onsdag 3 februari 2016

Idioten på Dramaten

Mattias Andersson har flyttat handlingen till en ungefärlig samtid och blandat in sig själv i Dostojevskijs verk: redan på ridån till Stora Scenen står Fjodor Dostojevskij/Mattias Andersson som upphovsman. Många klassiska pjäser klarar en uppdatering väl, många regissörer kan också tillföra något nytt, men alltför okänsliga och klåfingriga regissörer kan trasa sönder så mycket att inget viktigt är kvar, vilket tyvärr är fallet här.


Andersson låter Furst Mysjkin, "Idioten", vara inte bara naiv och oförstående inför människolivets förvecklingar, utan också smådum. All heder åt David Dencik som spelar honom känsligt och ärligt, så att han inte blir fånig, men det är bara en av anledningarna till att pjäsens titelroll försvagas i handlingen. Kan han hjälpa till något i de dysfunktionella förhållanden som spelas upp? Han tycks dömd på förhand att misslyckas.

Människorna han möter är också litet extra vulgära. Jag minns hur Stadsteaterns uppsättning för några år sedan lät åtminstone några ur rollgalleriet framstå som sympatiska, inte minst den åtråvärda Nastasia Filippovna. Här framstår hon som en trashig brud av typen det går tretton på dussinet på i stockholmsnatten, och flinar fånigt när hennes födelsedagsgäster gräver sig ned i förnedring i en tävlan om vem som betett sig sämst mot en annan människa.


Kanske finns det ett budskap där. Det som alla åtrår; massa pengar, snygga bruden, märkeskläder... allt det ser så ynkligt ut på scenen. Så ynkliga önskningar. Inte ens kärleken har något värde här. Men inte heller vill man önska någon av rollfigurerna någon verklig lycka, så cyniska och beräknande som de också är, och fast i ett ekorrhjul av åtrå och vanmakt. Och vad kan Furst Mysjkin göra? Lizaveta Prokofjevnas tal om hur de alla borde ha lyssnat och lärt av Furst Mysjkin klingar falskt när han inte fått utrymme att göra särskilt mycket i pjäsen. (Ännu tråkigare är förstås de tillfällen när hon med simpelt tal berättar vad hennes döttrar sysslar med och banalt definierar deras personligheter.)

Det är rörande, berörande och litet roligt när Furst Mysjkin drar några långa monologer med sorgligt innehåll, triggad av en kort fråga eller av ingenting. Det är mindre intressant när andra personer ur ensemblen mot slutet av uppsättningen drar långa monologer om tillståndet i världen idag - plakatteater av värsta slag. Programbladet är strösslat med många olika personers uttalanden om vad godhet är; motstridiga, ideologiska, ologiska, välvilliga, cyniska. Mattias Andersson vill definiera om vad berättelsen om Idioten skall handla om, men gör det så klumpigt att han trampar sönder alla intentioner själv. Det jag fick ut av de tre timmarna var njutningen av Jennie Silfverhjelms sneda smil och Marie Richardsons ljuvliga profil, och så Lil Terselius monolog precis innan slutet, som blev stor skådespelarkonst tack vare hennes inlevelse och goda diktion.

Länk till Dramatens sida om Idioten

Foto: Roger Stenberg

2 kommentarer:

gangsteg sa...

Intressant beskrivning. Jag såg den för en tid sedan och tycker att den var riktigt tänkvärd och bra. God behållning. Framförallt tycker jag att den är väldigt aktuell. Den hade en del tankar som fler borde tänka på.

Jenny B sa...

Jo, visst finns det tänkvärda frågeställningar i pjäsen, men jag tycker tyvärr att regissören har slarvat bort dem.