Jag älskar det hemmagjorda, fantasin och naiviteten i Michel Gondrys filmer. Storyn i Be Kind Rewind skulle kunna vara en höjdare för många andra smarta regissörer, men i Gondrys händer blir det ju en fullträff.
Något så härligt neo-nostalgiskt som en videouthyrningsbutik! Ett par halvflummiga kompisar! Som måste spela in alla filmer med rekvisita de hittar och bygger på plats, med sig själva i huvudrollerna sedan alla filmer råkat raderas! Det kliar i fingrarna efter att få plocka fram julgransprydnader och äggkartonger och bygga egna scenografier när jag ser killarna vira in sig i aluminiumfolie och spela upp Ghostbusters ur minnet. Det är gulligt, påhittigt och otroligt roligt.
Jag har inget emot de logiska luckorna i filmen, särskilt inte de allra största (till exempel termen "sweding", var den kommer ifrån och hur den används). Vad som får mig att gäspa litet är när killarnas dialog blir för pratig och virrig, och scenerna när det lilla kvarteret överflödar av kärlek och osjälviskt samarbete för ett gott ändamål. Vad är det med mig när jag inte kan roas av vänskap och mänsklig gemenskap? Medkänslan är ju ändå en av de egenskaper som jag tycker om med Gondrys filmer. Men det är snarare så att i de scenerna kändes dialogen som mest tondöv och påklistrad.
Eternal Sunshine of the Spotless Mind hade många härligt röriga detaljer, och jag älskade The Science of Sleep från början till slut. I de båda filmerna kunde man ana en verkligt känd sorg under de lustiga händelserna. I Be Kind Rewind är hoten mot idyllen inte lika personliga, och därför känns de inte lika allvarliga. Då förlorar filmen den sista kontakten med verkligheten, och stämningen blir litet väl sockersöt, speciellt mot slutet. Det är ändå en otroligt rolig film, och jag är glad att jag såg den.
Se mer om Be Kind Rewind och de "swedade" filmerna på filmens hemsida.
3 kommentarer:
Oh! Jag såg den här i måndags och blev så glatt överraskad! Hade hört en del mindre bra om filmen på andra håll och förväntade mig nästan lite buskis men tänkte att "The eternal sunshine.." ju var himla bra, plus att jag läst ganska mycket om fenomenet sweded movies som börjat sprida sig på nätet.. Och jag gillade VERKLIGEN den här filmen och började genast spåna med min kompis efteråt om vilka filmer vi skulle vilja filma och hur! Men jag håller med, scenen när hela kvarteret står utanför videobutiken på slutet och tittar känns väääldigt amerikansk och jag förväntade mig nästan att alla skulle börja applådera.. Helhetsintrycket är dock att jag vill rekommendera den till alla möjliga och Jack Black var inte alls så hysterisk som jag var rädd för att han skulle kunna vara. Jag tror att filmen vann ganska mycket på att inte ha en för hög budget för det HADE nog kunnat bli en hysterisk "Adam Sandler"-produktion annars men nu blev det bara charmigt.:-)
Du har rätt, den här filmen är mycket, mycket bättre än de flesta komedier som verkar vara skrivna efter samma mall. Att allt är litet rörigt och improviserat känns också mer naturligt än filmer där miljöerna är stylade och allt flyter på som på räls. När Hollywoodfilmer börjar likna varandra mer och mer, ligger det ju nära till hands att ställa sig i kö med de andra klubbmedlemmarna för att få se en hemmagjord version med personlig prägel.
Jeg gleder meg til å se den!!!
Skicka en kommentar