Amy Bennetts tavlor är målade med omsorg: proportioner, djup och detaljer från kant till kant. Ljuset och färgerna är litet ovanliga, som om allt utspelar sig i en dimension litet annorlunda än vår. Människorna och situationerna på bilderna är också litet ovanliga. Vi ser offentliga platser - väntrum, en kyrka - där människor beter sig stelt och ovant, som om de inte visste vad man brukar göra där.
Proportionerna och färgerna kommer av att Amy Bennett bygger upp varje motiv som en scen i litet format innan hon målar av den. De ovanliga poserna kommer av att hon flyttar runt de medverkande i sina modeller. Ibland blir resultatet annorlunda än den ursprungliga idén, när hon upptäcker något nytt i scenen.
När jag vet att tavlorna är målade efter förebilder i liten skala kan jag se det, men samtidigt kan jag välja att tro att de avbildar en annan sorts liv. När jag ser fotona av modellerna tänker jag att de skulle kunna få liv när som helst, och röra sig efter helt egna lagar och idéer.
I Bennetts utställning Sore Spots på Galleri Magnus Karlsson finns inga drivande människor i någon scen. Alla ser ut som spelpjäser, styrda av någon mycket större. Det gör att tavlorna inte ser ut att avbilda någon enstaka händelse, utan en roman som förgrenar sig i tiden och rummet. I så fall en stillsam men litet kuslig roman.
Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Sore Spots
Amy Bennett, Waiting Room (2010)
Proportionerna och färgerna kommer av att Amy Bennett bygger upp varje motiv som en scen i litet format innan hon målar av den. De ovanliga poserna kommer av att hon flyttar runt de medverkande i sina modeller. Ibland blir resultatet annorlunda än den ursprungliga idén, när hon upptäcker något nytt i scenen.
När jag vet att tavlorna är målade efter förebilder i liten skala kan jag se det, men samtidigt kan jag välja att tro att de avbildar en annan sorts liv. När jag ser fotona av modellerna tänker jag att de skulle kunna få liv när som helst, och röra sig efter helt egna lagar och idéer.
Amy Bennett, Church Giggles (2011)
I Bennetts utställning Sore Spots på Galleri Magnus Karlsson finns inga drivande människor i någon scen. Alla ser ut som spelpjäser, styrda av någon mycket större. Det gör att tavlorna inte ser ut att avbilda någon enstaka händelse, utan en roman som förgrenar sig i tiden och rummet. I så fall en stillsam men litet kuslig roman.
Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Sore Spots
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar