torsdag 30 juli 2015

Dark Places av Gillian Flynn

Det är fruktansvärt att föreställa sig det blodiga mordet på Libby Days familj: de två något äldre systrarna och mamman brutalt mördade mitt i natten, medan den sjuåriga Libby som lyckades fly satt gömd i snön, frusen och rädd tills hon hittades. Under de tjugofyra åren som har gått har hon drivit fram genom livet utan någon plan.

Andra som läser om morden på familjemedlemmarna frossar i de makabra detaljerna, och har egna teorier om vad som hänt. För att femtonårige storebrodern Ben dömdes till dådet på Libbys vittnesmål är det många som vägrar att acceptera, trots att han själv aldrig överklagat domen. Ett sådant sällskap av amatördetektiver och brottsgroupies är det som Libby stöter på när hennes pengar börjar ta slut. Hon ser en chans att klämma dem på litet pengar att flyta vidare på, och börjar motvilligt ta kontakt med sina frånvarande familjemedlemmar för att undersöka vad som egentligen hände under den hemska januarinatten.

Boken är en thriller, så dess huvudsakliga syfte är att leverera en spännande historia med ett (kanske) överraskande slut. Dessutom beskriver den hur en räcka av mindre beslut och händelser kan knuffa en familj eller en enskild person in i ett mycket dåligt läge de inte kan ta sig ut ur. Det gör ont att läsa om den ensamstående mamman Patty Day, stressad för sina fyra barn och på ruinens brant i den olönsamma familjegården, och om Ben Day, tonårspojken som bara har dåliga vänner att vända sig till i sitt liv. Det är också jobbigt att leva sig in i Libbys möten med ivriga, till och med fientliga människor som vill diskutera detaljerna i den värsta natten i hennes liv och övertyga henne om att hon har fel.

I övrigt löper handlingen närmast programmatiskt: Libby talar med någon gammal bekant, får en ny ledtråd och ett nytt uppslag, hämtar pengar från brottsgroupiesällskapet och ger sig ut igen. Varannat kapitel är en tillbakablick till mordnatten, så vi läsare kan bläddra vidare i hopp om att få veta sanningen till slut. Spänningen stiger när slutet närmar sig, men tyvärr avslutas historien för snabbt och alla trådar knyts ihop litet för enkelt. Det simpla sista intrycket av en inte särskilt väl berättad historia bidrar till att berättelsen inte lämnar djupa spår efter sig.

Fler böcker av Gillian Flynn:
Gone Girl

onsdag 29 juli 2015

Beatrice & Benedict på Läckö Slottsopera

Shakespeares Mycket väsen för ingenting är en lättsam komedi, där till och med äktenskapet och den livslånga kärleken är något som kan retas och skämtas fram. Hector Berlioz gav den musik, en musik som både är lika lätt och lättlyssnad som handlingen, och dessutom så vacker att den får en att känna att Konsten och Kärleken är underbara och eviga.


På Läckö Slotts borggård, eller rättare sagt i Leonatos trädgård, väntar hela hushållet på den återvändande armén som vunnit slaget om Siciliens självständighet, och alla jublar när de till slut marscherar in. Husets dotter Hero (Magdalena Risberg) längtar särskilt efter sin älskade Claudio (Thomas Sepp), och sjunger ut sin kärlek i en ljuvligt klingande aria. Hennes kusin Beatrice (Mette Bjærang) är däremot mindre road av att återse Benedict (Karl Rombo) och vice versa, men med så väldigt, väldigt mycket gnabbande dem emellan kan man väl misstänka att det finns några fler känslor inblandade? Deras vänner konspirerar om att lura fram kärlek mellan dem, med både skämt och allvar i baktankarna.


Berlioz' musik är mycket vacker och lätt att njuta av. Heros ljuva sång i inledningen var bara början, och vi får höra skönklingande och roande sång i konstellationer om både två och tre. Under de längre instrumentalpartierna får också huvudroller och biroller sysselsätta sig med små underhållande scener, vilket är ett bra regigrepp. Och så knockas publiken gång på gång av den lysande Mette Bjærang, som med perfekt klang och inlevelse sjunger såväl Beatrices gnistrande retfullheter som hennes mer stilsamma funderingar.


Tiden flyger trots att timman är sen, och plötsligt har den underhållande operan nått sitt lyckliga slut. Vilken upplevelse! Vilken glädje att ta med sig hem i sommarnatten!


Länk till Läckö Slotts sida om årets föreställning

Fotnot:
Det regnade ymnigt under föreställningen, men med ett tak spänt över borggården och lånefiltar satt publiken varmt och torrt. Smattrandet mot taket lät högljutt, men dränktes tacknämligt av musiken.



måndag 27 juli 2015

Nyckeln av Mats Strandberg och Sarah Bergmark Elfgren

Precis som Eld så är Nyckeln ännu en riktig bladvändare. Det närmar sig en stor och avgörande händelse; om De Utvalda lyckas med sitt uppdrag kommer Apokalypsen stoppas, om inte så kommer demonerna välla in i vår värld och utplåna den. Har de någon chans? Ännu en i Cirkeln har ju dött, och dessutom motarbetas de av Rådet. Men flickorna blir mer och mer säkra på sina egna krafter, och börjar till och med upptäcka nya. Det är spännande att läsa om hur de utforskar och analyserar historien, den mystiska plats som Engelsfors sedan länge är, och de motstridiga order de får av Rådet och de som kallar sig mänsklighetens beskyddare.

Däremot är de fortfarande inte lika säkra på sig själva - de är ju tonåringar, med svåra problem i familjen, osäkerhet om framtiden, allt det förutom den extra tyngden att ha ansvar för att rädda världen samtidigt som någon eller några är ute efter att döda dem. Vi får se hur de enskilda personerna längtar efter kontakt men inte vågar be om den, eller inte ens känner sig värda de andras kärlek, samtidigt som vi ser hur de omkring dem så gärna vill stötta dem och hjälpa dem.

De dryga åttahundra sidorna gick som en dans att läsa. Jag är glad att jag hade ett par semesterdagar till att plöja igenom den spännande berättelsen, och jag är glad att jag har fått följa den och se den och dess huvudpersoner fördjupas, kompliceras och förstärkas genom tre välskrivna böcker, och det vore fint att få se alla böckerna bli film.

Fler böcker av Mats Strandberg och Sarah Bergmark Elfgren:
Cirkeln
Eld

söndag 26 juli 2015

Ant-Man

Låt oss plocka fram alla gamla Marvel-superhjältar som kan fylla en actionfilm med någorlunda mycket handling och spännande effekter! Jag tycker verkligen om räckan med superhjältefilmer som listigt hakar i varandra så att man vill se alla för att få tips till vad som kommer att hända med Avengers och S.H.I.E.L.D., och efter succén med det osannolika gänget i Guardians of the Galaxy förra året har varken Marvel eller biopubliken anledning att tveka. Filmen Ant-Man innehåller många referenser till Avengers, speciellt Captain America, vilket stryker oss som samlar ledtrådar medhårs.


Men visst är den drivande historien i Ant-Man litet extra tunn. På 1980-talet bestämde den framgångsrike forskaren Hank Pym att hans uppfinning var för farlig för att släppas lös i världen, och gömde undan både den och sig själv. Trots att filmen dröjer med avslöjandet gissar vi vad det handlar om: en dräkt som kan krympa sig själv och sin bärare till en myras storlek, men behålla tyngden och kraften hos en människa. Med alla andra dödsbringande vapen och människomodifikationer i Marvels universum är det svårt att hålla med om att just det här är det farligaste man kan tänka sig, särskilt när det framförs av den knarrande trägubben Michael Douglas som spelar Hank Pym.


Men en sista stöt måste det bli, både för Hank Pym och den nye myrmannen han letat upp, Scott Lang, och även för Pyms motsträviga dotter Hope van Dyme (Evangeline Lilly) som med all rätt känner sig ignorerad av sin far. Så det blir ett svindlande myr-äventyr såväl bland dataservrar och högteknologiska övervakningssystem som bland underjordiska myrgångar och leksakståg. Det roligaste med Ant-Man är när handlingen pågår på den lilla nivån, när vardagsföremålen blir stora som hus och ett dansgolv är en dödlig hinderbana.

Stämningen i Ant-Man är lättsam med ett stråk av allvar - Scott Lang har suttit i fängelse och får inte träffa sin älskade lilla dotter. Paul Rudd är rätt person för rollen som en underdog med en plan, och med en skämtsam personlighet som backas upp av halvklantiga bifigurer. Blandningen av humor och action är inte lika gnistrande som i Guardians of the Galaxy, men Ant-Man är ändå en feelgood-film ur ett nytt perspektiv.


Ovidkommande fotnot:
Evangeline Lilly verkar gilla korta män! Förutom Ant-Man flirtade hon ju med den snyggaste dvärgen i Hobbit-filmerna. Innan det sägs hon ha haft ett förhållande med Lost-medspelaren Dominic Monaghan, som ju spelade hoben Merry i Sagan om Ringen. Små killar kan vara till stor glädje!

lördag 25 juli 2015

Jungfrustenen av Michael Mortimer

Under pseudonymen Michael Mortimer drog Daniel Sjölin och Jerker Virdborg till sin spets det litterära manifest som den senare undertecknat, det som ville uppvärdera den berättande prosan, tillgänglig för en stor publik. Personligen är jag glad att de valde att kasta sig in i fantastikgenren istället för att trycka fram en ny deckare. För även om Jungfrustenen till största delen är konkret action och lägger sig vinn om att antyda vetenskapliga grunder, så är det själva Jungfrustenen med otydliga men lätt övernaturliga krafter som är gåtan vars lösning vi läsare och alla andra i boken jagar efter.

Man kan också se boken som ett experiment i att göra skrivandet lätt för sig, á la Michel Houellebecqs Kartan och landskapet, vilket slog mig redan innan det första wikipedia-kapitlet dök upp. Språket är enkelt och konkret, beskriver vad som händer med lagom detaljrikedom och sparsamt med inre monolog, men tack och lov slipper vi genregurun Dan Browns ständiga repetitioner för dem som glömt vad som hänt de senaste fem sidorna. Men likt honom har de båda herrarna skrivit en riktig bladvändare. Hela tiden händer det något nytt och spännande, och i handlingen kastas det in kända personer som Carl von Linné och till och med Frank Sinatra och Greta Garbo.

Jag undrar dock om författarna gjort det så lätt för sig att de outsourcat några sidor till en underbetald PRAO. Det är kapitlen om Greta Garbo samt alla kapitel med en viss Paul och den misslyckade och förgrämde författaren Mikael. De två sistnämnda är irriterande stereotyper av var sitt slag och deras repliker pinsamt jobbiga.

Boken är ändå spännande, som sagt, och påminner på många sätt om Edgar Allan Poes äventyrsberättelse om Arthur Pym. Nu är den första delen av planerade sex, och det visar sig att historien inte alls är fristående utan slutar med många frågor hängande i luften. Det är litet snopet, och det får mig också att fundera på om jag vill fortsätta med bok två i serien. Om man måste vänta ända till den sjätte boken för att få en avslutad historia är jag inte säker på att jag vill följa med på åkturen. Men jag unnar Michael Mortimer en läsekrets, och hoppas att de som gillar fartfyllda äventyr i många delar läser Jungfrustenen och dess uppföljare.

torsdag 23 juli 2015

Adrián Villar Rojas på Moderna Muséet

I några salar presenterar Adrián Villar Rojas några av sina verk under namnet Fantasma, vilka knyter an till muséer och deras funktion. I några halvkrångligt (snett utstickande ur väggen) presenterade fotografier får vi se gudavarelser nedtagna på jorden: bland byggmaterial utanför en byggnad som möjligen är ett museum ligger statyer i övermänskligt format. I vanliga fall står de imponerande och oberörda över oss åskådare, men nu ligger de på marken, isärtagna till halvor, tydligt berövade sin kraft.


I en större sal är ett stort antal föremål presenterade på en vit plattform upphöjd till (hög) ögonhöjd. Litet snett underifrån, som om det är vi som är nedgrävda, ser vi saker som skulle kunna vara varsamt framplockade vid en arkeologisk utgrävning. Men de är nästan alla hybrider, maskintillverkade samtidsföremål har antingen slagit rot eller börjat förmultna på ett icke-naturligt sätt, eller vuxit samman med något annat föremål. De har också till stor del ljusa pastellfärger. Här och där syns halvtrasiga trädockor, flickfigurer i hukande ställningar som om de är på väg att kissa. Det är oklart för mig varför just de finns just där. Utställningen är underhållande, men litet för otydlig för att säga mig något konkret.

Länk till Moderna Muséets sida om Adrián Villar Rojas

 

tisdag 21 juli 2015

My Brilliant Friend av Elena Ferrante

Efterkrigstidens Italien var ingen varm idyll av det slag som nordbor drömt om sedan hundratals år. I minnet finns brotten som gjorde några människor rika på andras bekostnad, och i de napolitanska kvarter som beskrivs i My Brilliant Friend följer människors liv stränga manuskript: barn disciplineras av sina föräldrar och lärare, och i unga år styrs de in på ett av de tillgängliga yrkena. På de knapra inkomsterna finns inte stort utrymme att drömma. Unga pojkar försöker förföra unga flickor med lock och ibland med hot, och flickorna måste ge lagom motstånd för att inte själva fördömas. Nära under ytan finns det latenta våldet: far mot son, granne mot granne, skolbarn mot duktigare skolbarn.

Bokens berättare delar förnamn med författaren, Elena, och det är hennes barndom och ungdom sammantvinnad med bästa väninnan Lila som berättas. Vänskapen mellan de båda är så stark och komplex som den kan vara mellan två flickor: samtidigt som de båda känner varandra bättre än några andra i de bullriga kvarteren, är vissa sidor av Lila svårbegripliga för Elena. Och så är det deras skolgång: Elena är bra i skolan, men Lila är ännu bättre. I sammanhållningen mot pojkarna som hatar Lila för att hon är smartare än de, skär det ändå i Elena att veta att Lila alltid kommer att vara den bättre.

Tills de når tonåren och det är dags att välja väg i livet. Då slutar många elever skolan för att hjälpa sina föräldrar och lära sig deras arbete, särskilt de från fattigare familjer. Lärarinnan kommer hem till de begåvade barnens föräldrar för att övertala dem att skicka sina barn till högre utbildning, och motsträvigt säger Elenas föräldrar ja. Men Lilas far säger nej. Jämfört med våra dagars KomVux och envisa försök att ge alla högskolebehörighet är det här en dörr till en annan livsbana som stängs igen för alltid. Lila biter ihop och försöker tråckla sig fram på en egen väg, men gapet mellan de båda unga kvinnornas liv vidgas bit för bit. Lilas nya, annorlunda framgångar värker i Elenas sinne; både som en svag avundsjuka och för aningen om hur Lila tvingats kompromissa med sig själv.

Elena Ferrantes språk är precist och kan tyckas kallt, men de knapphändiga detaljerna målar upp det inrutade och förutbestämda livet som människorna delvis försöker komma undan. Frysta ögonblick illustrerar dynamiken mellan aktörerna i Elenas och Lilas liv. Elenas tankar avslöjar de många känslor hon inte kan låta ta överhanden. Varje mening är nödvändig i den här kraftfulla berättelsen, som kan läsas helt fristående och avslutat, men som tack och lov fortsätter i tre böcker till.

Fler böcker av Elena Ferrante:
The Story of a New Name
Those Who Leave And Those Who Stay 
The Story of the Lost Child

måndag 20 juli 2015

AC/DC på Friends Arena

In Rock we trust
It's Rock or Bust

Med en av de nya låtarna inleds konserten med de gamla hjältarna i AC/DC. När vi sorgsna trodde att de aldrig mer skulle spela live kom de med en ny skiva och en världsturné med samma titel: Rock or Bust. Därför är det väldigt synd att ljudet är så väldigt dåligt på Friends Arena, och det allra viktigaste försvinner i skramlandet: Brian Johnsons sång och Angus Youngs gitarr. Under de första låtarna går det knappt att höra vilken tonart de spelas i, även om det blir litet bättre efter ett tag. Det här är ett återkommande problem från Friends Arena, och det vore bra om världsartister vägrade att spela där tills det blivit löst.


Men det behövs förstås mycket plats för alla femtiotusen som vill vara med på AC/DC:s jätteparty! Stämningen är hög och publiken applåderar och jublar tacksamt åt de energiska rockarna på scenen. Efter superhitten Back in Black kommer ännu en ny låt, Play Ball, som står sig bra mot de gamla med en röjig refräng och bra gitarrslingor.

Hängivna fans, som såg sin fjärde konsert under Rock or Bust-turnén, berättade att bandet på stockholmskonserten hade högsta energinivån hittills, men längre pauser mellan låtarna. Men under de där sekunderna när scenen var mörk och tyst hann vi fans andas ut, ställa om öronen och lyssna efter nästa ikoniska gitarriff eller trumintro, och ladda inför nästa rykare. Även låtar som skulle kunna bli sega, som Sin city och Have a Drink on Me, lät mäktiga.


AC/DC:s egen high speed-skapelseberättelse, den fantastiska Let There Be Rock, mynnade ut i ett tjugo minuters gitarrsolo av Angus Young, som verkade ha outtömliga energiförråd och kunde spela virtuost även mot slutet av den långa konserten och det långa solot. Visste man att det var sista låten på spellistan för ordinarie set ville man höra honom spela hur länge som helst rusande över scenen, kanande på rygg på plattformen högt över publiken, uppklättrad på förstärkarväggen längst bak på scenen.

Men det blev ju extranummer, förstås! Det är tråkigt när en guldkonsert tar slut, men mindre tråkigt när den slutar med sådana superlåtar som Highway to Hell och, naturligtvis, For Those About to Rock, med sina maffiga kanonskott. Tack, AC/DC, för en underbar konsert! Vi måste fortsätta att rocka även om det här är er sista turné.

söndag 19 juli 2015

Magic Mike XXL

Var det fint att se nästan nakna vältränade män dansa sexigt i Magic Mike? -JA! Drog det miljontals lyckliga kvinnor till biosalongerna? -JA! Skall vi göra en till film i samma anda? -JA! Skall vi minimera handlingen och huvudpersonens moraliska dilemman eftersom det är ointressant? -JA! Skall vi göra filmen lättsam och rolig? -JA!


Jag ställer upp på allt ovanstående och begär inget mer av Magic Mike XXL än två timmars kittlande underhållning. Stripparlivets baksida med kroppsfixering, objektifiering och drogproblem problematiseras ännu mindre än i första filmen, men tonen i filmen känns ändå bra och äkta på sitt eget sätt. Nästan alla dansare från första filmen är med igen, men nu är det dags för den sista showen, sista chansen att visa upp alla sina bästa sidor för en jublande publik och gå därifrån överösta med beundran och en massa dollarsedlar. Vår Magic Mike (Channing Tatum) har lämnat businessen och startat en möbelsnickerifirma, men grabbgänget kommer förbi för att skaka om honom. Självklart väcker det gamla minnen hos honom.


Det är en riktigt fin scen när Mike står i sin verkstad, lyssnar på musik och plötsligt får höra sin gamla show-sång, Ginuwines sugande Pony. När hans höfter börjar svänga och han river loss över hela verkstaden är det kärleken till dansen och kroppens lust att röra sig sexigt som firar triumfer. Den här känslan tar Mike med sig och sprider till kompisgänget, och får dem att ge dansandet en personlig touch. I nästan alla scener spelas också sugande musik, som att livet är en dans till ett läckert soundtrack.


Den stora avslutande dansföreställningen skall ske på det årliga strippkonvent i Myrtle Beach, och vägen dit blir en kul, flummig roadmovie där vi får lära känna killarna närmare och skratta åt deras charmiga hyss. På vägen kommer också ännu ett steg i transformationen av dansen; fokus på en dansares förförelsekonster blir till fokus på en enda kvinna ur publiken som sätts i centrum. Det är ett smart grepp som gör killarna till mer än sexobjekt som juckar till allas vildaste lustar; nu är de även den sortens förförare som låter ensamma, svikna, osäkra kvinnor känna sig vackra och viktiga.


Det är en god ambition, men jag måste säga att jag föredrog de stora koreograferade gruppdansscenerna i första filmen framför de här tête-à-têterna inför en visserligen lika upphetsad publik. Får vi då någon stor och mäktig dansscen i finalen på Myrtle Beach? Ja, och inte bara en. Allt trubbel på vägen smälter bort i en stor hyllning till attraktion, vild sex och en enkel, lustfylld syn på livet.


fredag 17 juli 2015

Broadway Ladies på Boulevardteatern

Ah, Broadway, det glittrande paradiset för aspirerande stjärnor, och skaparen av brokiga drömmar i många hjärtan! Men hur intressanta är kvinnorollerna i musikalerna? Vad är det för historia som berättas? På en torkvind, omgivna av redskapen för en traditionell kvinnoroll, börjar de sex sångerskorna i Trojkan Nöjesproduktions uppsättning med att sjunga om de låga förväntningarna på flickor redan utanför scenen. Så följer ett sprudlande medley ur kända musikaler - med exempel på vilka skrattretande dåliga kvinnoideal som sjungs fram där! Tits and Ass från A Chorus Line är bara en i raden av ansträngt sexiga sånger. Det är svårt att inte ryckas med av de sköna melodierna, men ironin lyser igenom när dumheten i texterna blir uppenbar.


Kvinnorna på scenen börjar bolla förslag på vilka roller de verkligen skulle vilja spela på scen, de som traditionellt går till män: Sweeney Todd! Dr Jekyll och Mr Hyde! Javert i Les Misérables! Berger i Hair! Scenen fylls av energi när sångerskornas röster får blomma ut utan gränser.

Men det var ju något som pockade på från början: lesbiska roller i musikaler, homosexuella kvinnor som inte bara är en rolig sidekick. Där finns visserligen musikalen Rent, och den viktiga kärlekshistorien i The Color Purple. Och nu också den Tony-hyllade Fun Home efter Alison Bechdels serieroman med samma namn! Vi får höra en riktigt fin sång ur den, en sång som ger mersmak. Med de här mjukare, innerliga sångerna får framförandena en personlig ton och blir djupt gripande.

Musikaler på Broadway där kvinnor skrivit, tonsatt eller regisserat kan alltså räknas på ena handens fingrar. Jättetrist! Vad kan man göra åt det? Man får förstås skapa förändringen själv, kommer ensemblen fram till. JA, sätt gärna upp Fun Home! Jag är säker på att det finns fler lika begåvade musikalartister som kan hjälpa till att fylla rollerna i en succéshow. Broadway Ladies är ett utmärkt smakprov på hur smarta, roliga och intressanta kvinnor kan låta, och de förtjänar fulla hus och en entusiastisk publik!

Länk till Pride@Boulevardteatern

Trojkans Instagram

torsdag 16 juli 2015

Kalmars Jägarinnor av Tove Folkesson

De drar fram som en tromb, Kalmars Jägarinnor. Täckta i brunkräm och läppglans drar Jossan, Linden, Jenna, Sudden och Eva från fest till fest utan att passera vardagen. Boken berättar bara om tillfällena på hög volym, med glitter, dans och festkläder och framför allt med mycket sprit. De utgör en tight, tight gemenskap, men är den så varm egentligen? Jossan hånglar ofta med killarna Eva är förälskad i; om någon är så full att hon blir utkastad lämnas hon vid vägkanten för att ingen vill missa en festkväll.

Tjejerna blir mer och mer vågade; stjäl pengar ur folks jackfickor, gör inbrott i en kiosk, som om inget är fel eller farligt för dem, och framför allt: Vem skulle misstänka oss?

Visst, jag hörde till de ordentliga flickorna i skolan, och Kalmars Jägarinnor skulle säkert skrämt mig, retat mig och retat sig på mig. Vad jag önskar av en bok är ändå gärna att kunna sätta mig in i livet för dem som berättar, men trots att jag också hade en röjig festperiod i mitt liv kan jag inte känna med tjejerna i boken. För det hade jag velat ha mer av den sköna känslan från ruset, inte bara från spriten utan från dansandet och sammanhållningen. Den dyker upp i några korta glimtar, men det största intrycket är bara att tjejerna beter sig som idioter, inte för att de vill utan för att de inte känner till något annat och inte vill leta efter det heller.

Efter hundra sidors fylla, hångelförsök och gnat med pluggtjejerna kommer brottstycken av en mörkare historia, en som skapat ångest hos den som minns Jägarinnetiden. Det har redan skymtat fram livssorger hos flickorna - en alkoholiserad pappa, en mamma med cancer - möjliga anledningar till att supa sig bort från vardagen. Men kapitlen från den parallella/framtida berättelsen får mig att ifrågasätta bokens syfte. Skall vi få mer förståelse för huvudpersonen för att hon hade en litet djupare själ och tog skada av det som hände? Kan det förklara eller ursäkta allt som hände innan?

Det känns som att de korta fragmenten undergräver huvudberättelsen om droger och småkriminalitet i en liten ort - och den berättelsen grep mig ju inte till att börja med. De talar om hur de vill bort från Kalmar, men det liv de lever med helgsupande och stöld av pengar, sprit och varandras killar skulle de kunna leva i vilken småstad som helst. Skall vi se det genom ett annat filter därför att en av dem hade aningen högre ambitioner än så?

Många har hyllat Kalmars Jägarinnor för dess energi och bildspråk. Om det finns en historia värd att minnas där så är jag rädd att den berättas på en våglängd jag inte uppfattar. Men jag lyssnar gärna på förklaringar till vad som är bokens kvaliteter.

onsdag 15 juli 2015

Robert Plant på Gröna Lund

Det vibrerar av magi genom hela konserten med Robert Plant på Gröna Lund. Inte bara för att mannen är en legend, inte bara för att låtarna som spelas är moderna klassiker, inte bara för att musikerna är samspelta så att det liknar telepati, utan för allt det här plus de helrätta arrangemangen: ringande gitarrer, drivande bas och trummor, utspejsade syntklanger och Robert Plants starka, fina röst. Tolfte september 1968 spelade han på Gröna Lund för första gången, och sedan dess har han fortsatt att göra musik som tagit plats i det kollektiva medvetandet.


Under turnéns gång har Plant och The Sensational Space Shifters skyfflat om och bytt ut låtar på spellistan varje kväll. Man märker att de är kompetenta musiker som har ett stort förråd av låtar att välja ur, och framför allt glädje över att spela för en uppskattande publik. De spelar musik av Led Zeppelin, Robert Plant solo och av andra musiker i den amerikanska folkrockstilen.

Konserten på Grönan börjar hårt med Trampled Under Foot och fortsätter med förra årets Turn It Up, suggestiv som om vi var på väg att sugas in i en kult. Black Dog, Rainbow och The Wanton Song får det att kännas som att man är med om en historisk konsert; harmonierna, arrangemangen, de genuina musikerna; allt stämmer. Redan innan Willie Dixon-covern Spoonful letar det sig in blues-toner som hänger med i flera låtar och ibland är på vippen att slå över i boogierock.
Andra låtar färgas av skönt psykedeliska klanger, och om det är något jag önskar så hade det varit mer av det och mindre av folkrock. Tack och lov slapp stannade i alla fall solen kvar under The Rain Song.

Monsterhitsen måste också med, men jag förstår att gruppen vill smyga in dem utan att låta dem ta över showen. Två verser av Dazed and Confused trollas sömlöst in mellan No Place To Go och Little Maggie. Senare dyker Whole Lotta Love upp - vänta, vad sjöng han nu för några rader, mitt i en annan låt? Och där kommer hela versen, med ikoniska gitarriff och allt, innan badet går över till Mona... men hårt annonserad av trummorna kan inte Whole Lotta Love hålla sig borta utan bryter sig in en sista gång i musikblandningen. Som extranummer fick vi fotbollsmatchdängan Rock and Roll av de energiska, kompetenta och generösa musikerna på scenen, och så var den fantastiska konserten slut.

måndag 13 juli 2015

Efter Babel på Moderna Muséet

Efter att Gud störtade Babels torn lät han människosläktet splittras till att tala många olika språk och inte förstå varandra, som straff för sin hybris. Idag kan vi verkligen känna av detta dagligen: vi reser, andra reser till våra trakter, vi hör språk vi förstår hjälpligt eller inte alls på TV och i kvarteren där vi bor och rör oss. Daniel Birnbaum bjöd in nio konstnärer från hela världen som har det mångkulturella som sin personlig erfarenhet för att göra Modernas sommarutställning på temat Efter Babel.

Bra konst ger inte enkla svar utan väcker hellre frågor, så man bör inte förvånas över de olika konstnärernas verk. Det är inte heller min uppgift att skriva dem på näsan vad de borde presentera, men jag hade väntat mig, eller snarare hoppats på, något mer gripbart i flödet. Vi är väl alla redan medvetna om hur mycket information som slår emot oss dagligen, varav stora delar är odechiffrerbara för oss.


När jag kliver upp i Simon Dennys inbjudande torn centralt i utställningen känns det som att stiga in i det flödet. Några engelska fraser klottrade på en pappmur har en baktanke som kan kännas igen, om än inte formuleringen. En bit in kommer fler och fler verk med rysk text (den sorten som vill ge enkla svar). Fastän jag kan tyda alfabetet är orden och uppfordringarna oförståeliga för mig, men lättigenkänneliga för andra. Ytterligare en nivå av oförståelighet: de flesta av de språk som för ett ögonblick innan det bläddras vidare i videokonstverket Twilight. Verken är tätt utplacerade och synintrycket är överväldigande, men är det verkligen efterverkningarna av Babel, när det känns så kurerat? Verkets höjdpunkt är det som finns mitt i, längst in, högst upp: några objekt, texter och filmer om hackerkollektivet Anonymous, några som verkligen skapar en ny gemenskap (och fiendskap) över land- och språkgränser.

Rivane Neuenschwanders Edible Alphabet (2001) är ju inget alfabet, utan fylliga streck på 26 (A-Z) tavlor! I sig själva är tavlorna visserligen stramt tilltalande, men strecken är skapade av kryddor - är inte språket mer än en krydda? Etel Adnans landskap av klara färgfält med tydliga konturer och överraskande färger är nedkokade minnen av hennes liv i Beirut och Kalifornien, men (speciellt för mig som alltid levt i länder med dämpade färgskalor) det är svårt att dela en annan människas minnen; några har tur och har liknande erfarenheter och är på samma våglängd, men tyvärr inte jag.

Paul Chan vill på ett förment vetenskapligt sätt avslöja den sinistra undermeningen i några vissa skrivna texter och skapa ett eget slags alfabet. Jag har svårt för den sortens pseudovetenskapliga försök, vilka oftast bara (som här) framstår som godtyckliga för mig. Godtycklighet är också intrycket av Georges Adéagbos samling av slumpmässigt funna böcker, tidningssidor och föremål från Stockholm som ställs mot föremål från Benin och kallas La naissance de Stockholm...! (2014)

Michelangelo Pistoletto har tillverkat och ställt fram bord av blankt, blankt spegelglas formade efter viktiga hav. Sjöfart och handel har alltid varit en källa till möten och utbyten mellan folkslag, och spegelborden skall vara plattformar för samtal och kulturutbyte, men den goda intentionen skräms bort av skyltarna som varnar för att röra vid de blanka ytorna. Däremot uppskattar jag och många andra besökare de vackra stolar som står där, som helt klart kommer från olika kulturer med olika behov och olika hantverkstraditioner. De stolarna är något av det bästa i utställningssalen.


Kader Attias diabildsverk Open Your Eyes (2010) gör mig illa berörd. Det intressanta temat av afrikansk konst som gått litet sönder och lagats med oväntade material ställs mot bilder av män vars ansikten skadats i första världskriget och lagats så gott det går. Bilderna flyger förbi; bara någon sekund åt varje förvridet ansikte, som faktiskt står för ett helt öde, en människa med minnen och drömmar som kanske förvrängts och krossats. Jag tycker inte om hur männen används i ett konstverk och önskar dem alla frid i sina själar.

Något jag hade hoppats på innan jag gick in på utställningen var, och det var kanske naivt av mig, någon form av sökande efter gemenskap mellan alla oss splittrade människostammar. Tack och lov fanns det ett verk som tycktes stå för det: Haegue Yangs rombformade bordsdelar med ytor av vitt skilda slag, som ställts samman i en femhörning med bihang och mjukats upp med prylar inklusive en liten jordglob. Som om olika kulturer kommit samman, funnit en gemensam grund och plockat ihop några saker för att skapa en plats att vila och få litet tröst i oron. Det är ett skönt minne från en spretig utställning.

Länk till Moderna Muséets sida om Efter Babel


lördag 11 juli 2015

Corpus Delicti av Juli Zeh

När Juli Zehs bok Corpus Delicti kom ut på svenska för fem år sedan hade flera recensenter invändningar mot den, men många paralleller drogs ändå till samtidstrender som träning, friskvård och till och med sopsortering. Samma kluvna inställning har jag, av delvis andra orsaker, efter läsningen av boken.

Hur hamnar ett land i läget att staten kan kräva av befolkningen att hålla sig frisk? Det berättar inte boken, som utspelar sig cirka femtio år in i framtiden, men den visar hur läget upprätthålls: Som i andra totalitära stater är det med en blandning av statlig övervakning och duktiga medborgare som tjallar på sina grannar. En korrekt kost och motion är påbjudet. Det finns också förbud mot riskfyllda aktiviteter, och det är lätt att tänka sig hur den listan har blivit längre år efter år: Röka. Gå för nära floden. Äta för många körsbär. För att optimera befolkningens immunsystem är det till och med begränsat vem man får gifta sig med.

Jag är snarare motsatsen till rebell i mitt hjärta, men av exemplen insmugna i berättelsen ser jag mycket som jag skulle vilja opponera mig mot, sådant som verkar löjligt och som rena småaktigheter. Har man vuxit upp med systemet är det förstås lättare att acceptera de här lagarna, men här och där i boken skymtar det fram protester mot systemet - METODEN, som den kallas.

I det här genomreglerade samhället är det enkelt att fastställa en mördare och våldtäktsman som lämnat DNA efter sig i sitt offer. Men Moritz, bror till bokens huvudperson Mia Holl, hävdar in i det sista att han är oskyldig. I sin kamp för att få fram att ett justitiemord begåtts blir Mia slarvigare i sin METOD-efterlevnad och dras själv in i en allvarlig rättsprocess.

Bokens undertitel är Ein Prozess, vilket förstås för tankarna till Franz Kafkas Der Prozess. Till skillnad från Josef K. som inte vet vad han blivit anklagad för och dras inför en nebulös domstol är anklagelserna och processen mot Mia Holl glasklara - och ändå omöjliga att argumentera sig fri från. Med en så stabil METOD som bygger samhället finns förstås starka krafter som vill hålla METODEN skuldfri.

Det är i den här viktiga punkten som logiken sviktar, i mina ögon. För det första står det inte klart att METODEN som detaljreglerar vardagslivet även utgör grunden för juridiken, men låt oss acceptera att den gör det. För det andra är det förvånansvärt att en metod som gör anspråk på att vara så vetenskaplig och korrekt inte tar till sig en av vetenskapens viktigaste principer, att kunna avfärda felaktiga antaganden och formulera nya för att utvecklas och bli ännu mer korrekt. Men låt oss anta att METODEN blivit så statsbärande att den likt kommunismen förbjuder ifrågasättanden och förbättringar. Till slut är det ändå så att hela historien är upphängt på ett gångjärn som inte håller; en enda handling och dess följder som skall ge den stora hävstångseffekten. Jag upplevde liknande halvt trovärdiga antaganden i Adler und Engel, medan de existensiella turerna i Schilf / Fritt fall höll ihop perfekt. Tyvärr tappar de intellektuella förvecklingarna i Corpus Delicti bort sig på vägen för min del.

Fler böcker av Juli Zeh:
Adler und Engel
Schilf / Fritt fall

torsdag 9 juli 2015

Terminator Genisys

De två första Terminator-filmerna är moderna klassiker: Arnold Schwarzenegger, stor, stark och fåordig, så fåordig att man kan lära sig hans repliker utantill och hoppas på tillfälle att använda dem. Hur gör man för att fortsätta denna lysande franchise? Trean och fyran lyckades inte särskilt bra, så i Terminator Genisys går man tillbaka till början och kör allt ett nytt varv med uppdaterad teknologi.


Filmen börjar med dunder och explosioner, och låter oss se och känna hur det är att leva jagad av mördarrobotar i framtiden. Filmen följer det vi "vet" om historien, och snart får vi se naken Schwarzenegger med ungt utseende dyka upp i ett ljusklot, stega fram till några punkare och befalla "Your clothes. Give them to me. Naow." Skall de återskapa den första filmen ruta för ruta? Nej, för strax divergerar händelseförloppen, och det kommer de att göra många gånger till.


Allt som vi "vet" händer igen, men omkastat och många gånger överraskande. Inte bara de kända replikerna återkommer, utan även de ikoniska scenerna där ett naket robotskelett samlar ihop sig och vandrar oberört från ett brinnande bilvrak. Det där grinande stålansiktet med lysande röda ögon, visst är det nu lika ingraverat i amygdalan som spindlar och ormar? Filmen utnyttjar 3D-möjligheterna väl, och jag skräms ofta till att hoppa till i biosoffan. Jag gillar att den här T-1000-modellen är lika kall, hård och målmedveten som Robert Patrick var.


Vad jag däremot tycker att vi får för mycket av är de snärtiga replikerna och humorn hos blasérade världsräddare. I de ögonblicken längtar jag tillbaka till den första Sarah Connor och den förste Kyle Reese; kallsvettiga, livrädda och seriösa.



Som vi vet kan framtiden förändras av att man ändrar något i det förflutna. Det sker många tidsresor i Terminator Genisys, och det orsakar nya varianter på tidslinjen och en osäkerhet om det man varit med om fortfarande kommer att ske, och om den man talar med har samma minnen av framtiden. Söker man på "genisys plothole" får man många träffar, och jag håller med om att några av glappen var störande. Men personligen är jag svag för filmer där robotar slåss så att golvet skakar, och gillar tidsresor som gör handlingen instabil, är dessutom svag för Arnold Schwarzenegger, ur-Terminatorn, och är väldigt glad att de drar igenom allt en gång till fast litet större. Filmen öppnar för en fortsättning som dessutom lovar att klara upp några av glappen, och det hoppas jag verkligen på.


måndag 6 juli 2015

MaddAddam av Margaret Atwood

Något som intresserade mig i The Year of the Flood, andra delen i Margaret Atwoods postapokalyptiska trilogi, var spänningen mellan idealen i Trädgårdsmästarnas naturvårdande kult och den mer skitiga inställnignen som var nödvändig för att hantera den brutala omvärlden. Den fanns i Toby, huvudperson i både den boken och boken MaddAddam, men jag såg fram emot att se mer av det i den avslutande boken som tagit namn av Zeb, MaddAddam, den av trädgårdsmästarna som brukade försvinna på hemliga och säkert blodiga uppdrag.

Det blir inte riktigt så; boken fortsätter där Syndaflodens år slutade, med några Trädgårdsmästare som försöker överleva i den nya världen, under hot från hybridgrisar och framför allt de våldsamma Painballers som vill ha hämnd för händelser från både före och efter syndafloden. Det är spännande, men största delen av boken upptas av att någon i efterhand berättar vad som har hänt: Zeb berättar om sitt liv fram till tiden med Trädgårdsmästarna, Toby berättar och förklarar händelser i sagoform för Crakerianerna. Det får handlingen att förlora i nerv, och tricket med Toby som ständigt måste hejda Crakerianerna från att sjunga, avstyra deras frågor och trösta dem mitt i sin berättelse överutnyttjas.

Något som irriterat mig i alla tre böckerna är det hafsiga språket, trots att jag tror att det är medvetet formulerat så. Mängden av inströsslade märkesnamn får läsningen att hacka, men än mer suckar jag åt det tillkämpat tuffa språket. Det är inte tillräckligt genomarbetat för att kännas trovärdigt, och de överdrivna metaforerna ("Om man kom levande därifrån hade man förmodligen inget annat än en årsgammal disktrasa norr om ögonen.") skapar inte djupare känsla för stämningen utan slätar ut den till kiosklitteratur.

Jag var redan från första boken tveksam till idén att befolka jorden med i stort sett harmlösa varelser. En anledning är, som vi sett, hur hjälplösa de är mot de hatfyllda människor som trots allt överlevde och finns kvar i deras paradis. Men den främsta anledningen är att de inte tycktes bära på någon ambition eller vilja till komplexitet. För mig som älskar civilisationen och dess frukter, och mycket hellre lever i isolerade hus, tar T-banan till mitt IT-jobb och ser på TV efter ett pass i gymmet än samlar nötter och lyssnar på berättelser vid lägerelden var det en sorglig tanke. Därför tyckte jag mycket om det lilla Craker-barnet Svartskägg som dök upp vid Tobys sida och intresserade sig för att skriva och läsa. Ja! Skriv och bevara, och läs upp för kommande generationer! Skapa en ny civilisation med sagor och myter, och träna hjärnan att tänka på det som inte finns!

Fler böcker av Margaret Atwood:
Oryx and Crake
The Year of the Flood

Stone Mattress

lördag 4 juli 2015

Alice Cooper på Gröna Lund

Från första ackordet rycks man med av showens magi, när Alice Cooper för tredje gången spelar på Gröna Lunds scen - den första gången var för fyrtio år sedan! Men han gör entré med kraft och svart glamour, säker ända ut i fingertopparna. Efter ett regn av eld spelar han House of Fire och No More Mr. Nice Guy, och fortsätter med fler av sina mullrande men melodiösa låtar.


Under Billion Dollar Baby kastar han ut sedlar till publiken, under Dirty Diamonds halsband, och minst två av hans eleganta käppar hamnar också i händerna på jublande fans. Det spelas också upp kortare scener med specialeffekter som passar till låttexterna: efter transformatinoen i Feed My Frankenstein kommer en jätte-Alice Cooper ut på scenen och ryter fram låten, och efter det kommer en vitsminkad sjuksköterska som virar in vår hjälte i en tvångströja och till slut placerar honom i en giljotin!

Även utan de här underhållande passagerna skulle konserten hålla samma höga nivå. Trots den totala avsaknaden av mellansnack märks det att Alice Cooper och bandet är väl sammantrimmade, gillar att spela och vill ge allt för publiken. De sluter sig ofta samman på rad uppe på en liten förhöjning, som en liten trupp av rockare på viktigt uppdrag. Jag blir extra glad av att se att Nita Strauss, trots att hon slänger med sitt blonda hår, inte reduceras till babe utan kliver fram som respekterad gitarrsolist och en av tre gitarrister i Alice Coopers armé.


Efter den offentliga halshuggningen i låten I Love the Dead återuppstår showens huvudperson med fyra covers som hyllningar till fallna rockhjältar: The Doors Break On Through (to the Other Side), Beatles Revolution, Jimi Hendrix Foxy Lady och The Who My Generation. Han gör dem bra och det är kul att höra dem live, men mer än så hade blivit för mycket.

Alice Coopers låtar handlar om att protestera och göra revolt, men ur ett evigt tonårsperspektiv som hindrar dem från att bli konspiratoriska och cyniska. Det finns alltid med humor, och texterna är så skönt konkreta, som i Lost in America och förstås Poison och School's Out, som blir showens dundrande final. Ja, vilken show! Jag hoppas att Alice Cooper skall fortsätta att spela tills han kan byta låtraden I'm Eighteen till I'm Eighty - och några år till efter det!

onsdag 1 juli 2015

Tant Blomma på Parkteatern

En lekplats i Galärparken blir den perfekta scenen för Kristina Lugns pjäs Tant Blomma. Men rutschkanan är inte lika rolig och pelargonerna inte lika hemtrevliga för bebisen Gugge (Göran Thorell) när alla andra barn hämtats och han är ensam kvar hos dagmamman Tant Blomma (Odile Nunes). Varje billjud eller tutning från gatan skulle kunna vara bebisens mamma - men det är inte hon.


Tragedin av att vara bortglömd av sin egen mor blandas bort i Tant Blommas förberedelser för kvällens utgång. Det kan låta kallsinnigt att hon vill gå av sitt uppdrag som dag-mamma - är man inte mamma hela tiden, som bebisen frågar? Men Tant Blomma längtar också efter någon. Inte efter en mamma som inte kommer, utan efter en man att älskas av och bli vacker inför. Den längtan är också stark och värd att ta på allvar.

Den korta pjäsen låter skådespelarna sjunga nya, meningsfyllda sånger till kära och kända melodier som New York, New York. Kristina Lugns genialiska ordvrängningar blir som tydligast i bebisens telefonsamtal med den frånvarande mamman, med ett allvar och en vuxen ton som blir extra kraftfull i kontrasten mot bebisfiguren i sin sparkdräkt.

Pjäsen är kort och som sagt trevligt tonsatt, men även om situationen är dragen till sin spets visar den upp två varianter på en stark och viktig längtan efter kärlek.

Länk till Stadsteaterns sida om Tant Blomma

Foto: Petra Hellberg