Går man nedifrån och uppåt i konstmuseet Sven-Harrys, möter man först, på källarplan, vävda konstverk. Ett av dem är Helena Hernmarcks fascinerande Swedish Forest (2008), utlånad från Kriminalvården Härnösand. Man kan sätta sig på bänken framför och känna sig beredd på att vandra in mellan trädstammarna, känna doften av kåda och höra suset från vinden i trädtopparna.
På motstående vägg finns Vad sjunger fåglarna??? (1967) av Siri Derkert, där detaljer av bandväv sticker ut från den tvådimensionella ytan. Vävhantverk är sannerligen inte platt, vilket resten av utställningen likaså är bevis på.
I de större rummen på markplan finns många vävda trasmattor, värda att se noggrant på. Även de enklaste av dem har varit ett utmärkt sätt att återanvända slitna kläder och andra tyger, och skapa fina och värmande mattor fulla av minnen. Men ju skickligare vävaren är, desto fler fina detaljer kan hon väva in. Närstudier av de vackra ränderna i mattan från första halvan av nittonhundratalet visar att den okända skaparen lagt till ett rombformat mönster av trasbitar som får sticka upp ovanför varpen.
Än mer av det slaget ser vi i Ulla Parkvalls Slarvtjärn (1999): 'Små bitar av engelsk kretong inplockad på svart tuskaftsbomull.'
Även vår magnifika matt-matriark Märta Måås-Fjetterström använde sig av liknande tekniker, här visad i mattorna Blå trasrya (1934) och Pärlhönset (1936).
Det finns andra sätt att lösgöra sig från tvådimensionaliteten. Genom att "frukterna" i Barbro Nilsons Kärnfrukt (1942) vävts hårdare bildar de bubblor i väven som använts som draperi och alltså hängt i sin böljande prydno i Det Danske Kunstindustrimuseum i Köpenhamn.
Mirjam Hemström Farsi har inspirerats av japanska kapselhotell för sin The Metamorphosis of Weaving II (2020). Dock tycker jag att den har en organisk känsla, som en bikupa eller någon annan formation i naturen.
Man kan stå länge och titta på det fascinerande och komplicerade användandet av varpen i Karin Bergöö Larssons Kärlekens ros (1909), inspirerad av jugend och Arts & Crafts. Jag fastnade under en lång tid vid de olikfärgade tofsarna längst ned på verket.
Man kan tänka ut en helt egen och originell historia av vad Gustaf Helsing berättar i Tapestry (VIII) Det kommer aldrig tillbaka (2022-2023).
På våningarna högre upp i huset möter vi konstnärligt utformade vävar i eteriska färger. Där finns en provväv från Elisabet Hasselberg-Olssons stora Minnet av ett landskap (1993) som hänger i Sveriges riksdags plenisal.
Anneli Tegelbergs Vävda cirklar Nr 15 (2022) är mjuka och sköra på samma gång.
Allra högst upp, i samlingsrummet utanför ingången till Sven-Harrys återskapade hem, hänger ett par vävda tavlor från 2025 av Seoyoung Shin som båda är Memories of Stockholm, Stadsbiblioteken och Kungstensgatan.
Linnea Blomgren Cassius Subgitter I (2020) är stark och spännande.
Och se! Under våra fötter ligger ännu ett ljuvligt verk av vår nestor Märta Måås-Fjetterström! Å ena sidan så vackert att man inte borde gå på det, å andra sidan vore det synd om det inte användes som det var tänkt. När det underbara mönstret bara sticker fram mellan bordsben och ojämna stolsrader får man en annan blick på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar