söndag 14 februari 2010

Aldrig ett land med Teodok

För bortglömda och övergivna barn är det en dröm att få komma till Landet Ingenstans och busa hela dagarna. Eller? Det finns många ensamma barn även idag, men har de samma drömmar om att slåss med Kapten Krok och piraterna och leka med Peter Pan? Jag vill inte alls klaga på J.M. Barrie och hans fantasifulla saga om Peter Pan, och säkert inte heller Nicklas Ekman, som skrivit och regisserat den här versionen av sagan. Vad skulle hända om Tingeling kom och hämtade några ungdomar från ett modernt köpcentrum idag?


Det är precis vad som händer i pjäsen. Tingeling flyger till Aldrig ett land med fyra ungdomar, Sina, Nuffe, Zlatan och Kuest, och två kvinnor som råkade komma med, Anna och Mia. Det går inte så lätt som hon trodde! Barnen protesterar vilt mot vad som händer, och är inte så pigga på att höra till Peter Pans gäng. Speciellt inte som han säger att flickor inte kan slåss utan skall laga mat och sy, och kastar Anna och Mia i fängelse för att de är vuxna.

Det är en riktigt bra idé att ta sig en funderare på vad det är som sägs i historien om Peter Pan, och hur äventyret skulle kännas för de ensamma barn som ju finns än idag. Och ändå har man inte tappat bort lekfullheten i berättelsen; roliga fäktscener, fina sånger och en spännande scenografi gör att magin inte går förlorad. Alla barn och vuxna i teatersällskapet är väl koreograferade och alla huvudrollsinnehavare spelar säkert och bra. Det är förståeligt att barnen i piratgänget och indianfamiljen fått egna personligheter och små saker att utföra, men just det gör deras scener litet röriga. Däremot är Peter Pans vilda pojkar mer disciplinerade och gör ett riktigt bra intryck.


Framför allt är Tingeling den stora behållningen i sagan! Som den sammanhållande länken flyger hon från scen till scen med fantastisk energi och glädje, berättar och busar, pratar och protesterar, försöker lära sig svärord i smyg och lockar till många skratt. Stina Renglund spelar den här glittrande uppenbarelsen med bubblande entusiasm och begåvning från början till slut. Hon är föreställningens hjärta! Tillsammans med Tingeling känner jag ett styng av saknad när hon måste flyga barnen tillbaka till vår värld. Jag skulle kanske inte trivas med att leva som Peter Pan för alltid, men jag skulle vilja skratta litet med Tingeling varje dag!

Länk till teatersällskapet Teodoks hemsida

2 kommentarer:

Hermia sa...

För några veckor sedan såg jag Peter Pan-filmen tillsammans med en tindrande liten kompis. Eftersom den "gulliga" Peter Pan mest var riktigt dryg låter det bra att han får motstånd i pjäsen. Roligt förresten så varierande saker du ser!

En uppsättning jag undrar om du sett är Höstsonaten, Dramaten? Jag ska se den på lördag och är nyfiken på dina ev tankar om den!

Jenny B sa...

Hermia, jag håller helt med dig om att det var på tiden att Peter Pan fick mothugg!

Jag har inte sett Höstsonaten, men av alla Bergmanuppsättningar som gjorts senaste året låter den som en av de mer intressanta. En av mina underskattade favoritskådespelare, Johan Holmberg, spelar med i den. Jag hoppas att den inte bara är uppslitande utan givande också!