Jungfruleken på Dramaten

Madames entré är som klippt ur en 40-talskomedi. Hon sveper in i sin luftiga patriciervåning, beklagar sig över att det står så många blombuketter i lägenheten, och pladdrar om hur svåra kval hon måste utstå. Hur skall hon orka med sitt bekymmerslösa liv, rosorna och alla vackra klänningar, när hennes älskade Monsieur sitter i fängelse? Hennes husor, systrarna Solange och Claire, haltar runt henne som halvstumma bollplank och välgörenhetsobjekt.

Men när Madame inte är i sin våning, och jungfrurna är ensamma? Då är de inte bifigurer längre, och inte heller så hjälpsamma och inställsamma mot sin matmor. Pjäsen börjar med ett mer eller mindre inövat rollspel där Solange spelar Claire och Claire spelar Madame; en självupptagen diva till Madame som hunsar en karikatyr av Claire, tills jungfrun får nog, reser sig och tar sin hämnd på Madame.

Flickornas långvariga underläge har satt sig i deras ryckiga, hukande rörelser. De beter sig som råttor i en för liten bur; på gränsen till vansinne och redo att hacka på varandra. Men de försöker också vända sitt hat mot sina föregivna fångvaktare, Madame och Monsieur. Fantasin om att döda Madame är på väg att förverkligas, men det steget innebär både samvetskval och praktiska problem.

Det är fascinerande att se Angela Kovács och Sofia Helin vackla mellan frustration och galenskap. Irene Lindh som Madame är inte helt osympatisk utan skönt komisk, som mittpunkten kring vilken flickorna cirklar. Den energiska regin där flickorna springer fram och tillbaka mellan de skymtade rummen känns som ett bra sätt att framställa pjäsen på scen.

Länk till Dramatens sida om Jungfruleken