lördag 13 augusti 2016

The Angel Esmeralda: Nine Stories av Don DeLillo

Som titeln anger är denna bok en novellsamling. The Angel Esmeralda: Nine Stories innehåller texter skrivna mellan 1979 och 2011, presenterade kronologiskt och placerade i tre grupper. I berättelserna kan man hitta teman som DeLillo fyllt ut i andra böcker, eller vice versa: återkommit till och skrivit om igen, fast litet annorlunda. I novellen Baader-Meinhof finns en kuslig länk till Point Omega, i The Starveling bitar av den "kroppsliga" aspekten som dykt upp i The Body Artist och White Noise, och Hammer and Sickle är litet som en epilog till Cosmopolis.

Jag får anledning att gå tillbaka till vad jag skrev om DeLillos skrivkonst i min recension av Falling Man, och nyansera, dock inte negera det: de stora skeendena i samhället och förändringar över längre tid hinner inte mejslas ut under de tiotal sidor som en novell pågår. Istället är det en klar och intensiv beskrivning av de olika huvudpersonernas känslor och upplevelse av livet som fyller berättelserna. Flera av människorna i texterna tycks inte ha "funnit sig själva" eller känna fast mark under fötterna - en av dem, kvinnan i fina The Ivory Acrobat, inte ens i konkret mening. De är inte förmögna att formulera det själva, men utan att bli övertydlig är det just det som DeLillo skildrar, inklusive de livslögner de kanske börjar se igenom eller väljer att uppfinna.

Don DeLillo är oerhört skicklig på att låta den yttre miljön och handlingar avspegla inre tankar och svårformulerade känslor. På så sätt blir sinnesstämningarna konkreta och lätta att engagera sig djupt i som läsare. I det liknar han Jhumpa Lahiri, trots att de miljöer och människor de skildrar är mycket olika varandra.

I alla de böcker av Don DeLillo som jag har läst och gillat har han skrivit säkert, engagerande och underhållande, i såväl det längsta formatet som nu i det korta. Han har en teknik som gör att handlingen framstår klart som i en film, men med tunga lager av psykologi under.

Fler böcker av Don DeLillo:
Underworld
Cosmopolis
Falling Man 
Point Omega

2 kommentarer:

Mrs. B sa...

Nu har jag läst laget runt, dvs alla de recensioner av De Lillo som du lagt upp - spännande och så intressant att läsa om ett författarskap jag inte alls är bekant med annat än på avstånd då. Jag såg filmatiseringen av Cosmopolis, men minns faktiskt inte alls handlingen. Känner igen mig i din beskrivning av hur du ibland ser delar av filmer via Fast Forward med bild. Så gör jag också och kanske var det så jag tittade på Cosmopolis? Hursomhelst gjorde den tydligen inget intryck. En dag ska jag också läsa De Lillo och då kanske jag återkommer med kommentarer på dina gamla inlägg också.

Jenny B sa...

Det var roligt att höra! Don DeLillo har funnits i mitt bakhuvud som bra och läsvärd författare sedan den första boken jag plockade upp, men det är ju svårt att hinna med alla böcker man vill läsa så under några år kom han på undantag. Nu kommer han till Stockholm för Litteraturfestivalen och Internationell Författarscen på Kulturhuset, så jag passar på att läsa mer av honom och njuter i stora drag!