lördag 27 april 2024

Kungen av Nostratien av Tony Samuelsson

Det blir lätt så att boken det bara berättas om verkar ännu mer spännande än den man verkligen läser. I Kungen av Nostratien berättar Tony Samuelsson om några böcker som alla verkar mycket lockande, och vilka till stor del är det just för att de inte finns i verkligheten vi aldrig kommer att få läsa dem. Men inte för att boken vi har i handen är dålig, för det är den (oftast) inte. Tvärtom är den oerhört spännande särskilt såväl när den snuddar vid något överjordiskt som när den i bakgrunden ger en översikt över tillståndet i litteratur-Sverige.

Bokens ena huvudperson Göran Frid är en författare uppskattad av både kritiker och läsare, och jag tar mig rätten att slippa försöka matcha hans gestalt mot verkliga författare i samtiden. Vår berättare John Forsman har träffat honom ett fåtal gånger och fått kritik som både sved och uppmuntrade. Att vara en riktig arbetarförfattare är ett av de stora riktmärkena i Sverige, och detta är något som John själv strävat mot sedan barndomen. Dock har Göran Frid vid tillfälle sablat ned de många samtida epigonerna som "DDR-författare", posörer som ger etablissemanget den handfull av genuin mylla det låtsas vilja ha.

Strax efter att Göran Frid lämnade in manuset till sin senaste roman, Älskade vännen, drabbades han av en stroke och är inte helt talbar. Men det inlämnade manuset är inte alls färdigskrivet, tvärtom innehåller det många luckor som gör det oläsbart, osäljbart. En spökskrivare behövs för att fylla ut och knyta samman historien. För det uppdraget kontaktas John Forsman, som Göran Frid tidigare talat väl om.

Två romaner av John har förlaget gett ut, den tredje refuserades. Det var den mest personliga, den som berättade om hans vänskap med den verklige giganten bland svenska arbetarklassförfattare, Ivar Lo-Johansson. Om vi tänker att kapitlen i boken som berättar om pojken Johns förehavanden med Lo (som han kallas) är bladade ur Johns tredje roman så är jag inte förvånad över att den ratades, för av flera skäl är de de svagaste partierna i romanen Kungen av Nostratien. Det är alltid ett vågspel att skriva in en verklig människa i sin roman - i Samuelssons Kafkapaviljongen fungerade det bra på gränsen till övertramp med Eyvind Johnson, då i en tid längre från vår och i en kontrafaktisk värld. I de här föreliggande partierna är det dock både så att språket inte har samma lyskraft, och att Lo mest fungerar som en bekräftande låtsaskompis för John. Deras vänskap ger ändå en god förankring i litteraturen för John när han i vuxen ålder kliver in i författarnas och förlagens värld fylld av proletär-nepo-babies och andra priviligerade personer. För, för att vara arbetarförfattare har de allra flesta med glädje låtit bädda in sig i borgerlighetens bekvämligheter, med finmiddag och blommor på bordet för John och sambon Tilde, och ett bildat överklassliv i villa för Göran Frid och hustrun Ann. Inte skall man missunna dem det ljuva livet, men skillnaden är skarp mot den korta blicken in i Ivar Lo-Johanssons enkla hem.

Kungen av Nostratien tangerar både intellektuellt och känslomässigt frågan vad det betyder att skriva: i John Forsmans tvekan till att ta steget från eget namn till ytterst hemlig spökskrivare, i frågan om man har rätten att fylla ut en berättelse mot författarens vilja för att skapa en bestseller, och med störst spänning i referaten till Göran Frids tidigare roman Du är bara ett namn, i hans teorier om språkets vikt, och i de halvt mystiska händelser som omgärdar hans stroke.

Under läsningen hinner jag fundera på Johns roll och om en AI i framtiden skulle kunna ta den, och minsann om inte boken själv plockar upp den tråden mot slutet. De sista kapitlen skakar fram nya hemligheter vilka egentligen borde intressera mig, men de når inte samma lockelse som den fiktiva handlingen i Älskade vännen, med medvetna och omedvetna luckor, i början av boken innan man fått reda på så mycket. (Den här) Läsarens egna fantasi är den mest kraftfulla dynamon.

Fler böcker av Tony Samuelsson:

Inga kommentarer: