torsdag 20 juni 2013

Have Space Suit - Will Travel av Robert A. Heinlein

Det måste ha varit i mina tidiga tonår som jag läste boken Egen rymddräkt finnes av Robert A. Heinlein. Som jag gillade den! Det var ett spännande äventyr där två ungdomar fick resa genom rymden och möta utomjordiska raser i kamp för hela mänsklighetens överlevnad - och det utan att någon på jorden anade något.

Handlingen tycks ta sin början i en amerikansk småstadsidyll på femtiotalet, där den ambitiöse Kip jobbar extra i en läskbar. Att förstapriset i tävlingen han entusiastiskt deltar i är en resa till månen verkar orealistiskt, men så uppdagas det att mänskligheten redan har en bas på månen och livlig trafik dit.

När Kip inte vinner förstapriset utan blir en av många andrapristagare, får han istället en äkta rymddräkt, en som använts i verkligheten. Det vidtar ett antal sidor som handlar om hur Kip rustar upp Oscar, som han kallar sin dräkt, för att få den i toppskick och kunna användas. Och det är tur det, för rätt som det är landar inte ett utan två rymdskepp bakom hans hus, och raskt är han indragen i en intergalaktisk jakt på liv och död!

Som jag mindes den första läsningen tyckte jag att hans mänskliga samarbetspartner, tioåriga PeeWee, visade en pinsam blandning av lillgammal stroppighet och naivitet. Jag undrar om det berodde på översättningen eller att hennes personlighet låg för nära hur jag såg mig själv på den tiden. När jag nu läser om Have Space Suit - Will Travel uppskattar jag vilken självständig roll hon har och hur roligt och ändå smart Kip och hon gnabbande samarbetar. Riktigt rörd blev jag av dialogen i den sista tredjedelen av boken:

"Of course I'm right!" she retorted. "I'm always right!"
"Goodness me! The handy-dandy pocket encyclopedia."
She blushed. "I can't help being a genius."
Which left her wide open and I was about to rub her nose in it - when I saw how unhappy she looked.
I remembered hearing Dad say: "Some people insist that 'mediocre' is better than 'best'. They delight in clipping wings because they themselves can't fly. They despise brains because they have none."

Om det är något som boken vill förmedla, så är det att inte låta sig begränsas utan tvärtom sträva att vara så smart och duglig man kan, även om ens omständigheter verkar ligga till hinder. Kips skola är halvdålig så han pluggar på egen hand för att en dag kunna bli ingenjör och så kunna ansöka till astronaututbildningen. Flera gången stannar berättelsen upp då han räknar ut om han verkligen hamnat på Pluto, baserat på vad han vet om avstånden i solsystemet och vad han minns om hur snabbt resan till månen gick. Och däremellan citerar han Shakespeare!

Vilken bildningsresa, vilken inspiration för unga människor, eller hur?! Jag har nog blivit mer influerad av Heinleins bok än de scener jag kan minnas direkt, och det är jag bara glad för. Språket är enkelt men inte barnsligt. Handlingen rör sig snabbt från Kips bakgård, till månen, till Pluto, till ett annat solsystem i Vintergatan, till en annan galax - hela tiden med stigande allvar - och så tillbaka till Kips småstad. Det är en fascinerande resa som även en halvcynisk vuxen läsare kan njuta av.

Fler böcker av Robert A. Heinlein
Double Star
Starship Troopers
Stranger In A Strange Land

Inga kommentarer: