lördag 10 november 2018

Milkman av Anna Burns

Anna Burns roman är mångordig. Meningarna vecklas ut i bisats efter bisats, som förklarar varför man gjorde eller inte gjorde vad som beskrevs, som sedan vecklar ut sammanhanget ytterligare, som sedan förklarar litet till om vad man inte alls fick göra, och kanske också berättar vad som hände dem som inte gjorde som den skulle, och som till slut vänder tillbaka till det som låg för handen från början. Det krävs många och detaljerade förklaringar, för det är just alla de restriktioner innan man handlar och eftertankar innan man talar som styr människorna i staden. Staden nämns inte med namn, men vi kan förstå att det är Belfast, och närmare bestämt ett katolskt distrikt i Belfast.

Huvudpersonen nämns aldrig heller vid namn, knappt någon alls i boken, och de mest återkommande karaktärerna får beteckningar efter vad de är, inte vad de heter. Där finns first sister, third sister, wee sisters som är tre flickor som forsar fram i grupp. I familjen finns också fyra bröder, och kanske är det fler som liksom den nu avlidne fadern som måste rabbla sig igenom barnens namn från äldsta till yngsta innan man kommer ihåg namnet på just den man tänker på.

Där finns också maybe-boyfriend, Somebody McSomebody, och the milkman som förstör vår berättares stillsamma liv med sin kusliga uppvaktning. Bara genom att erbjuda henne skjuts (hon tackar nej), springa bredvid henne på joggingrundan och prata med henne ytterligare en gång startar han ryktena om att vår artonåriga huvudperson har ett förhållande med honom, en gift man i fyrtioårsåldern. I ett samhälle där det viktigaste hålls hemligt behövs det något annat att prata om än allt det som är förbjudet. I ett samhälle under tryck blir det lätt att se någon som sticker ut det allra minsta och börja skvallra om allt man sett eller tror att de har gjort.

As for the rumour of me and the milkman, why should it be down to me to dispel it, to refute gossip by people who fostered gossip and clearly wouldn't welcome either, denial of their gossip?

Boken är mångordig men vår huvudperson är fåordig. Gång efter gång står hon stum inför anklagelserna, och när hon till slut får ur sig att inget är sant, blir hon anklagad för att vara lögnare av sin egen mor. Skvaller, fördömande, syndabockar och social kontroll är livsluften för invånarna, och därtill med våld eller hot om våld hängande i luften hela tiden.

Anna Burns Milkman är skriven i ett fåtal långa kapitel med tät, sammanhängande text som ökar den klaustrofobiska känslan som kommer av det ständiga förklarandet och resonerandet. Till en början känns det beskrivna samhället som science fiction, och jag kommer ihåg samma känsla från den absurda men egentligen helt verklighetstrogna handlingen i Herta Müllers Heute wär ich mir lieber nicht begegnet. Efter hand vänjer sig även läsaren vid påbuden och misstron, och de blir normen att förhålla sig till.

Det finns mindre glädjeämnen i boken, som små fönster mot en annan värld, och det lättar upp. Men även när det ser som mörkast ut är boken fascinerande och något att längta tillbaka till, inte bara för att få veta hur det går utan för att få fortsätta att vara med vår huvudperson, den artonåriga flickan som läser böcker från andra århundraden medan hon går genom samtiden hon vill glömma.

4 kommentarer:

Ingrid sa...

Jag har precis läst en artikel om den här boken - och nu efter din recension - är jag verkligen intresserad av att läsa Anna Burns roman. Att den tilldrar sig på Irland gör den ännu mer lockande även om jag inser att språket kan vara en utmaning. Men- jag gillar utmaningar. Så nu finns således ” Milkman” på önskelistan.

Jenny B sa...

Det var roligt att höra! Språket är så tätt att det kräver att vem som helst läser långsamt och tänker efter, men det gör också mycket för stämningen. Jag hoppas att boken faller dig i smaken!

Marja Bruzaeus sa...

Tack för din recension. Jag tyckte mycket om boken. Den känns aktuell och går lätt att applicera på samhällen som finns runt ikring oss, där rädslan förkrymper och förminskar människor. Här finns ingen plats för oliktänkande. Nyfikenhet och skaparkraft hämmas. Solnedgången i boken blir en vacker bild/ symbol för hur vackert livet är där långt borta från alla passa-in-gränser, som omger människorna. Man förstår även hur tragiskt absurd tillvaron är för dessa människor. Det är onormalt att läsa böcker offentligt, men normalt att bli skjuten??
Komiskt exempel på den här inställningen är när kvinnor räddar huvudpersonen från ett överfall på toaletten, inte av ilska för övergreppet utan för att våldsmannen kommit in på damernas territorium.!! Med sådana här exempel blir det tydligt hur fullständigt orimlig tillvaron kan bli. Språket alla tankar och funderingar som slingrar fram på sidorna passar perfekt för att få fram huvudpersonens ensamhet och osäkerhet. Att inte namnge personerna gör att relationer personer emellan betonas och blir viktigare än individen. Ack så aktuellt idag! mycket högt betyg alltså till den skickliga Anna Burnes.

Jenny B sa...

Tack så mycket för din kommentar! Jag har tänkt tillbaka på boken sedan jag läste den och är glad att din rika kommentar påminde om den. Anna Burns täta språk går hand i hand med den historia hon berättar, och jag vill läsa fler böcker av henne, även om de är lika tunga som den här.