväntat val som någon annan förutspådde eller lirkade fram genom list, detta trots att psykohistorien själv bygger sin logik på stora skeenden, inte enskilda personer. 

Därför kan vi tittare förstå att en TV-serie vill blanda in mer dramatik och spännande miljöer, och de magnifika vyerna från galaxens huvudstad/planet Trantor är välkomna. Med en historia som skall sträcka sig över årtusenden kan vi delvis också förstå att vi medelst genteknik får en - eller rättare sagt tre - kejsare med samma namn och utseende, särskilt när huvudpersonen spelas av en så karismatisk skådespelare som Lee Pace, som finns kvar som Stiftelsens motspelare om än med olika personligheter.

Men från första avsnittet visar det sig att TV-seriens skapare i varje ögonblick väljer att vrida historien till något helt annat än vad böckerna berättar, i sken av att vilja göra historien mer intressant men med resultatet att det blir jobbigt och nästan osebart, säkert även för många som inte ens läst böckerna. På senare år har vi i andra filmatiseringar sett styrkorna och nyanserna hos flitiga byråkrater i trupp. Hade vi inte kunnat få se detsamma hos de många hängivna administratörerna som skickas i exil med Hari Seldon? Istället ser vi dem utslängda på Terminus som hjälplösa campare som knappt lyckats skaffa rinnande vatten efter flera år. Vad värre är, på Terminus väntar en stor, mystisk, nästan övernaturlig artefakt som påverkar sin omgivning. Var kom den ifrån? Och vad än värre är, knappt har Stiftelsens forskarkår landat, så hamnar de i strider med genomondingar från en annan planet och slits iväg på ett ointressant och irrelevant uppdrag långt borta.

Det verkar som att manusförfattarna bara fiskat upp namn från böckerna och kastar iväg dem åt olika håll, bokstavligen. Hux flux kastas Gaal Dornick och senare Salvor Hardin iväg åt ett nytt håll för att grunda Andra Stiftelsen, återigen utan planering och uppbackning, men antytt via mentala upplevelser och föraningar lika oväntade och icke-trovärdiga som midiklorianer. Och snart blir Prime Radiant själv civilisationens hemliga gudomlighet och välgörare. Lika bra det, när Eto Demerzel hakat på Cleon-dynastin och inte gör någon hemlighet av att vara robot.

Andra säsongen av Foundation gör ett försök att hålla sig till idén om Stiftelsen och dess utsända som förmedlare av kunskap och teknik, och visar några nyanserade personporträtt bland de många överspelande demagoger och deras fångar som förgäves ropar och bankar på låsta dörrar. Men det är fortfarande sorgligt att se hur TV-serien förvrider och missbrukar en historia som skulle kunnat bli bra i färg, form och tanke. Kanske måste vi genomleva trettiotusen år av barbari innan en civilisation återkommer med en lyckad filmatisering av Stiftelsetrilogin.

Det tredje riket av Karl Ove Knausgård

Det tredje riket är en mellanbok, men därför är den ju också en viktig bit i världsbygget kring Morgonstjärnan. Vi får se en del av historierna från de tidigare böckerna ur en annan synvinkel, eller följa deras upplösning direkt eller några dagar senare. Ett par av personerna från den första boken möter några från den andra boken. Karl Ove Knausgård är en författare med gott handlag, så därför är boken god läsning i sig själv. 

Det är ändå litet synd att boken så uppenbart är en transportsträcka och ett medel för att knyta samman och föra handlingen vidare, utan att tillföra så mycket mer eller hitta en egen stämning. Där boken Morgonstjärnan vibrerade av det onaturliga som kom i spåret av den nya stjärnan på himlen, hade istället Vargarna från evighetens skog fokus på utforskandet av livets mysterium med blicken riktad mot det absolut verkliga och jordiska. Det tredje riket har ingen dylik renodlad identitet av det slaget, utan bara några svaga kittlingar av det övernaturliga och så de ytterst konkreta undersökningarna av de gruvliga morden på tre unga män i ett svartrockband. Men jo, detta är försöken av det vardagliga att förstå och omfatta det övernaturliga, genom efterforskningar, inre dialog och resonemang om vad som är troligt och trovärdigt. Den i boken som får meddelanden från en annan och ondskefull kraft serverat utan möjlighet till tvekan är Tove, och hon reagerar med galenskap i världens ögon. Nog behövdes den här boken för att börja jämka samman verkligheten och det overkliga.

Fler böcker av Karl Ove Knausgård:
Ute av verden

En tid for alt
Min kamp
Min kamp 2 
Min kamp 3 

Morgonstjärnan

Vargarna från evighetens skog

Händelsehorisonten med Lumor på Ö2 Scenkonst

Ett ljud från högtalaren indikerar bytena: en annan version av karaktärerna, en annan version av händelserna, en annan version av verkligheten? Kvantfysikens löfte eller hot om många möjliga verkligheter samtidigt har smugit sig in i det gemensamma medvetandet och i kulturen från MCU till Paul Auster. I pjäsen ser vi två personer kasta repliker, uppmaningar, anklagelser, minnen och föremål mellan sig medan omständigheterna hela tiden förändras, ibland mitt i ett samtal, ibland indikerat av ljussättning och bakgrundsljud, och de båda skådespelarna på scenen, Karin Foladi och Mattias Lech, spelar rappt och säkert.

Scenerna förändras gradvis: en detalj i det förra replikskiftet glider in i fokus, en händelse i periferin hamnar i centrum och vrids till sin motsats i nya omkastningar. Ingenting är säkert när det som nyss sades lika gärna kan vara tvärtom i nästa ögonblick. Men innan verkligheten blir så flyktig att det känns meningslöst att engagera sig, saktar handlingen in och låter det bränna till när personerna själva inkorporerar osäkerheten och i tur och ordning börjar tvivla på sina egna minnen, och på partnerns uppsåt och ärlighet. På så sätt är det inte bara den svårfångade historien som förändras och nyanseras, utan också tempo och stämning i pjäsen. 

Så börjar handlingens trådar dras åt hårdare. Nystanets hemliga kärna verkar innehålla en tragedi, något att ångra och önska att man kunnat ändra på om allt varit annorlunda och vi faktiskt har ett oändligt antal verkligheter att välja på. Men nu vrider sig historien kring de möjliga tragedierna så länge att det känns omöjligt att hitta den varianten med en lycklig utgång. Detaljerna från de allra första replikskiftena dyker upp igen. Allvaret kopplar ett starkare grepp kring de båda på scenen.

Eva Rexed har skrivit och regisserat pjäsen Händelsehorisonten. Den komplexa texten är en spännande utmaning för skådespelare, men framför allt en så skicklig vändning med ord, rekvisita, minnen och stämningar att den förtjänar att bli en klassiker att sättas upp och spelas många gånger till.

Länk till Händelsehorisonten hos Ö2 Scenkonst

Foto: Klara G

Slow Horses

Kontorsfilialen ligger några kvarter bort från MI5:s högkvarter, och det är tillräckligt långt från händelsernas centrum för att den slitna byggnaden skall kallas Slough House. Ordleken fortsätter: agenterna som placerats där kallas Slow Horses. Inte dem man satsar på i ett lopp. De har hamnat där för att de har klantat sig på något sätt: spelproblem (Longridge), glömt hemliga filer på tunnelbanan (Min) eller bara är så irriterande att ingen vill ha dem i närheten (Ho). Att River Cartwright skickats till Slough House är en extra stor nesa då hans morfar var en viktig spelare under sin tid i MI5, men under seriens gång kommer antydningar till att det kan ha varit mygel, kanske till och med mycket långsiktiga planer, som placerat honom där.

En avdelning med fumliga agenter kan användas som syndabockar när en av MI5:s planer går fel. De högsta cheferna Taverner och Tearney kan dessutom helt cyniskt skicka ut Slow Horses på uppdrag som de räknar med skall sluta illa. I spionvärlden betyder "illa" hög fara, kanske till och med dödlig utgång. Även om Slow Horses är uträknade så kan deras motståndare vara farliga på riktigt, och de åsidosatta agenterna behöver vara skärpta och redo för alla de intensiva delarna av en spions liv - skugga misstänkta, skaka av sig förföljare, knytnävsslagsmål, skottväxlingar, och inte minst okända och vänliga människor som försöker komma dem in på livet. Men alla är inte så bra på det och det kan ge blodiga, sorgliga utfall. TV-serien Slow Horses håller sig med en skitig realism som gör att man inte kan vara säker på att våra huvudpersoner skall gå vinnande ur en fight.

Skitigast av alla är Jackson Lamb, chefen för Slough House. Det är både hans bristande hygien och hans irriterande repliker som gör att de kostymklädda på "riktiga" MI5 vill slippa honom, men trots det kroppsliga förfallet och kapade informationsvägar är han smart och listar ut det man försöker undanhålla från honom. 

Ett halvdussin avsnitt per säsong är precis lagom för att hålla spänningen hög hela tiden, i en god kombination av jakter på gatan och än mer hänsynslösa intriger i kontoren några våningar upp. I första säsongen är det en orkestrerad kidnappning som går fel och riskerar att bli mer dödlig än det var planerat. Explosiva personligheter driver handlingen åt oönskat håll och de inblandade måste improvisera. Alla skådespelar är ypperliga och trovärdiga, inte bara agenterna i Slough House utan i synnerhet bifigurerna som ofta får större betydelse än man först räknat med. Serien bygger på böcker av författaren Mick Herron, och håller man filmatiseringen lika tight som hittills kan vi gärna hoppas på ett par säsonger till av Slow Horses.