Så litet man vet som tonåring. Hur lever andra människor? Hur lever man lyckligt? Hur får jag ett lyckligt liv? Det är frågor som ligger under berättelsen i Francois Ozons film Bakom stängda dörrar. Gymnasieeleven Claude har länge betraktat sin klasskamrat Rapha. Han har sett hur de till synes lyckliga föräldrarna möter Rapha vid skolan, följt efter dem hem och betraktat deras hus från en parkbänk.
Nu beskriver han i en uppsats hur han gjort sig till vän med Rapha för att få komma in i hans familj. I floden av uselt skrivna hemläxor om innehållslösa liv sticker den ut och väcker läraren Germains uppmärksamhet. Äntligen en elev med talang... och en spännande historia att berätta. Varje vecka kommer Claude med ett nytt kapitel, som Germain diskuterar med honom under förevändning att utveckla stilistik och uppbyggnad av berättelsen. Men visst kittlar det att få höra om Claudes spionage i Raphas hem. Hur mycket av det han skriver är egentligen sant?
Det är den frågan som filmen håller oklar, och som jag tycker, håller alltför oklar. Som åskådare behåller jag brasklappen att allt kan vara påhittat av Claude, med undantag för de händelser som verifieras i verkligheten. Samtidgt är det osäkert hur mycket Germain tror på berättelsen. Vid vissa tillfällen verkar han ta den på fullt allvar, men om han gör det, borde han då så ansvarslöst uppmana pojken att föra in problematiska element i historien?
Som bakgrund till detta ser vi Germains hemliv med sin hustru Jeanne och hennes bestyr som gallerist. Det är intressant att se hur det svala intellektuella paret ser snett ned på Raphas medelklassfamilj, medan de för Claude framstår som åtråvärda - speciellt den vackra modern. Och det är svårt att inte uppskatta gemenskapen i familjen och omsorgen om den rörande skelögde tonårspojken Rapha.
Claude spelas ypperligt av den unge begåvade Ernst Umhauer, som kan se ut som en förslagen yngling i ena stunden och som en oskyldig pojke i nästa. Han är som en kameleont som ständigt tänjer gränserna för vad han kan komma undan med. Bit för bit börjar även filmen tänja på gränserna för sitt berättande. Jag blir inte helt övertygad av den, men filmen är ändå spännande och sevärd.
Nu beskriver han i en uppsats hur han gjort sig till vän med Rapha för att få komma in i hans familj. I floden av uselt skrivna hemläxor om innehållslösa liv sticker den ut och väcker läraren Germains uppmärksamhet. Äntligen en elev med talang... och en spännande historia att berätta. Varje vecka kommer Claude med ett nytt kapitel, som Germain diskuterar med honom under förevändning att utveckla stilistik och uppbyggnad av berättelsen. Men visst kittlar det att få höra om Claudes spionage i Raphas hem. Hur mycket av det han skriver är egentligen sant?
Det är den frågan som filmen håller oklar, och som jag tycker, håller alltför oklar. Som åskådare behåller jag brasklappen att allt kan vara påhittat av Claude, med undantag för de händelser som verifieras i verkligheten. Samtidgt är det osäkert hur mycket Germain tror på berättelsen. Vid vissa tillfällen verkar han ta den på fullt allvar, men om han gör det, borde han då så ansvarslöst uppmana pojken att föra in problematiska element i historien?
Som bakgrund till detta ser vi Germains hemliv med sin hustru Jeanne och hennes bestyr som gallerist. Det är intressant att se hur det svala intellektuella paret ser snett ned på Raphas medelklassfamilj, medan de för Claude framstår som åtråvärda - speciellt den vackra modern. Och det är svårt att inte uppskatta gemenskapen i familjen och omsorgen om den rörande skelögde tonårspojken Rapha.
Claude spelas ypperligt av den unge begåvade Ernst Umhauer, som kan se ut som en förslagen yngling i ena stunden och som en oskyldig pojke i nästa. Han är som en kameleont som ständigt tänjer gränserna för vad han kan komma undan med. Bit för bit börjar även filmen tänja på gränserna för sitt berättande. Jag blir inte helt övertygad av den, men filmen är ändå spännande och sevärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar