torsdag 24 maj 2018

Djuphavsfisken med TeaterTillsammans på Stadsteatern

Kulturmannen Lorenz är grandios i sitt självförhärligande - och i sin självömkan. I tydliga ordalag lägger han ut för sin fästmö Gesine hur hon skall underordna och underkasta sig honom, medan han tar nästan alla pengar ur hennes plånbok - de sista sedlarna skall hon lägga på det han har bestämt för sig. "Varför går hon inte ifrån honom?" som en kvinna på tunnelbanan undrade när hon hörde dem käbbla. Men det finns många skäl till att en människa stannar hos en människa som suger åt sig av hens livskraft. Pjäsen Djuphavsfisken är skriven på 1930-talet, då genikulten och idéerna om konsten och de intellektuella som omdanare av samhället var starkare, och författaren Marieluise Fleisser har säkert tydliga minnen av sin tid tillsammans med Bertolt Brecht och andra samtida kulturhjältar. Vi ser också några snabba ömhetsbevis från Lorenz, men också den nakna uppgivenhet och förvirring som bidrar till att Gesine känner att hon måste beskydda honom.


Men Lorenz stjärna dalar, och de båda tappar alltfler av de viktiga kontakter som kan ge dem arbete till uppehälle. Skall Lorenz domedagsprofetior uppfylla sig själva? Skall Gesine kunna göra sig fri och tänka och skapa i eget namn?

Djuphavsfisken är på vissa sätt ett intressant tidsdokument och också en god studie av ett osunt förhållande med en partner som suger all den andras energi. Men pjäsen och framförandet är litet klumpigare än de borde vara. Lorenz och andra aktörer lägger själva ut texten om sina personligheter och härskarambitioner, vilket blir övertydligt efter hand. Handlingen faller också isär i olika delar; fokus splittras mellan Lorenz och Gesine och en mellanakt tillför inte lika mycket som den hackar upp handlingen ytterligare. Jag är ändå mycket glad att ha fått se den här pjäsen av en mer sällan spelad författare, och uppskattar Teater Tilllsammans ambition att spela tyska pjäser. Det vill jag gärna se mer av!

Länk till Stadsteaterns sida om Djuphavsfisken

Foto:Linnea Holm

2 kommentarer:

marika Frykholm sa...

Är också jätteglad att jag har sett denna pjäs! Tyckte den var mycket tänkvärd och samtidigt på en gång underhållande, och sorglig på samma gång hur parets relation blev alltmer trasig pga Laurens egenkärlek tycker jag nästan man kan kalla det för. Hans typ egotripp och som jag också såg det: Avundsjuka mot hans begåvade hustru.

Jenny B sa...

Ja, det har du rätt i, avundsjuka var nog bland det som drev honom, fastän han försökte få det att låta som att hon skulle underkasta sig för att de skulle ha allt gemensamt!