fredag 29 juli 2011

Rosencrantz and Guildenstern are dead på Theatre Royal Haymarket London

I några scener i originalspelet drar de förbi, prins Hamlets gamla vänner Rosencrantz och Guildenstern. När Hamlet sänds med dem till England bedrar han dem såväl som sin styvfar genom att fly från den uttänkta destinationen och istället skicka de båda vännerna i döden. Fastän döden är ett öde som möter många fler i Shakespeares pjäs, är det vemodigt att tänka på de båda halvanonyma männen som Hamlet låter förlora livet med en handvändning.


Så hur låta dem båda få en ny glimt av liv i en alldeles egen pjäs, med så litet att gå på? I Tom Stoppards pjäs Rosencrantz and Guildenstern are dead (som blev film 1990 med Tim Roth och Gary Oldman i titelrollerna) vandrar de båda omkring mellan de kända scenerna och försöker själva få klarhet i det. De vet att de är kallade till slottet på ett uppdrag. De vet att de har känt varandra länge; de kastar krona som de minns att de har gjort många gånger förut. Och eftersom myntet har hamnat med heads uppåt åttio gånger i rad så vet de att normala lagar inte gäller längre. Vem av dem är Rosencrantz och vem är Guildenstern? Många gånger kommer de inte själva ihåg det.

På Theatre Royal Haymarket står Samuel Barnett och Jamie Parker på scenen. De befinner sig i ett tomt, Godot-liknande landskap på väg mot slottet. De talar och gestikulerar i yviga rörelser, springer över scenen och levererar komik med exakt timing. Men det blir inte fars av det, för allt vad de säger, om än korkat, har en underton av intelligens, och allvaret i deras situation ligger strax under ytan. För de förstår att de är figurer i ett större sammanhang, så stort att de inte ser det, och de förstår gradvis att de inte själva kontrollerar vad de skall göra och var de kommer att sluta. Rosencrantz försöker analysera deras situation och förstå vad som väntar. Guildenstern har lätt till oro och naiva känsloutbrott, men har några viktiga ögonblick av intuitiv klarsyn.

På väg mot slottet stöter de på sällskapet av skådespelare som Hamlet senare kommer att anlita. De är karikatyrer på skådespelare, pigga på att spela och vända sig ut och in för dem som vill titta. Tillsammans med sin anförare (Chris Andrew Mellon) är de snäppet mer teatraliska än pjäsens båda huvudroller, men ändå precisa och trovärdiga i sina roller-inuti-roller-inuti-roller. Under pjäsens gång verkar det också som att deras anförare, van som han är vid att regissera och dramatisera för största möjliga effekt, förstår mer än Rosencrantz och Guildenstern själva om vad som är planerat.


Väl framme på slottet utspelas några av de kända scenerna framför ögonen på de båda männen. Hamlet skrämmer dem nästan varje gång han dyker upp, och drar alltid vidare innan de lyckats tala ordentligt med honom. När Guildenstern och Rosencrantz får uppdraget att följa Hamlet till England blir de först glada; äntligen har de ett mål! Men väl på båten börjar de tvivla; på sin uppgift, på sin förmåga, ja till och med på att England ens existerar. När de båda männen börjar inse att deras öde är närmare och dystrare än de kunnat tänka sig, dyker skådespelarensemblen upp igen. De vitmaskerade skådespelarna, som lever med svek och död på scenen varje kväll, är både ett omen och en tröst när Rosencrantz och Guildenstern närmar sig England och den död som bara är en bisats i huvudpjäsen.

Scenografin på Theatre Royal Haymarket är sparsam, men tillräcklig. Kostymerna är rika och tidstrogna förutom att de båda huvudrollerna bär jeans, som dock smälter in väl i omgivningarna. Ingen nyans i tonläge går förlorad fastän skådespelarna talar tydligt och högt. Den expressiva skådespelarstilen signalerar att det här är teater, men lägger inga hinder i vägen för att man skall kunna leva sig in i hur de båda bifigurerna brottas med sitt ynkliga öde. Pjäsen Rosencrantz and Guildenstern are dead och hur den framförs på Theatre Royal Haymarket är en perfekt balans mellan humor, intelligens och vemod inför ett oundvikligt öde.

Länk till TRH:s sida om Rosencrantz and Guildenstern


Ovidkommande fotnot: Till hösten kommer Ralph Fiennes att spela Prospero i en ny uppsättning av Shakespeares The Tempest/Stormen. Det kommer nog att bli bra! Särskilt som Fiennes, regissören Trevor Nunn och en annan gentleman satt i salongen för att känna in stämningen på teatern. Barn såväl som vuxna sträckte på huvudet för att se "Voldemort" på riktigt, nu i säckig T-shirt, långt hår, skägg och näsa.

7 kommentarer:

Hermia sa...

Kul du varit i London - och upplevt både konst och teater! Och vilken bonus få se Fiennes i publiken :) Åh, vad jag blir ressugen, igen...

Jenny B sa...

Det var några riktigt intensiva dagar, och nu känner jag mig både bortskämd och kräsen vad gäller BRA kultur! Än har jag mycket kvar att berätta. :)

Glamourbibliotekaren sa...

RIktigt teater! Så herlig!

snowflake sa...

Den här artikeln om Ralph Fiennes är mycket läsvärd. http://moreintelligentlife.com/content/arts/julie-kavanagh/ralph-fiennes Hans mamma skrev böcker.

Jenny B sa...

Vilken intressant artikel! Tack för länken. Nu blir jag riktigt intresserad av att åka tillbaka till London och se mer teater...

snowflake sa...

Vad bra. ;-) Jag inser att artikeln blir väääldigt lång att läsa på skärm, dne var lång redan i tidskriften där jag läste den, det tog ett par dagar. Men dte var så intressant!

Jenny B sa...

Den tog lång tid att läsa för mig också, men ibland är det värt det!