Det här är det bästa jag har sett på scen på flera år. Varje ord och varje gest är ett mästerverk. Varje scen är återhållet men känslosamt spelat, och det stillsamma tonläget gör att publiken sitter trollbunden från första sekund.
Hjalmar Ekdahl (Johan Rabaeus) är en kärleksfull slarver, som lever ett enkelt men lyckligt liv med sin far (Ingvar Hirdwall), sin kloka fru Gina (Marie Richardson) och sin älskade dotter Hedvig (Josefin Ljungman). Kanske har han byggt hela sitt familjeliv på en lögn, men det har han inte en aning om när pjäsen börjar. Stadens patriark, Direktör Werle (Sten Ljunggren), visar omsorg om Ekdahls familj, och de reder sig under sina knappa omständigheter.
Direktör Werles son, Gregers Werle (Peter Andersson) som nyss flyttat tillbaka till hemstaden, ser saken annorlunda. Ett helt livs agg mot fadern parat med en överdriven längtan efter den Absoluta Sanningen får Gregers Werle att önska lyfta Hjalmar Ekdahl ur hans livslögn, om nödvändigt mot Ekdahls vilja. Så får vi se hur någon helt utan illvilja utan med enbart goda intentioner kan skaka om en hel familj och ta ifrån dem den lycka de trodde att de hade.
Gregers Werles motpol i pjäsen, doktor Relling (Niklas Falk), vill svara att en människas livslögn är vad som håller henne vid liv och hopp. Utan att gå så långt, kan man däremot notera att de som insisterar på att andra människor lever fel och måste ändra sig, oftast är de som själva är mest besvikna och inlåsta i sina egna liv. Man kan också låta sig varnas för ideologier som inte drar sig för att kräva människooffer i sin kamp, eller inte ens stannar upp för att försöka se ett annat perspektiv.
Den tänkvärda pjäsen får liv på ett fantastiskt finkänsligt sätt tack vare varenda person i ensemblen. Missa för allt i världen inte den här underbara uppsättningen på Stockholms Stadsteater!
Länk till Stadsteaterns sida om Vildanden
6 kommentarer:
"Tar De livsløgnen fra et gjennomsnittsmenneske, så tar De lykken fra ham med det samme" - Ibsen var et geni langt forut for sin tid!
Ja, han ser verkligen människornas situation klart och tydligt, och lägger fram dem för åskådaren så att man både känner med dem och upptäcker något man inte såg direkt. Ibsen är ett geni, jag håller med!
Har läst den ganska nyligen (med stor behållning), just med tanke på att gå och se den här uppsättningen.
Bra, Spectatia, du kommer nog inte att bli besviken! Men vänta inte för länge, pjäsen går bara någon månad till. Skynda!
Åh herregud, det här måste ha varit nåt helt annat än östgötateaterns uppsättning! Johan Rabeus -- jag är lite kär i honom. Och i Ingvar Hirdvall och Marie Richardsson.
*suck*
Vilken rollbesättning!!
Det stämmer, snowflake, alla skådespelarna var guld värda och det var en fantastisk föreställning!
Skicka en kommentar