söndag 6 maj 2012

Filharmoniker och flöjter i närbild

Det var ett extraordinärt nöje att få höra söndagens konsert i Grünewaldsalen, inte bara för att jag själv en gång i tiden övat skalor på min flöjt i timmar på flickrummet, utan för att såväl musikerna som styckena var utmärkta. Flöjtisten Anna Riikonen var den gemensamma nämnaren i de många och varierade verken, och hennes instrument fick visa upp sig i hela sin bredd.

Först kom ett kort, intensivt stycke av Leos Janácek, Pochod Modrácku för piccolaflöjt och piano (1924). Därefter följde en Concertino för flöjt/piccolaflöjt, viola och kontrabas (1925) av Erwin Schulhoff. Liksom satserna växlade i karaktär, fick Riikonen snabbt växla mellan flöjt och piccolaflöjt. Det var främst underbart att höra samspelet mellan flöjt och kontrabas (fint trakterad av Sigrid Granit); varannan gång djupt och klangrikt, varannan gång hetsigt drivande hela stycket framåt. Även fiolen (spelad av Riika Repo) fick ta på sig olika roller; ibland gå i par med kontrabasen, ibland leka tillsammans med flöjten. Det var ett fantastiskt spännande stycke, som klädde om folkvisor i moderna klanger och lekte med rytmen mellan takterna.

Så slog sig Anna Vaahtoranta åter ned vid flygeln för en Sonat för flöjt och piano (1945) av Bohuslav Martinů. Den innehöll ännu mer av rytmlekar och folkviseekon, men med ett helt annat tonspråk. Och ändå inte svårlyssnat för ett enda ögonblick.

Pan et Syrinx (Rubens)
Efter paus inledde Riikonen ensam med Claude Debussys kända Syrinx (1913). På de två korta minuterna och med en ensam flöjt berättas en hel historia: de lockande toner som inleder, de vrids om en liten bit i taget, och när de till sist kommer åter så förstår vi att det som först lät som en lek, det är faunens liv och uppgift, en uppgift att förföra som aldrig, aldrig tar slut.

Strax följde mer av Debussy: Sonat för flöjt, viola och harpa (1915), där alltså Laura Stephensson och hennes harpa anslutit. I stycket verkade de tre instrumenten vara på väg någonstans, som unga människor som ger sig ut för att upptäcka världen. Ibland strövade de raskt framåt fulla av energi, ibland slog de till och med ut i dans.

Allra sist kom ett stycke som lär ha varit många flöjtisters början och andras slut. André Jolivet skrev Chant de Linos för flöjt och piano (1944) för att användas som antagningsprov till Pariskonservatoriet för flöjtister. Och vilken prövning! Vansinnigt snabba löpningar över registren, varvat med långa noter som skall bevisa tonsäkerheten. Det är svårt att spela något så svårt och få det att låta personligt, och man kan avundas pianisten som får skapa sköna klanger utan stress i bakgrunden. Men Anna Riikonen spelade briljant och imponerande från början till slut.

Konserten spelades in och kommer att sändas i radio. Men att få höra detta pärlband av musik var något utöver det vanliga. Musikerna var otroligt väl samspelta, och jag hoppas att de får tillfälle att framföra den här konserten fler gånger, så att en större publik får höra den här gnistrande musiken.

2 kommentarer:

Hermia sa...

Låter som en finfin konsert! Ser fram emot möjligheten att höra den i radio. I helgen (lördags?) var vi radioledes på Metropolitan.. gillade pausens operaquiz :)

Jenny B sa...

Jag hörde också någon halvtimme från Metropolitan. Så synd att jag missade operaquizzet. Det är så fint att radion sänder opera live, från såväl Sverige som stora scener ute i världen!