Berättelser om djävulen och ondska har aldrig intresserat mig, vare sig det gällt hårdrockstexter eller mystiska historier om lockelser och fördärv. Med tiden har jag velat förstå vad det är som fascinerar andra, med brasklappen att jag förstår att motiveringen är annorlunda för varje person. Utställningen The Devil - A Life av Nick Cave på Kulturhuset verkade som ett utmärkt tillfälle att upptäcka litet av tankarna hos någon som också är bra på att uttrycka sig, men mina förhoppningar var nog för högt ställda av flera skäl.
Efter att ha sysslat med keramik som ung i familjens hägn, återvände Nick Cave till hantverket (han vill inte kalla sin insats för konst av respekt för dem som lägger hela sitt liv på att arbeta som konstnärer) när hans mor dog, och hans hustru uppmuntrade honom att gå och sysselsätta sig. Cave hade sedan länge samlat på Staffordshire-skulpturer; naiva, enkelt målade med motiv som spelar på hjärtesträngarna, saker som inte analyserades av seriösa kritiker men pryder hyllor i vanliga hem.
Hans egna första försök, en vas med ett helgon kokande i olja följd av en vas med en häxa brinnande på bål, kändes misslyckade. Idén om att skapa skulpturer av djävulen fick näring av tanken på att få använda röd färg. Den första skulpturen han gjorde var The Devil seducing a sailor, med en naken djävul sittande bredvid en sjömansgosse.
Sedan växte det ut till en önskan att gestalta djävulen under alla hans stadier i livet, i något som liknar Korsvägens stationer som man mediterar över i Katolska kyrkan. Från det första glada verket blev framställningen mer komplex, särskilt vid närmare begrundan - "They're mostly comic until they're not" som Nick Cave själv säger i den filmade intervjun som rullar intill utställningen.
Min förväntning var att jag skulle få möta Nick Caves bild av djävulen som en förstörande kraft i världen; subtilt förförisk eller blodigt brutal eller både och. Men med grund i några repliker ur intervjun verkar djävulsgestalten nu mer som ett halvt självporträtt. Det gör mig skeptisk till romantiseringen av djävulspojken, hans sorgsna uppsyn vid återvändandet från kriget, hans plågade lekamen mot slutet av livet och den allra sista försoningsgesten från barnet han dödade. Att kvinnogestalterna är nakna/halvnakna medan djävulen är fullt påklädd känns ännu mer sökt. Ska vi förstå och tycka synd om djävulen nu? Det kanske kändes modigt för femtio år sedan, men inte lika mycket idag.
Dock, kanske är jag för sträng i min tolkning. Som Nick Cave också säger i intervjun så börjar han aldrig sina verk (inklusive musiken) med en analys, tvärtom kommer de från ett ögonblick av känsla - "my work comes from abstraction, a picture that shocks you" och senare ber han till Gud att en betydelse skall uppstå i dem. Så jag dömer dem inte för hårt, men hittar heller inget djup i dem som är meningsfullt för just mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar