Kohlhaas är en rättfärdig och rättvis man som lever gudfruktigt och även uppfostrar sina barn till att bli bra människor. Om han lever rätt, borde inte världen vara rättvis tillbaka? Men i 1500-talets Tyskland, som då bestod av många små riken, kunde en lokal herreman köra med gemene man, ibland bara för sitt eget nöjes skull. När Kohlhaas är på väg till Dresden för att sälja sina hästar där, som han gjort sjutton gånger förut, stoppas han vid gränsen till Sachsen av Junker Wenzel von Tronkas anhang med krav på pass. Det har han inte, och kan bara skaffa i Dresden. I pant måste han lämna sina två rappar, vackra och välnärda svarta hästar, och drängen Hersche stannar med dem.
Passkravet var bara ett påhitt, visar det sig i Dresden. Kohlhaas återvänder till von Tronkas slott men finner sina rappar magra och utarbetade - de har skötts illa och använts i skördearbetet. Kohlhaas vill få tillbaka sina hästar i samma goda skick som han lämnade dem. Men han vill inte vara för rask till att döma. Kanske fanns det en god anledning till att rapparna behandlades som de gjorde, och även till att drängen pryglades och kördes på porten - kanske hade han gjort något dåligt? Men lika noggrant som Kohlhaas spelar djävulens advokat, lika noggrant vederläggs hans argument och till slut står det klart att orättvisor har begåtts mot honom.
Rättvisa skipas genom domstolar. Kohlhaas vänder sig först till domstolen i Dresden. Men hans begäran avslås - inte efter en ärlig rättegång utan för att von Tronka har släktingar i domarens hushåll. Nåväl, Kohlhaas är medborgare i Brandenburg så han kan vända sig till rättsskipningen i Berlin. Men även där väger släktband, tjänster och gentjänster tyngre än Kohlhaas krav på rättvisa.
Om höga herrar kan skapa sina egna domslut så kan Kohlhaas det också. Han utfärdar en dom mot von Tronka och förväntar sig ett återställande av orättvisan som gjorts mot honom, inget mer. Och när han åter ignoreras, förklarar han krig mot Junker Wenzel von Tronka. Med sju män vid sin sida blir hans korståg mot slottet förunderligt framgångsrikt. Och grymt.
 |
| Foto: Patrick Miller |
Tre personer och tre pallar på en rundel av jord räcker för att framföra Heinrich von Kleists berättelse Kohlhaas från 1810. Zardasht Rad inleder som Kohlhaas, men replikerna och handlingen flyter sömlöst mellan honom, Elina du Rietz och Hanna Hurtig, och efter hand också huvudrollen. Handlingen är nedskalad till något som skulle kunna framföras utan större åthävor, som en intellektuell övning, och jag skulle gillat att skärpa hjärnan och verkligen följa med i frågan om skuld och hur rättvisa skall skipas. Men här svallar känslorna också, och det är också bra, för i Kohlhaas rättvisepatos finns en önskan om att forma världen till något att lita på inte bara för sig själv utan för alla. von Kleists bok bygger på verkliga händelser, vilka dock broderats ut och omformats till ett varningsrop till dem som tar sig friheter på den svagares bekostnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar