onsdag 9 december 2015

& Sons av David Gilbert

Och-tecknet står i början av titeln av en anledning. Ampersand är namnet på A N Dyers genombrottsbok, en nutida klassiker i pojkinternatmiljö som trängs om platsen på skolelevers läslistor med Catcher In The Rye. Då och då i & Sons citeras längre stycken ur Ampersand och andra av Andrew Dyers böcker, och såväl själva boken som dess intrig påverkar vad som sker i nutid.

Efter tre upptakter - ett citat och ett längre stycke ur andra fiktiva Dyer-böcker samt ett brev från Andrew till vännen Charles - börjar & Sons i St. James-kyrkan med den exakta adressen angiven; 71st and Madison, på New Yorks Upper East Side. Boken genomsyras av att den utspelas i New York; gator, kända restauranger och hotell passeras och nämns, liksom statyer och korvgubbar i Central Park. Det är en av aspekterna som gör boken levande och lockande, trots att det delvis känns som ett trick för att fånga in storstadsälskare.

I kyrkan pågår begravningsgudstjänsten för Charles Topping, Andrew Dyers barndomsvän och far till Philip som för ordet. Ett huvudtema i boken är vänskapsrelationer mellan pojkar/unga män/vuxna män, där en är svagare än den/de andra. Det antyds tidigt att Charlie, trots en god karriär i sitt eget fält, var förebilden till Ampersands strykpojke, och hur mycket har Andrew egentligen utnyttjat Charles genom åren? I generationen under dem låter Philip sig mobbas av Dyer-bröderna James och Richard i en längtan efter att räknas till familjen, och i nutid försöker Andrew Dyers yngste och oäkte son Andy hålla jämna steg med Richards världsvane son Emmett, influgen från Kalifornien och jämnårig med sin farbror.

Jag tycker om böcker med ambitioner som den här; en intrikat intrig, karaktärsdriven med relationer som skiftar och minnen som färgar handlingsförmågan, och med inflikade citat ur fiktiva böcker och handskrivna (svårlästa) brev från det förflutna. Jag tycker egentligen också om den sortens intelligenta och kommenterande prosa den är skriven på, OM den är mer sparsamt hållen och inte drunknar i sin egen reflektion, vilket Gilberts är på väg att göra. Ett exempel:

The brothers shared a brief unsaid moment before going their separate ways, an appreciation of the long day and all the parts they had played and how they had looped back together again, here in Brooklyn, practically different people, Richard turning for the limo and breathing in a familiar odor, as if the eighties burned in an alley somewhere, while Jamie heard the reverb of a dozen more unsaid things as Richard opened the door and slipped in, but before the limo could pull away, the door opened again and in scooted Jamie, who took his place across from his brother, his smile a keyhole in search of a key.

Ett annat problem är att alla personer i boken talar på samma smarta sätt, vilket i synnerhet känns onaturligt under den forcerade promenad genom Central Park som de två sjutton-artonåringarna Emmett och Andy företar sig. Detta kan förstås förklaras av den tredje och största stötestenen för mig; att hela boken berättas av Philip Topping i halsbrytande växlingar mellan allvetande berättare och deltagare i handlingen. I en småtrevlig Q&A-avdelning i slutet av boken svarar Gilbert Curtis Sittenfeld att han just ville ha en opålitlig berättare för att det skulle vara osäkert vad som är sanning och inte. Jag uppskattar tanken, men i mitt tycke är förminskar det boken till Philips fantasier, när stora och viktiga delar av handlingen ligger utanför hans egentliga kännedom.

En lycklig slump gjorde att jag började läsa boken samma dag som jag besökt The Frick Collection, som i & Sons ligger mitt emot A N Dyers våning och där en bokreleasefest utspelar sig under några av de mest intressanta kapitlen. Det var bra att så direkt kunna se för sig de minglande kulturkändisarna och deras hangarounds minglande i en miljö jag känner till, men även utan det minnet skulle det vara en av de mest intressanta partierna i boken.

Trots mina invändningar är boken ändå mycket underhållande och intelligent skriven och ger en skön fläkt av priviligerat liv i New York, och det räcker långt i sig.

2 kommentarer:

Hermia sa...

Jag skulle lugnt kunna falla för New York-tricket..

Jenny B sa...

Och det räcker långt i den här boken!