söndag 22 januari 2017

Jag, Daniel Blake

Ska man inte vara tacksam över att staten ger en bidrag om man inte har någon egen inkomst? Det är inte alla människor i världen som har den möjligheten. Men i filmen Jag, Daniel Blake visar Ken Loach hur vägen till att få åtminstone tillräckligt till att överleva är så krånglig och fylld av förnedringar och till och med hinder att det inte finns ett uns energi över till tacksamhet.


Till att börja med är det inte säkert att Daniel Blake kommer att få några pengar alls. Efter en hjärtattack har hans läkare förklarat honom för svag för att arbeta än på länge, men försäkringskassans utredare bedömer honom för frisk för att få sjukpenning. Fångad i denna paradox drar Daniel ändå i de få tåtar som finns: ringer till myndigheten för att få besked, besöker arbetsförmedlingen för att anmäla sig som arbetssökande, försöker fylla i alla blanketter som numera skall lämnas via webben. Men telefonkön är timslång och beskeden intetsägande, och Daniel Blake har vare sig dator eller datorvana. På arbetsförmedlingen finns bådadera, men personalen är förbjuden att hjälpa till av sin drakoniska chef.


I en annan del av arbetsförmedlingen ser Daniel Blake någon som inte lyckas behålla fattningen: Katie, en ung kvinna med två små barn, som riskerar indraget bidrag för att hon kommit för sent till mötet med handläggaren. Men hon är ju nyinflyttad till Newcastle och åkte fel med bussen! Nej, inga ursäkter godtas, inga regler får tänjas på, ingen hänsyn visas till människor som redan befinner sig i underläge.

Genom hela filmen är det de mellanmänskliga, medmänskliga kontakterna som står för ljuspunkterna och påminnelser om hur ömsesidigt livet egentligen är: grannen som irriterar men också piggar upp, den okända bänkgrannen i bibliotekets datasal som hjälper till med blanketten, och så den djupare vänskapen mellan Daniel och Katie, som inte har mycket någon av dem men gör så stor skillnad i sina utbyten av omsorger och gemenskap. Dit kan man också räkna kyrkans hjälpverksamhet, som utan pekpinnar och med mjuk vänskaplighet låter behövande människor "shoppa" bland det som andra donerat.


Under historiens gång väcks många tankar om vad som är fel i systemet och hur det borde rättas till. Att olika myndigheter och instanser kan göra olika bedömningar om en människas förmåga och därigenom sätta hen i en omöjlig sits skall inte vara möjligt; det måste samordnas och det ansvaret kan inte läggas på den hjälpbehövande. Att processer går långsamt och inte är användartillvända är oprofessionellt, och oacceptabelt på systemnivå då det skapar grus i maskineriet. Detta kan delvis bero på knappa budgetar, men också på att processer är illa planerade och resurser ojämnt fördelade. Bland personalen på arbetsförmedlingen finns säkert en del som, liksom filmen väljer att framställa dem, till synes av sadism trycker tillbaka protesterande på sin tillmätta plats, men också andra som sätter upp en hård fasad för att inte nötas ned av eländet de möter.

Daniel och Katie lever på marginalerna, men har ändå något hopp om att livet skall kunna bli bättre: ett ändrat beslut om bidrag, tid att plugga och få ordning på sitt liv. Utan det hoppet vore dagarna ännu tyngre. Att själv kunna göra något för en annan människa ger också mening till livet. Men minsta motgång kan fälla krokben för någon som redan har svagt fotfäste.


Filmen gör en stor insats när den visar att de till synes besvärliga människorna som ställer till scener hos myndigheten kan vara strävsamma, ärliga människor som verkligen försökt göra allt rätt men blivit stoppade och undanstoppade av motstridiga regler. Visste vi inte det? Jo, jag tror att alla vi som läser det här redan kände till det, men det är gott att bli påmind om det i Ken Loachs medkännande gestaltning. I en av de sista scenerna är det en liten gubbe på gatan som gastar ur sig en lång harang mot etablissemanget som skapat det vridna systemet; det är den ilskna protest som Katie och Daniel Blake hållit inne med hela tiden när de bitit ihop och kämpat på. Trots de många sorgliga scenerna är det inte hopplöshet som filmen lämnar efter sig.


3 kommentarer:

Hanneles bokparadis sa...

sett snuttar, verkar sevärd

Jenny B sa...

Ja, det är den! Hoppas du får tillfälle att se den!

Håkan Wilhelm Hugosson sa...

"Jag, Daniel Blake" är en film som träffar rakt i solarplexus hos människor med empati. Ytterliggare en film med tydligt underifrån perspektiv från mästerlige Ken Loach.

En svensk biobesökare bör dock hålla klart för sig att den nedbrytande och sadistiska fars där sjuke Daniel bl.a. tvingas söka jobb som om han vore fullt frisk i denna film inte är någon fiktion från ett annat land. Exakt detta hände alla de 10 000-tals svenskar som "utförsäkrades" av den förra alliansregeringen, men lika tragiska effekter gör vissa av dem.

Så om du nu är en empatisk människa som tycker att "Jag, Daniel Blake" är en sorglig film - fundera på om du vill se en repris av tragedin i verklighetens Sverige. Vi har val, och du röstar själv i dem.