Obesvarade frågor i Konserthuset

Det är över tio år sedan jag först hörde Charles Ives' verk The Unanswered Question (c:a 1908). Uppsala Kammarsolister satt bortvända längst bak på scenen i Uppsala Universitetsaula, en ensam trumpet ställde sin fråga från en balkong, och en träblåssektion i scenens fond svarade, häftigare och ilsknare för varje gång. Minnet av det stycket fick mig att skynda även till det här uppförandet, men kanske hade mina förväntningar förvrängt upplevelsen. Även om Kungliga Filharmonikernas framförande var verkligt vackert, lät speciellt träblåsarnas svar mer polerat än jag önskat. Jag kände inte lika starka sympatier för den ensamme trumpeten den här gången, men är ändå glad över vad jag fick höra.

Därefter anslöt Anne Sofie von Otter för att sjunga några sånger ur Gustav Mahlers Des Knaben Wunderhorn (1887-1898). Det var mycket sympatiskt att man hade tryckt upp nästan alla sångtexter med översättning och delade ut till publiken. (Inte för att sjunga med!) Faktiskt tyckte jag att de gladare sångerna, trallande melodier på dialekt, inte gjorde sig så bra med orkestreringen och von Otters skolade röst. Men de lugna och sorgsna sångerna var desto skönare, speciellt de två avslutande. Till Wo die schönen Trompeten blasen fanns ingen text i bladet, så jag fick hänga vid von Otters läppar för att uppfatta den tragiska handlingen. I den svagaste nyans fanns stort djup och innerlig känsla. Jag och säkert hela publiken satt som förtrollad.

Efter pausen bjöds vi på Allan Petterssons sjunde symfoni, ett verkligt kraftprov. Stillsamma, harmoniska partier avlöstes av partier med så stor ljudstyrka, och i vissa fall plågsamt höga toner, att det nästan var smärtsamt att lyssna. Det var en stor och givande upplevelse, som uppskattades och applåderades länge av oss jublande åhörare.