Fler och fler muséer i världen låter upp plats för utställningar om modeskapare eller kända artisters kläder. Det är roligt att Sven-Harrys gör en svensk variant och släpper in svenska modeskapare från de senaste fjorton åren. Jag läser modetidningar, och när jag läser om svenska designers blir jag upprymd och bestämmer mig för att köpa nästa plagg från något mindre svenskt märke. Men sedan blir det nästan aldrig av, av olika skäl. Ofta beror det på att kläderna har någon detalj som får dem att se litet konstiga ut, och ännu oftare är de skapade för någon med en längre, smalare kropp än min. Jag har i regel inget emot att bära kläder som får mig att sticka ut, men i kombination med att plagget skulle strama över några valkar får mig att välja bort det till förmån för något mer förlåtande. Det är ett mysterium att nästan ingen designer antar utmaningen att skapa avantgarde-mode även för oss som bär på fler kilon än mannekängerna.
Jag kan inte avfärda alla kläder i utställningen på Sven-Harrys med de argumenten, för här böjer jag mig för en annan inställning: kläder som konst och inspiration. En del kreationer är härligt svårburna men ser ut som att de kommer från en annan värld, och det gillar jag! Speciellt gäller det de många klänningarna med intrikata handgjorda detaljer som visas på andra våningen. Bara att se dem får en att önska sig ett tillfälle att få bära dem - en gala i rymden, kanske?
Så finns det ändå andra plagg där jag inte förstår mig på estetiken. Några lösa byxdressar i hiskliga mönster hänger i den första salen. Jag kan inte se hur de kan smickra sin bärare, men kanske finns det andra som ser dem som ett perfekt uttryck för deras egen personlighet. För det är ju också så att jag inte vill bära kläder som tar över intrycket av mig som människa; kläder som har mig istället för tvärtom.
I mörkrummet på nedre plan visas några filmer med kläder av designers vars namn jag glömt. En ensemble som visas är en bylsig småblommig pyjamasliknande dräkt. Jag försöker tänka mig poängen med den: är det att man skall känna sig som att hela världen är ett pyjamasparty, som att man alltid är varm och trygg? Men i så fall skulle jag hellre bära något liknande plagg som jag själv valt ut som trygghetsskapandet, inte bara ta över en annan människas vision. Det är den balansgången som är svår för mig när jag ser plagg från nya designers; någon annans dröm eller min egen? och som får mig att oftare välja något mer normalt och neutralt.
Länk till Sven-Harrys sida om utställningen
Jag kan inte avfärda alla kläder i utställningen på Sven-Harrys med de argumenten, för här böjer jag mig för en annan inställning: kläder som konst och inspiration. En del kreationer är härligt svårburna men ser ut som att de kommer från en annan värld, och det gillar jag! Speciellt gäller det de många klänningarna med intrikata handgjorda detaljer som visas på andra våningen. Bara att se dem får en att önska sig ett tillfälle att få bära dem - en gala i rymden, kanske?
Så finns det ändå andra plagg där jag inte förstår mig på estetiken. Några lösa byxdressar i hiskliga mönster hänger i den första salen. Jag kan inte se hur de kan smickra sin bärare, men kanske finns det andra som ser dem som ett perfekt uttryck för deras egen personlighet. För det är ju också så att jag inte vill bära kläder som tar över intrycket av mig som människa; kläder som har mig istället för tvärtom.
I mörkrummet på nedre plan visas några filmer med kläder av designers vars namn jag glömt. En ensemble som visas är en bylsig småblommig pyjamasliknande dräkt. Jag försöker tänka mig poängen med den: är det att man skall känna sig som att hela världen är ett pyjamasparty, som att man alltid är varm och trygg? Men i så fall skulle jag hellre bära något liknande plagg som jag själv valt ut som trygghetsskapandet, inte bara ta över en annan människas vision. Det är den balansgången som är svår för mig när jag ser plagg från nya designers; någon annans dröm eller min egen? och som får mig att oftare välja något mer normalt och neutralt.
Länk till Sven-Harrys sida om utställningen
2 kommentarer:
Åh, vad roligt att läsa. Jag hade så himla gärna velat åka upp till Sthlm för att seden här utställningen men det har inte gått att få ihop än. Skulle så vilja höra om det vore värt böket liksom. Jag kom att tänka på ett svenskt märke eller modeskapare som jag tycker bockar av båda dina kriterier. Både lite avantgarde men ändå bärbart, dvs V Ave Shoe Repair. Tyvärr gick de ju i graven i våras. Nu håller jag mig till Diana Orvings fina draperingar när det gäller lite dyrare plagg. Det blir dock inte lika ofta som HM, Indiska eller Lindex ändå, pga priset, men roligt att ha något lite finare, med historia, design och tanke bakom.=)
Hej Bokomaten! Det är en bra utställning med ganska mycket kläder, mer åt avantgarde än vardag, men jag vill inte säga att den är värd en hel resa till Stockholm.
V Avenue Shoe Repair har jag också intresserat mig för - i modereportagen ser kläderna originella och ändå följsamma ut! Men av olika anledningar har jag inte hittat något i butik som passat mig. Men man ger ju inte upp utan letar vidare bland svenska designers!
Skicka en kommentar