onsdag 16 augusti 2017

WorldCon 2017, söndagen

Som första punkt på aktiviteterna den sista dagen valde jag intervjun med hedersgästen Walter Jon Williams. Det betydde tyvärr att jag missade presentationen av John-Henri Holmberg, mannen som gjort så mycket för science fiction i Sverige, vilket är dubbelt sorgligt eftersom han alltid är underhållande och intressant med sin stora beläsenhet och spännande anekdoter. Istället får jag hoppas på många fler programpunkter med Holmberg under de närmaste hundratalet Swecon - för visst tänker vi leva så länge, i uppgraderade kroppar och/eller singulariteten?!

Även Walter Jon Williams berättade underhållande om sitt liv som författare, ända sedan fyraårsåldern då han inte kunde skriva utan dikterade sina historier för föräldrarna och sedan ritade illustrationerna. Det han litet senare läste var Tarzan, Rudyard Kipling, Pippi Långstrump med mera, och han kom att skriva flera berättelser som var mer eller mindre kalkerade på de äventyr han läst. Den första SF-boken han läste var Egen rymddräkt finnes, som han gillade, men när han i andra klass läste sitt livs andra SF-bok, Zip Zip Goes To Venus, insåg han att det där kunde han göra bättre själv.

Vid tretton års ålder skrev han 450 sidor av en high fantasy-roman. Kommen så långt fattade han att han skulle behöva 450 sidor till för att avsluta, och då tröttnade han i förtid. När han senare har läst om den boken var den faktiskt ganska välskriven, förutom det faktum att han inte hade något att skriva om, utan bara repeterade kända klichéer. Fast den var ändå inte lika dålig som The Eye Of Argon!

På University of New Mexico studerade Williams historia, men tråkades ut av att behöva läsa om New Mexicos historia, eftersom han levde där och visste att den inte var så spännande. Han var mer intresserad av äldre historia, och när han insåg att det han gillade med historieämnet var att det gav stoff att skriva om, bytte han till att plugga litteratur. Han är glad att han "tvingades" att läsa Shakespeare, Les Miserables och liknande, och engelsk, fransk och rysk poesi. (Lätt att förstå att det gjorde intryck, då vi kan läsa en hel del dikter insprängda i hans verk.) Där insåg han också att flera av hans favoritförfattare inom science fiction stulit från James Joyce, till exempel Zelazny.

Hur han blev utslängd från universitetet skulle ta 40 minuter att förklara, säger Williams, och vid det laget hade han fått nog av New Mexico och tog sig till östkusten. Eftersom han inte hade råd att gå ut och roa sig stannade han inne och skrev böcker istället. Hans första kontrakt var på en serie om tre böcker, äventyr till sjöss, men så kollapsade marknaden för historisk fiktion (det var i april 1982), så de två sista böckerna gavs inte ut förrän flera år senare. Då skrev han istället raka motsatsen till sjöäventyr, boken Ambassador of Progress, om en kvinna, på land, på en utomjordisk planet. På grund av uppköpsprocedurer mellan förlag valsade den runt i olika inkorgar i 2½ år, men när någon väl läste den tog det bara tre dagar innan Williams fick kontrakt.

Författarkarriären rullade på, nu inom SF, trots att han tycks slita ut redigerare - boken The Praxis hade sammanlagt tio editors. När han kom till förlaget med boken Voice of the Whirlwind bad de honom skriva om den så att den skulle bli en fortsättning på den framgångsrika cyberpunkromanen Hardwired han skrev 1986, vilket han gjorde. Vid editeringen fick han plocka ut en intressant subplot som sedan blev en egen novell, och dessutom tog han en karaktär och gav en egen bok, Solip:System.

Spelindustrin verkade intressant så förlaget Simon & Schuster gav sig in i den, dock bara med vänsterhanden, vilket gjorde det till ett elände att få klart spelet och få betalt för arbetet Williams lagt ned för dem. Dock hade han den ljusa idén att skriva ett spel som riktade sig utanför den vanliga målgruppen av spelande killar, nämligen spelet Of Pride And Prejudice som var tänkt att intressera kvinnor.

Williams har nominerats för en del priser men nästan aldrig vunnit något stort. Dock blev han mätt på hyckleriet kring prisutdelningar när hans Knight Moves nominerades till Philip K. Dick-priset och han blev uppmärksammad och väl behandlad för det - ända tills det kom ut att han inte vunnit, och han blev ignorerad. Ja, det borde stå klart att fastän det finns många litterära pris och vinnarna ofta är välförtjänta så finns det värdefulla författare och verk även bland dem som aldrig nominerats.

Novellen Dinosaurs har en intressant historia. Den antogs först av ett SF-magasin som L. Ron Hubbard grundat. Williams fick checken samma dag som Hubbard dog och skyndade sig att casha in den. Magasinet kom aldrig ut, men rättigheterna låg kvar där i tre år innan Williams fick loss dem. Sedan kunde novellen komma ut och bli nominerad till Hugopriset, vilket dröjde innan Williams själv fick veta då han bor i Albuquerque, staden längst bort från allt i USA, under en tid då inget internet fanns. För övrigt håller Williams skrivarkurser i Albuquerque varje sommar tillsammans med Nancy Kress, dit kända gäster som Stephen Gould och James S.A. Corey (båda två) kommer.

Vid det här laget började tiden för intervjun ta slut - vi hann till 1985, utbrast Williams, innan han snabbt berättade om nästa bok som snart kommer ut, Quillifer. Den är tänkt som första delen av tre, eller ännu hellre sex, och är fantasy i nordeuropeisk renässanssättning. Första boken är en pikareskroman med löst sammanfogade historier, som skall ge bakgrund till en större berättelse som skall utformas i de följande böckerna.

Vilka är de kvintessentiella Walter Jon Williams-böckerna? Det är, enligt honom själv, Hardwired (cyberpunk), The Praxis (space opera) och Metropolitan (new weird/fantasy).

Det var många som var intresserade av paneldebatten Tomorrow's Cool SF Physics, och Tsana Dolichva (astrofysiker), Ann Pollack (raketfysiker och missilövervakare), Boaz Karni-Harel (strängteoretiker och högstadielärare) och Tom Crosshill hade mycket att tala om. Men först fick de berätta vilka vetenskapliga SF-ingredienser de är trötta på. Dolichva: många världar-idéerna, för det fungerar inte så som det ofta används. Pollack: maskhål - hon skulle vilja se en diskussion om vad som händer när man är inne i maskhålet, kanske ger det konstiga effekter på den resande? Karni-Harel är trött på hyperspace, och det definieras aldrig vad det faktiskt är. För Crosshill är det tidsdilation som romantikdödare, när en person reser iväg medan den andra stannar och åldras.

Det coolaste Karni-Harel kan tänka sig är dock John Wheelers idé från 1990 om att alla ting vi ser kan brytas ned till svaret på en ja/nej-fråga "it from bit". Crosshill ledde vidare till tanken om att observatören påverkar det observerade, och Dolichva nämnde en novell jag tror hette Selected Afterimages of the Failing, där aktörer stirrar intensivt för att slå sönder universum.

Cool fysik som Pollack föreslog var metamaterial; människotillverkade atomer, som till exempel kan interagera med jordbävningar och som skulle kunna avvärja jordbävningar (BKH: eller generera dem!), och även kanske användas som deflektorsköldar eller osynlighetsmantlar. Om man kunde placera tekniken i något som liknar en ficklampa skulle man ha en tractor beam eller kunna använda den till att flyga!

Dolichva sade att pulsarer kan användas för navigation i rymden, då de alla har distinkta, unika perioder i sina pulser. Med hjälp av signaler från tre pulsarer skulle man kunna lokalisera sin plats i världsalltet.

I rymden finns också mörk materia. Finns det stjärnor och planeter formade av mörk materia? Vi skulle känna viss nukleär interaktion med den mörka materian, men inte se den eller gå på planeterna. Hur mycket skulle vi kunna detektera och kommunicera med objekt gjorda av mörk materia?

När panelen tillfrågades om de bästa källorna till spännande vetenskapliga upptäckter som kan inspirera SF-författare sade Pollack, som outsourcat frågan till sin 20-årige son, YouTube. Dolichva listade New Scientist, för vilkens artiklar gäller att om du kan området de handlar om är de inte så bra, men om man hittar andra ämnen som verkar intressanta går det att gå vidare till artiklarnas abstracts och läsa vidare. Andra källor är NASA och Universe Today, och en titt i Scientific American plus följdfrågor till en ämnesexpert som kommer att bli förtjust över att få hjälpa dig att undvika clickbait och få till tekniken rätt.

It's More Complicated Than That var rubriken på en lämplig uppföljare en timme senare. I panelen satt Stephanie Saulter, Ian Watson, Ian Stewart och Ian Haldeman, som den charmige skämtaren Joe Haldeman kallade sig efter att han blivit insläppt trots att vakten utanför sade att rummet var fullt.

Med utgångspunkten att demokrati är något önskvärt, kan demokrati överleva om gemene man tror att de inte behöver experter? frågades panelen. Stewart gav ett skrämmande exempel på ett rättsfall där ett expertvittne uttalade sig helt felaktigt om statistik, varpå alla trodde honom och dömde efter det. Saulter fyllde i att om allmänheten litar på en expert, som visar sig ha haft fel, sjunker allmänhetens tilltro till experter generellt. Haldeman berättade om när han lärde sig om den Gordiska knuten som tioåring. Men vad vi har är inte en Gordisk knut som skall lösas av ett Alexanderhugg, utan en följd av kompromisser, som har lett fram till den demokrati vi har idag. Saulter sköt in att demokrati har gett oss en del dåliga resultat; den är inte alltid tillräcklig. Vad vore bäst? En diktatur ledd av ett välvilligt AI, sade Watson.

Saulter har inget emot att man lär barn förenklade idéer om hur saker fungerar, så länge man inte förmedlar att det är meningslöst att fördjupa sitt kunnande. Brist på respekt för kunskap leder till att man slår ifrån sig kunskap. Vi dras till alltmer tekniskt komplexa föremål (iPads etcetera) men har ingen respekt för kunskapen som går till att framställa dem.

Watson berättade att när experter korrigerar felaktig information offentligt, leder det istället till att de som hade den felaktiga informationen håller fast vid den ännu hårdare. Saulter tog upp att vi har ett polariserat narrativ; om en vetenskaplig sanning visar sig innehålla fel tas det för att galningen i källaren med sin egen, motsatta teori hade rätt hela tiden. Vi (vetenskapsmän, konstnärer med flera) måste hitta ett sätt att visa att en mångfald av kunnande är fruktbart. Media ger ofta en ytterst skev balans i tron att de måste visa "båda sidorna" när de mot en expert som företräder 15000 forskare sätts mot en vildbasare med motsatt åsikt. Åsikt är heller inte fakta!

Watson tror inte på UFOs, vilket betyder att om han skulle höra bevis för ett siktat UFO skulle han väga sannolikheten för att det var sant, och förmodligen avslå det som osant utan att reda ut närmare varför. Det är ett vanligt mänskligt beteende, men om du möter det hos din motståndare är det oerhört irriterande. Särskilt om övertygelsen känns som kärnan av personens identitet, då kommer hen att försvara den ännu mer bestämt.

Sist på söndagen lyssnade jag på panelen Nature and Use of Religion in SF, vilken kom att kretsa mest kring religion. Det givande samtalet hölls mellan A.D. Medievalist, Evan, Naomi Libicki, John Clute och Philippa Chapman. Alla paneldeltagare var trötta på SF där religiösa och främst kristna ledare och troende framställs som fåraktiga, okritiska, eller till och med illvilliga i jämförelse med glada, snälla hedningar (Marion Zimmer Bradley och Dresden Files nämndes). Men SF är en sekulär genre, och det blir lätt att andra idéer som tidsresor och worldbuilding tar över religionens fokus av mystik. Bra porträtt av religion i SF skrivs oftast när författaren/huvudrollerna har personliga, problematiska förhållanden till sina trosövertygelser, och några goda exempel var James Blish The Black Easter series, Mary Doria Russells The Sparrow, Michel Fabers The Book Of Strange New Things och George R.R. Martins Hyperion.

Lois McMaster Bujolds serie World of the Five Gods gav foder till diskussionerna, som ett bra men inte problemfritt exempel på när religion porträtteras väl i SF. Där är gudarna verkliga, det finns bevis för dem, så egentligen behöver människorna inte tro - eller? Jo, där finns ändå anledningar att tvivla eller tro på gudarnas välvilja och för tron att bli utmanad. Men man kan se skillnaden på religion, tro, religiös upplevelse och ritualer, och hur olika de är för olika huvudpersoner.

Ett problem med den nämnda bokserien är att där finns en kättersk religion som håller på fyra gudar, och vi läsare vet att de har fel och att den med fem gudar är rätt och mer human och tolerant. Eftersom historien bygger på Spanien under kristen/morisk tid är den delvis en förenkling och försköning av de verkliga förhållandena, vilket kan skava för en läsare som inte hör till den förment toleranta religionen och ser de blinda fläckarna.

Huvudpersoner som gör uppror mot Gud finns att hitta i Philip Pullmans His Dark Materials och böckerna om Thomas Covenant. Utomjordiska raser som är helt a-religiösa kan vi finna i James Blish A Case of Conscience och i boken/filmen 2001 - kanske, vi vet inte säkert.

Det var den sista panelen jag hörde på WorldCon i Helsingfors år 2017, fem dagar av högintressanta föreläsningar och debatter om riktigt spännande ämnen. Trots att jag pilade mellan programpunkterna missade jag ännu mer än jag prickade in, för det fanns alltid ett par andra intressanta paneler samtidigt. Men istället för att sörja över det är jag ytterst nöjd och tacksam mot mässarrangörerna och alla deltagare för den höga intellektuella nivån och den vänliga stämningen från morgon till kväll!

Inga kommentarer: