söndag 10 juli 2016

Det går an av Carl Jonas Love Almqvist

Carl Jonas Love Almqvist var en stridbar figur i Sverige under 1800-talets första två tredjedelar. Han provocerade samtiden med flera av sina verk, där han framförde åsikter och tecknade relationer som med dagens mått mätt inte bara skulle ses som rimliga utan okontrovesiella. Den korta romanen Det går an är ett av de verken. "Det går ICKE an!" var ett av svaren på bokens framsynta budskap, så omsorgsfullt och empatiskt underbyggt det ändå var.

Att resa var omständigt och tog lång tid 1839, då Det går an gavs ut. Under en ångbåtsfärd från Stockholm, som övergår till hästdragna vagnar med ett flertal stopp för övernattning, lär den unge sergeanten Albert lära känna den lika unga Sara Videbeck, på väg mot hemstaden Lidköping. Han luskar reda på hennes namn och gör ett antal försök att komma på god fot med henne. Som ensam ung dam i okänd miljö är Sara Videbeck i en något utsatt position, och Alberts artiga närmanden är drivna av en blandning av omtanke och egennytta - hans tankar kretsar ofta kring hennes trevliga utseende och han söker ofta efter hennes skära silkesschalett i folkmängden.

Men Sara Videbeck är en ytterst snabbtänkt och rådig ung kvinna, och avböjer vänligt men bestämt alla erbjudanden från den unge sergeanten. Det kan ibland tyckas som att hon är onödigt kvick att kväsa alla närmanden, men vem vet vad en ung officer har för baktankar med sin vänlighet och vilka skyldigheter han kan tänka sig följer? Under resans gång kommer det också att stå klart hur viktig självständigheten är för Sara. Albert, vars tankar vi får följa, tycks också ta extra illa upp inför varje avvisande, även senare när det står klart att Sara tycker om honom.

De två håller sig ändå till varandra under de kommande umbärandena, då man behöver hitta övernattning i ett överbelagt värdshus och gång på gång hyra en vagn för nästa del i resan. De många och ingående miljöbeskrivningarna som beskriver svenska småstäder och landskap som något originellt att vara stolt över, lär ha varit lika intressanta för dåtidens läsare som sällan reste, som för oss nästan tvåhundra år senare i en förändrad värld.

Till slut är förtroendet mellan Sara och Albert så stort att hon berättar för honom hur hon vill leva och varför. Det är med intelligens och psykologisk styrka som hon, genom den kloke berättaren, berättar om eländet hon sett i äktenskap i sin närhet. Visst verkar hon tro på kärlek, men finns den inte där hjälper det inte om en präst har läst över den. Själv har hon arbetat sig till den ovanliga och bräckliga positionen att driva familjens glasmästeri efter faderns och senare moderns frånfälle; stoltheten över sin driftighet och sina planer är rättmätig och lyser igenom i Saras intressanta berättelser från arbetet. Underförstått är att en make skulle ta över finanserna och driva allt åt skogen - eller åtminstone ta ifrån Sara tyglarna. Den risken vill hon aldrig släppa in i ett förhållande till en man, hur uppfylld av kärlek hon än kunde vara i ögonblicket.

Saras och Almqvists rationella klokhet i de här frågorna är tidlös, men att skriva detta år 1839 krävde mod. Det är dock litet roligt att se hur stora likheter Almqvists berättelse har med dagens romantikböcker, men med delvis omvända könsroller: ett par som från första början stretar emot, en som tar reda på detaljer om den andra, följer efter henne och analyserar minsta gest och ordväxling. Det är ytterligare en aspekt på hur vårt samhälle har förändrats sedan boken skrevs; mest till det bättre, då Saras önskeförhållande inte längre fördöms, men delvis till nya restriktioner i mansrollen. Tack och lov för författare och aktivister som arbetar för att luckra upp förutfattade meningar, särskilt när de gör det så inlevelsefullt och väl genomtänkt som i Det går an!

2 kommentarer:

♥ Hanneles bokparadis sa...

gammal goding! Almqvist gillade inte Fredrika Bremer....

Jenny B sa...

Nä, de hade sina motsättningar! Men den här boken gör mycket för kvinnors självständighet, och det kan vi vara tacksamma för!