Moderna Muséets salar lyser av tavlorna, collagen och skulpturerna av Marie-Louise Ekman, med de distinkta färgskalorna och återkommande motiv från hela hennes halvsekellånga karriär. På 1960-talet när upproret mot auktoriteter närmast blev ett påbud bland konstnärer, fann Ekman en egen stil med en teknik som är kusin till serieteckning med sin tvådimensionella karaktär, och färger som inte bara är kitschiga utan så insmickrande - turkos och feminint rosa - att de nästan är provocerande.
Än mer provocerande var förstås de återkommande avbildningarna av rumpor, pruttar och bajs i fina salonger. Hos en del konstnärer slog det över i en exkrementfixering som blandad med plakatkonst inte ger så mycket, men i de utställda målningarna använder sig Ekman av idéerna på ett tänkvärt sätt. Blottade rumpor vid ett fint middagsbord kan visa på allt som finns under den blankpolerade ytan och som man inte talar om, eller på en maktordning där några placeras under andra. Några tavlor visar museisalar, där de ymingt förekommande avskulpterade nakna damerna inte bara kråmar sig försynt utan skrevar helt fritt inför alla århundradens voyeurer.
Under vandringen mellan verken slår det mig att Ekman använder sig av en provocerande kitschig estetik men enbart från (mot) en välbeställd, högborgerlig miljö. Jag hittar inget av den kitsch man ser hos mindre bemedlade; tjocka glada tanter i baddräkt, trädgårdstomtar, rådjur i alabasterliknande material på fönsterbrädan. Det är självklart Ekmans eget val, men som jag ser det blir hennes provokationer då främst riktade till hennes egen miljö, vilket bidrog till att jag under många år hade svårt att uppskatta hennes konst.
Som barn på 1970 och svältfödd på tecknad film riktade jag mitt hopp till allt som kunde likna underhållning för barn. Marie-Louise Ekmans tecknade damer och vandrande korvar drog till sig mitt intresse men skapade mer förvirring och oro, liksom filmerna Barnförbjudet och Hallo Baby. Filmerna visas under utställningen med den förtroendeingivande förklaringen att de (Barnförbjudet) lät barnen se sådant som brukar undanhållas, men för mig som försökte hitta fotfäste i en redan svårbegriplig vuxenvärld var de ingen hjälp. De hamnade i en allmän röra av tankarna att världen är dålig och att man kan slarva med teckningar och filmer för barn.
Däremot blev jag helt begeistrad av de satiriska serier Marie-Louise Ekman skapade 1990, Målarskolan, och 2013-14, Den Dramatiska Asylen, under perioder då hon var professor på Kungliga Konsthögskolan respektive teaterchef på Kungliga Dramaten. Serierna driver, med självdistans och viss sympati, med de pretentiösa konstnärer eller självupptagna skådespelare som domderar och dominerar sina respektive konstformer bakom kulisserna och inte minst med fru Ekman själv. Det är svårt att slita sig från rummet där Den Dramatiska Asylen visas och jag får mig några goda skratt.
Från 1980-talet och framåt börjar Marie-Louise Ekman använda sig av andra konstnärers bildspråk i sin konst, och det är roligt att se hur hon kan ge Picassos kvinnoansikten och Olle Baertlings sina egna tydliga särdrag, ibland med tydliga pikar mot hur kvinnor framställts i konsthistorien. Likaså är det intressant med tavlorna som visar uppsättningar av kroppsdelar som om människorna vore klippdockor. En del av de kroppsdelar som bara syns som skuggor är inte ens armar och ben utan tarmsystem, ser det ut som.
Allra mest tycker jag om de tavlor från de allra senaste åren, där två fågelbarn dyker upp och ritar och målar om i Marie-Louise Ekmans tidigare tavlor. De små fågelbarnen, baserade på Ekmans barnbarn, med runda huvuden och oskyldiga uppsyner ser litet förundrat men ändå lugnt på de underliga och ibland våldsamma scenerna som målats fram, och ändrar om dem efter eget humör. I mitt tycke är de aktörer som Ekmans konst-värld väntat på; målandet som efterliknat barnets bildspråk och barnets blick formas till sist av verkliga barn.
Länk till Moderna Muséets sida om utställningen
Än mer provocerande var förstås de återkommande avbildningarna av rumpor, pruttar och bajs i fina salonger. Hos en del konstnärer slog det över i en exkrementfixering som blandad med plakatkonst inte ger så mycket, men i de utställda målningarna använder sig Ekman av idéerna på ett tänkvärt sätt. Blottade rumpor vid ett fint middagsbord kan visa på allt som finns under den blankpolerade ytan och som man inte talar om, eller på en maktordning där några placeras under andra. Några tavlor visar museisalar, där de ymingt förekommande avskulpterade nakna damerna inte bara kråmar sig försynt utan skrevar helt fritt inför alla århundradens voyeurer.
Under vandringen mellan verken slår det mig att Ekman använder sig av en provocerande kitschig estetik men enbart från (mot) en välbeställd, högborgerlig miljö. Jag hittar inget av den kitsch man ser hos mindre bemedlade; tjocka glada tanter i baddräkt, trädgårdstomtar, rådjur i alabasterliknande material på fönsterbrädan. Det är självklart Ekmans eget val, men som jag ser det blir hennes provokationer då främst riktade till hennes egen miljö, vilket bidrog till att jag under många år hade svårt att uppskatta hennes konst.
Som barn på 1970 och svältfödd på tecknad film riktade jag mitt hopp till allt som kunde likna underhållning för barn. Marie-Louise Ekmans tecknade damer och vandrande korvar drog till sig mitt intresse men skapade mer förvirring och oro, liksom filmerna Barnförbjudet och Hallo Baby. Filmerna visas under utställningen med den förtroendeingivande förklaringen att de (Barnförbjudet) lät barnen se sådant som brukar undanhållas, men för mig som försökte hitta fotfäste i en redan svårbegriplig vuxenvärld var de ingen hjälp. De hamnade i en allmän röra av tankarna att världen är dålig och att man kan slarva med teckningar och filmer för barn.
Däremot blev jag helt begeistrad av de satiriska serier Marie-Louise Ekman skapade 1990, Målarskolan, och 2013-14, Den Dramatiska Asylen, under perioder då hon var professor på Kungliga Konsthögskolan respektive teaterchef på Kungliga Dramaten. Serierna driver, med självdistans och viss sympati, med de pretentiösa konstnärer eller självupptagna skådespelare som domderar och dominerar sina respektive konstformer bakom kulisserna och inte minst med fru Ekman själv. Det är svårt att slita sig från rummet där Den Dramatiska Asylen visas och jag får mig några goda skratt.
Från 1980-talet och framåt börjar Marie-Louise Ekman använda sig av andra konstnärers bildspråk i sin konst, och det är roligt att se hur hon kan ge Picassos kvinnoansikten och Olle Baertlings sina egna tydliga särdrag, ibland med tydliga pikar mot hur kvinnor framställts i konsthistorien. Likaså är det intressant med tavlorna som visar uppsättningar av kroppsdelar som om människorna vore klippdockor. En del av de kroppsdelar som bara syns som skuggor är inte ens armar och ben utan tarmsystem, ser det ut som.
Allra mest tycker jag om de tavlor från de allra senaste åren, där två fågelbarn dyker upp och ritar och målar om i Marie-Louise Ekmans tidigare tavlor. De små fågelbarnen, baserade på Ekmans barnbarn, med runda huvuden och oskyldiga uppsyner ser litet förundrat men ändå lugnt på de underliga och ibland våldsamma scenerna som målats fram, och ändrar om dem efter eget humör. I mitt tycke är de aktörer som Ekmans konst-värld väntat på; målandet som efterliknat barnets bildspråk och barnets blick formas till sist av verkliga barn.
Länk till Moderna Muséets sida om utställningen
2 kommentarer:
Så bra presentation av utställningen! Jag har inte hunnit med att se den ännu, men din text gör mig bättre förberedd.
Jag är förstås lite ambivalent inför Marie-Louise Ekman. Hon är otroligt skicklig i det hon gör, men budskapet uppfattar jag oftast som den socialkritiska vänsterns negativism som gör mig trött efter att i ett helt liv ha matats med den. Man får liksom aldrig veta vad alternativet skulle kunna vara, lösningar, goda hållbara idéer om något bättre. Knappast ens drömmar om det bättre.
I SvDs reklambilaga Magasinet intervjuas idag stjärnarkitekten Gert Wingårdh. Han säger att Duchamp betydde mycket för honom i de sena tonåren, numera tittar han mest på akademiskt 1800-talsmåleri - "det verkar alla andra gå förbi".
- Nej han är inte ensam, jag föredrar också 1800-talet numera - här kan man hitta drömmarna.
Tack så mycket! Jag tvekade inför att se utställningen, men ville ändå få ser hela Marie-Louise Ekmans konstbara presenterad. Det var ju värt besöket, speciellt som jag fick se att hon rört sig mot verk som är mer givande än den första konsten.
Det finns en del konst- och kulturscener där det rätta budskapet är viktigast, och 70-talet var ju i hög grad sådan. Jag håller med dig om att de ständiga, ofta medvetet infantila protesterna mot överheten blev tröttsamma i längden, och kanske mer skadade än förbättrade samhället.
Skicka en kommentar