F. Scott Fitzgeralds korta roman The Great Gatsby och dess namne till huvudperson har blivit synonymt med rikedom, överdåd, fester öppna för alla men ändå med något ouppnåeligt. Det är spännande att Göteborgs Stadsteater tar fasta på fest-aspekten i sin uppsättning av Gatsby, men tyvärr gör det att handlingen splittras till scener som bara löst hänger samman.
Scenografins stora anslag är mäktigt, med skeppet som kan dras in i centrum eller projiceras på fonden som en väg till det efterlängtade, och Askans Dal som målas upp till en olyckans plats mitt emellan två glittrande punkter. Möbler och mode har touch av 1980-tal vilket delvis suddar ut gränsen mellan old money och new money vilken ju är så viktig i handlingen, men också gör det tydligt att hur mycket Gatsby än närmar sig dem han vill tillhöra och hur vulgärt de än beter sig så ser de fortfarande ned på honom.
Festinslagen är många - de muskulösa dansarnas S&M-rörelser är kraftfulla och lockande, och visst tål New York, New York att framföras två gånger i rad, men det bidrar som sagt till att de olika delarna av handlingen glider isär snarare än binds samman. När Jay Gatsby och Tom Buchanan båda konfronterar Daisy kastas ordet "älskar" fram och tillbaka tills det tappar sin betydelse. Det är också synd att de flesta på scenen måste skrika istället för att kunna nyansera sitt tal. Det finns det nästan bara rum för hos den äldre Nick Carraway (Niklas Falk) i hans kommentarer av vad han upplevde i sin ungdom. Föreställningen kommer långt på sin energi och sitt visuella anslag men det räcker inte hela vägen.
 |
| Foto: Ellika Henrikson |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar