Iokaste var gift med Thebes kung Laios. Efter att han dödats av en främling gifte hon om sig med mannen som räddade Thebe från en sfinx, och de blev stadens nya kungapar och fick fyra barn tillsammans: sönerna Eteokles och Polyneikes, och döttrarna Antigone och Ismene. Sedan uppdagades det att det var den nye kungen, Oidipus, som en gång dödat Laios, och att han dessutom var Laios och Iokastes son. I förtvivlan blev Oidipus galen och stack ut sina ögon.
Euripides och Aiskylos versioner av berättelsen om kungafamiljen i Thebe är uppdaterad av Roland Schimmelpfennig till ett modernt men tidlöst stycke om starka viljor som strider om makten. När vi möter kungafamiljen i pjäsen Iokaste är Eteokles och Polyneikes och dödsfiender. Det fanns en överenskommelse om att makten skulle växlas mellan dem varje år. Men Eteokles lämnade inte över makten till Polyneikes när hans år var till ända, utan förvisade istället sin bror från staden. Polyneikes sökte skydd i staden Argos, gifte sig med kungens dotter och är nu tillbaka med Argos här för att ta tillbaka makten över Thebe med våld.
De båda bröderna äntrar scenen i tur och ordning, med identiska kläder som visar deras maskulinitet, styrka och att de inte är beredda att backa från sina anspråk - svart linne och svarta skinnbyxor. Iokaste är klädd i en vit, blank kostym med breda axlar som visar hennes formella, politiskt grundade makt som medlare mellan sönerna, dödsfienderna. Gång på gång sätter de sig ned vid förhandlingsbordet och upprepar exakt samma meningar, samma uttalande om läget, om överenskommelsen som sedan bröts. Och bordet och avståndet mellan parterna blir för varje gång längre. Det är ett effektivt sätt att visa hur omöjligt det är att skapa kompromisser när båda parter är säkra på sin rätt.
De inledande scenerna har placerat pjäsen i vår samtid, medelst en plastpåse och ett automatgevär i händerna på en vakt som kvinnan i kön av människor känner igen från tidigare, men nu vet hon inte vilken sida han tillhör. Fler skildringar från nöden och skräcken i staden får vi från Ismene och den galne men fascinerande Ödipus (Oidipus) som även hallucinerar på svenska (skådespelaren Daniel Hoevels har svensk bakgrund).
Efter hand får vi höra båda bröderna berätta varför de inte vill förhandla om fred utan hellre låta kriget rasa. Polyneikes säger att staden med sina människor blivit försvagad och måste renas och byggas upp från början. Men detta säger även Eteokles, han önskar också att staden skall rivas och börja på nytt. Och detta öde kan de alltså välja åt de tusentals människorna i staden som vill leva sina liv i fred, utan att behöva vara misstänksamma, ta till vapen och döda eller dödas.
Pjäsförfattaren Roland Schimmelpfennig och regissören Karin Beier har skapat ett fantastiskt Antropolis-Maraton med pjäserna Prolog/Dionysos, Laios, Ödipus, Iokaste och Antigone, och det är glädjande att se att de helger där alla pjäser spelas i ett svep är utsålda. Det är också helt rätt, då iscensättningen är så skarp, budskapet så angeläget och väl framfört, och skådespelare och regi så utmärkt. Recensioner säger att Iokaste är den svagaste länken i kedjan men på egen hand höll den utmärkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar