tisdag 25 september 2007

Pissungen på Teater Barbara

Är vissa brott oförlåtliga? Ger ett brott dig rätten att jaga och fördöma förövaren, åratal efter att hon släppts ur fängelset? Gör du det av moralisk överhöghet, oro, nyfikenhet, för att känna dig duktig eller av för att du inte kan låta bli?

Peter Kihlgård har skrivit en monolog om Signe som tillsammans med sin bästa väninnan dödade en treåring när hon var elva år. Carina Jingrot berättar och spelar hennes historia. Efter tolv år i ungdomsvårdsskolor och fängelse verkar hennes brott ändå aldrig kunna sonas i andras ögon, om ens i hennes egna. Hemmet är inrett i vitt, för renhet och transparens, och vi ser Signe komma in i det och anstränga sig för att röra sig som en vanlig människa, känna sig som en vanlig människa. Hon har fött en dotter och fostrat henne förbi åldern då lille Fredrik dödades, och åldern då hon själv blev en mördare. Nu hoppas Signe att hon skall ha älskat henne så mycket att dottern inte skall kunna tro det när hon får höra sin mammas hemlighet.

En del detaljer i Signes berättelse om sitt brott talar emot varandra; vad hon trodde skulle ända med lille Fredrik och henne själv, varför hon gjorde det. Men vad som står klart är att Signe är vårdslös med det lilla livet därför att hon är van vid att hennes eget liv och känslor inte varit viktiga. Mamman har hånat henne och tvingat henne till hemskheter, och ändå hjärntvättat henne till att vara lojal mot sin familj gentemot myndigheterna. Trots att Signe nu klarat sig igenom en fruktansvärd barndom, kvinnofängelse och personliga misstag och byggt ett lugnt, normalt liv, kan det när som helst hända att någon i staden där hon bor upptäcker hennes historia; strax är protesterna igång utanför hennes hus och hon måste flytta med sin familj igen.

Det känns bra att monologen är så konkret och inte uppehåller sig länge i taget vid de hemskaste detaljerna. Historien är så allvarlig att den förfryser publikens hjärtan utan att behöva spela på känsloregistret. Carina Jingrot spelar mycket bra; trots att Signe är saklig och säger till sig själv att hon inte skall gråta, tvivlar vi inte på att hon känner skulden och ångern varje dag, djupt i sin själ.

Länk till föreställningens hemsida

1 kommentar:

Glamourbibliotekaren sa...

Ååååh.. så sørgelig :-( Og sikkert temmelig realistisk!