Årsbästalistan Kulturella höjdpunkter HELA 2009!

Bästa utställningarna

December: Caspar David Friedrich på Nationalmuseum

Augusti: Tänk på döden på Klara Kyrkogård

Juni: Clay Ketter på Moderna Muséet

Bästa böckerna

Januari: Simultan av Ingeborg Bachmann

April: Försvinnarna av Jerker Virdborg

Maj: Smärtans ministerium av Dubravka Ugresic

September: Ensamhetens vin av Irene Némirovsky

Oktober: We have always lived in the castle av Shirley Jackson

Bästa baletterna

April: Ringaren i Notre Dame på Kungliga Operan

November: Coppelia på Kungliga Operan

Bästa operorna

Januari: Batseba på Kungliga Operan

April: Konsuln på Folkoperan

Juni: Lucia di Lammermoor på operan i Odessa

Bästa konsert klassisk musik

April: Fyra tromboner och en tuba i Konserthuset

Juni: Lang Lang solo i Konserthuset

Bästa konsert jazz

Augusti: Fyra sångerskor sjunger Nina Simone på jazzfestivalen

Januari: Oddjob på Fasching

Bästa konsert rock

Augusti: Freddie Wadling på Mosebacke

December: Ed Harcourt i Filadelfiakyrkan

Bästa teater

Mars: De tre musketörerna på Stadsteatern

April: Ulrike Maria Stuart på Teater Tribunalen

April: I väntan på Godot på Stadsteatern

Maj: Lång dags färd mot natt på Teater Giljotin

Maj: Caligula, gästspel på Dramaten

Maj: Aska, gästspel på Dramaten

Bästa film

Januari: Doubt

Februari: Frozen River

Februari: Revolutionary Road

Februari: Synecdoche New York

Maj: Wolverine

December: The Imaginarium of Dr. Parnassus

A Serious Man på bio

Bröderna Coens nya film börjar i en enslig stuga en vinternatt för kanske hundra år sedan. Mannen och hustrun nämner Krakow och Lviv, och befinner sig säkert någonstans i Östeuropa, i trakter jag tycker om. Fastän det är tyska jag kan förstår jag väldigt mycket av deras jiddisch, och jag känner mig till en början nästan hemma. Men mer igenkänning än så blir det inte.

Resten av filmen utspelar sig i ett USA på 60-talet som är så likt och så olikt allt jag redan sett på film, att det känns som science fiction. Huvudpersonen, Larry Gopnik, lever i en helt igenom judisk värld, med några få inslag av gojim och Jefferson Airplane. Sonen Danny strular med sina tonårskompisar från klasserna i hebreiska och skall snart fira Bar Mitzva. Även förutan Dannys förberedelser är vardagslivet genomsyrat av uttryck och företeelser jag inte har en aning om vad de betyder. Då har jag större chans att förstå fysiken som Gopnik undervisar i på universitetet.

"Jag har inte gjort någonting" bedyrar Gopnik då och då under filmens gång. "Om du inte gjort någonting, då har du ju inte gjort något ont" svaras han av någon. Men det hjälper inte. Larry Gopnik har legat lågt hela sitt liv och försöker fortsätta med det, men problemen drabbar honom slag i slag. Det gör ont att se honom i sitt tillstånd av instängd panik, hans oförmögenhet att se något sammanhang och kunna ta tag i problemen på rätt sätt. Några gånger skrattar man högt, men mest försöker man le och hålla modet uppe tillsammans med Larry.

Är det en deprimerande film? Kanske inte, om man tänker på den litet mer. Till skillnad från andra historier där huvudpersonen får oväntad styrka och kämpar emot fiender eller tunga förhållanden, handlar det här om en vanlig människa under svåra och orättvisa omständigheter. Gopnik, som hela livet försökt vara anständig och hygglig, drabbas av slag efter slag, och det enda man kan göra är kanske att huka och bita ihop tänderna tills ovädret har dragit förbi. Det är inget att skämmas för.

Elektra på Operan

Historien om Elektra är fasansfull. Kung Agamemnon är mördad och hans änka Klytaimnestra och hennes älskare Aigisthos har tagit över makten. Full av tankar på hämnd önskar dottern Elektra deras död. Hon är mindre tveksam än Hamlet, men några steg närmare galenskapen. Hennes hat uttrycker sig både i vad hon säger och i musiken som beledsagar henne. Alla på scenen är klädda till fest, särskilt Klytaimnestra i sina gnistrande smycken, utom Elektra som är klädd i svart med håret löst hängande.

Elektra vill få med sin syster i hämnden, men unga Chrysothemis, i karamellsöt rosa klänning, vill älska och få barn, och vill som alla andra låta det förflutna ligga. Den siste som kan hämnas är deras bror Orestes, men det kommer bud om att han har dött i främmande land.

Musiken är dramatisk från första början, och många av duetterna skaver riktigt mot varandra. Harmonierna lättar först upp när Chrysothemis sjunger om sin längtan efter att bli mor, och när Orestes återvänder i hemlighet och Elektra känner igen honom. Operan är kort och intensiv, men det är faktiskt litet tungt att lyssna på så starka känslor av hat och hämnd. Alla sångare är utmärkta, men jag känner mig ändå lättad när jag går ut från operan.

Länk till Kungliga Operans sida om Elektra

The Imaginarium of Dr. Parnassus

Hur står sig Terry Gilliams fantasifulla hembyggen mot science fiction-filmer i 3D-teknik? Hur står sig Dr. Parnassus' Imaginarium mot fulla tjockskallar utkastade från puben? Scenografi av kartong och utstyrslar av sammet och spets går sönder om man sliter i dem, men imaginariet, det som händer i huvudet på Dr. Parnassus (och Terry Gilliam) är fullt av kraft och kan ändra livet på den som stiger in där.

Det lilla sällskapet reser runt på Londons gator i nutid som en kvarleva från en att annat århundrade. Doktor Parnassus själv (Christopher Plummer) ingick ett avtal med Djävulen (Tom Waits) för tusen år sedan, och nu är Djävulen tillbaka för att inkassera vad han blivit lovad. Inte bara djävulen dyker upp, utan också en mystisk man med minnesförlust (Heath Ledger), som kan bli sällskapets räddning eller undergång.

Filmen är fylld till brädden med överraskningar, drömmar som får liv, vackra och spännande detaljer och välkända, begåvade skådespelare i stora och små roller. Det är underbart att se hur hemtamt personerna i det resande sällskapet umgås med varandra, naturliga och trovärdiga även i de mest osannolika situationer. Jag behövde inte oroa mig; även lilla Lily Cole spelar sin roll som Doktor Parnassus' dotter mycket väl. Och att Tom Waits blivit mindre skrynklig med åren får mig att köpa med hull och hår att han verkligen är Djävulen.

Såväl filmen som historien bakom hur den gjordes är fascinerande. Jag är glad att tiden för sagor inte är över. Till alla som vill låta fantasin styra för några timmar rekommenderar jag den här fantastiska filmen.

Harper på Stadsteatern

"Om du går nu är det ingen idé att du kommer tillbaka." Så börjar pjäsen. Harper Regan (Ingela Olsson) står med väskan och kappan i handen och är på väg ut. Men hennes chef (Lena B Eriksson) vill inte låta henne gå. Hon påbörjar en lång monolog för att understryka att Harper måste stanna, en monolog som övergår i utfall mot dagens ungdom, moraliskt förfall och annat hon inte tål. Talet har en förment vänskaplig ton, men innehåller varken vänskap eller vänlighet.

När Harper kommer hem till sin familj försvinner den goda stämningen mellan tonårsdottern Sarah och pappan. I övrigt beter sig familjemedlemmarna kärleksfullt, men försiktigt och ursäktande mot varandra, och stämningen blir lätt konstig. Som programbladet antyder döljer de gemensamt en otrevlig hemlighet.

En familjetragedi gör att Harper måste flyga hem till sin födelsestad. Hennes civiliserade yta börjar ge efter för ett mer självdestruktivt beteende, och till det finns det ju alltid många människor som ställer upp.

Scenerna är litet för lösa för att kännas äkta. Nu är ju inte äkthet alltid eftersträvansvärt på scenen. Det kanske är symptomatiskt att alla dialoger har en konstig ton där människorna pratar förbi varandra. När någon av dem bryter ut i en aggressiv monolog, däremot, då flödar orden utan hejd. Alla bär på så mycket ilska och har så mycket att säga, om internetporr, om vilka de hatar, och om hur andra människor luktar. Är vi alla sjuka på något sätt, och måste bara acceptera det? Det känns hårt. Jag håller inte med, men det behöver jag ju inte göra.

Länk till Stadsteaterns sida om Harper

Caspar David Friedrich på Nationalmuseum

Att bara avbilda verkligheten naturtroget räcker inte för att vara en god konstnär. Ser man inget motiv för sitt inre behöver man inte heller måla bilden man ser framför sig. Så frankt uttryckte sig Caspar David Friedrich själv, och den gedigna samlingsutställningen på Nationalmuseum är ett gott uttryck för hans ord.

Varje tavla är ljuvlig i val av motiv, färgställning, komposition, detaljrikedom och skicklighet. Men helheten är större än delarna, mycket större. Varje bild förmedlar både en stillhet och en känsla av att stå på randen till något stort. Vilka känslor förmedlar de? Förundran och ödmjukhet inför naturens skönhet, människans litenhet men också delaktighet i naturen, ett mysterium och ett antydan om evigheten bakom det vi ser. Jag kommer att tänka på Rilkes ord i första Duinoelegin:

... Denn das Schöne ist nichts
als des Schrecklichen Anfang, den wir noch grade ertragen,
und wir bewundern es so, weil es gelassen verschmäht,
uns zu zerstören. ...

Tavlorna är detaljrika, men detaljerna (knotiga grenar, lövverk) är inte så noggrant målade att de blir en uppvisning i målarskicklighet, utan harmonierar med resten av motivet. Människorna vandrar eftertänksamt eller står stilla i den sköna omgivningen. Jag tycker om tavlan med en vy över en hamn, där rader av båtmaster liknar en ny sorts skog. Den kan läsas med storpolitiska glasögon eller som en allegori över livet och döden. Men jag glädjer mig mest över att den visar skönheten även i vad människan skapat (kraftfulla segelbåtar), vid sidan av alla naturlyriska tavlor som Caspar David Friedrich målade.

Få konstverk kan så ögonblickligt som Caspar David Friedrichs skapa ett inre lugn vid betraktandet. Det blir tydligt i den intressanta pendangen till utställningen, där åtta samtida nordiska konstnärer ställer ut verk i Friedrichs anda. De visar hur konsten utvecklats under tiden fram till idag, med eller ibland mot omvärldens strömningar.

Jan Håfströms Skogsaltare är nästan lika meditativa som Friedrichs tavlor, men det faktum att de är små och "gjorda för hemmabruk" synliggör hur man idag till viss del blivit mer personlig, ja kanske mer egoistisk och vill ha ensamrätt på sin inre stillhet. Det är fascinerande och kusligt hur Håkan Rehnbergs aluminiumskulptur Das Eismeer förmedlar samma kyla och dödsallvar som Friedrichs tavla med samma namn, men hur materialet och formen ger Rehnbergs skulptur den tyngd som behövs för att tas på allvar idag, där vanan vid bilder är så mycket större.

Den konstnär som mest påminner om Caspar David Friedrich är Cecilia Edefalk. Trots att hennes motiv och teknik är helt annorlunda, inger hennes verk samma ödmjukhet inför något stort och oförståeligt.

Det är unikt att så många verk av Caspar David Friedrich är samlade i Stockholm, och utställningen är mycket välgjord. Jag rekommenderar varmt att man tar sig tid att se såväl originalverken som de samtida kommenterande verken!

Måsen på Stadsteatern

Tjechovs pjäser är roligare på ryska än på svenska, säger man såväl i programbladet som annanstans. Ja, i första akten får man skratta åt många roliga situationer, och även om allvaret tränger sig på tar det inte överhanden, fastän många gamla och nya sorger antyds och sopas under mattan. Nästan varenda person är olyckligt förälskad i någon annan.

Masja (Maria Salomaa) hasar runt med mörkrandade ögon och svarta kläder som en emo-unge hundra år före nutiden, snortar snuspulver, dricker vodka och är självdestruktiv på trots. Trigorin (Jakob Eklund) låter innerlig och övertygande i sitt tal om hur han ständigt drivs att samla intryck, skriva, och skapa litteratur. Men efter pausen hopas tecknen på hans egoism, och när han åter igen kåserar om hur det skönaste han vet är att sitta vid en vacker sjö och fiska, blir jag irriterad vare sig det är ärligt eller ett poserande.

De varma sommardagarna innehåll ändå förhoppningar om något annat hos de båda ungdomarna Nina (Lina Englund) och Konstantin (Sven Ahlström). I trots mot sina föräldrar ger sig Nina av till Moskva för att bli skådespelerska, och Konstantin blir författare efter nya ideal som går på tvärs med allt vad modern Irina (Lena Granhagen) står för. Men att följa sin dröm slutar inte alltid väl. I sista akten har det gått två år, det är en kall vinter och nästan ingen är lycklig.

Den ende som verkar genuint glad är varme, vänlige Pjotr Sorin (fint spelad av Björn Gustafson). Han talar om att hans två önskningar från ungdomen (att bli gift och att bli författare) inte slog in, han är sjuk och svag, men om han har folk omkring sig och slipper vara ensam skrattar han och nöjt och fyller varje scen med värme.

Alla skådespelare på scenen gör bra insatser, och såväl dialoger som större scener känns naturliga och intressanta. Sven Ahlström är som vanligt riktigt bra, och Lena Granhagen är stark när Irina måste tala allvar med sin son och sedan med sin älskare Trigorin. Uppsättningen är sorglig och engagerande - så sorglig att jag inte vill rekommendera den om man inte är beredd på att bli rörd.

Länk till Stadsteaterns sida om Måsen

Enhet av Ninni Holmqvist

När du har fyllt femtio är du umbärlig. Om du inte har barn som behöver dig eller ett viktigt jobb, kan du inte bidra med så mycket mer till samhället än din kropp. Dina organ kan doneras till dem som behöver dem och som dessutom är behövda av samhället, och du kan få delta i medicinska experiment där utgången är oviss. Femtio år för kvinnor och sextio år för män är åldern då man blir inkallad. De som motsätter sig detta har förmodligen redan tagit sitt liv. De som är kvar hämtas upp till en enhet avskild från övriga samhället för att framleva sina sista år som reservdelslager och försökskaniner.

Under läsningen av de första sidorna i boken Enhet är det många känslor som sköljer över mig i rask takt. Boken börjar med en saklig beskrivning av interiören i ett av de privata rummen på enheten. Det verkar fint och välordnat, som på hotell, och Ninni Holmqvists lugna, klara språk gör att det känns inbjudande, nästan tryggt. Men så kommer jag, liksom Dorrit, huvudpersonen, ihåg varför hon är där, och jag fylls av motvilja blandat med sorg. Dorrit har fått lämna sitt hus och sin älskade hund Jack. Vad är det för kallt samhälle som kan kräva något sådant? Effektiviteten och ordningen som steg för steg för människorna djupare in i organisationen påminner mig om Imre Kertesz' beskrivning av ankomsten till koncentrationslägret i boken Mannen utan öde.

Varje månad kommer en ny grupp med femtio- och sextioåringar till enheten, och det anordnas en välkomstfest för dem. Under välkomnandet talar en av de anställda om att nu kommer de för första gången i livet att känna gemenskap och vänskap. Och det stämmer faktiskt. Människor där är vänliga och tillmötesgående, och Dorrit får snabbt flera nära vänner. Men inte sällan sjunker någon av dem ihop i sorg, outtalad men helt och hållet förståelig. De närmast omkring stöttar och tröstar utan ord, och man reser sig och går vidare.

Enheten är vackert planerad för att ge utrymme åt motion, promenader och naturupplevelser i den ständigt blommande vinterträdgården. Men på vandringarna runt i omgivningarna stöter man ofta på människor med utslag från medicinska experiment eller vacklande hälsa efter organdonationer. Holmqvist smyger in de oroande scenerna i sin jämna prosa, på precis samma sätt som de skadade människorna dyker upp i ögonvrån under promenaderna och samtalen med vänner. Och snart står även Dorrit och hennes närmaste vänner på tur för allvarligare medicinska experiment eller donationer.

Varje gång jag plockar upp boken och läser i den får jag svårt att andas och känner ett tryck över bröstet. Allvaret i boken gör att jag identifierar mig med de "umbärliga" på enheten. Ninni Holmqvist skapar mycket skickligt och trovärdigt en vardag med en underström av hot. Dock hajar jag till vid ett ställe i boken, när en person försöker lura Dorrit att försäga sig genom att antyda att hon önskar att samhället vore mer socialistiskt, så att inte människor behöver delas upp i behövda och umbärliga. För mig utgör bokens samhälle en socialism som gått överstyr, där det gemensamma bästa går före individen och personliga val är begränsade av staten. Men Holmqvists bok skildrar nu inte främst samhället utanför enheten eller vad som lett fram till det. Det räcker, det är tankeväckande och beklämmande, och mycket läsvärt.

Uppdaterat januari 2011: nu berättar SvD att Bille August skall filmatisera boken. Intressant!

Puntila/Matti på Stadsteatern

Godsägarn Puntila är sträng och elak de få timmar när han nykter (bakfull), men när han är full, då är han snäll. Nej, snäll tycker jag inte att han är. Påträngande, ansvarslös och framför allt opålitlig, precis som en otrevlig alkoholist, det är snarare vad han är. Det är ett under att skogen och sågen klarat sig. Som han kan dricka! Från första scenen till sista är Puntila rejält berusad, och humöret varierar från omtänksam till snarstucken. När Puntila dricker blir han mänsklig, sägs det också, och eftersom att vara mänsklig innehåller ett brett spektrum av känslor stämmer det mer med verkligheten. Dan Ekborg gör ett lysande jobb när han spelar ut alla känslorna silat genom ett filter av fylla. Trovärdigt i varje ögonblick.

Motpolen i pjäsen är Puntilas chaufför Matti, som reagerar på Puntilas humör och på vad han för ögonblicket vill ha ut av sin chef. Mattis handlingar varierar också beroende på vem han pratar med just för stunden. Tyvärr är inte Fares Fares någon särskilt bra skådespelare, och Matti visar varken upp varierade uttryck i sina möten med andra, eller någon underliggande motiverande karaktär, som en bättre skådespelare kunnat gestalta. Det är riktigt synd.

Brechts pjäs handlar främst om förhållandet mellan Matti och Puntilas två personligheter, och handlingen skall vara ett medel för att visa upp det här spelet mellan rollerna. Händelserna i pjäsen är inte särskilt intressanta i sig, och alla andra personer har underordnad betydelse - ja, förutom Puntilas dotter Eva, som Katarina Cohen spelar mycket bra som ett ettrigt energiknippe. Puntilas fyra fästmör lyser också till i de scener de dyker upp: härligt högljudda Telefonisten (Bergljót Arnadóttir), friskt leende Lagårdspigan (Desirée Rosborg), näpna lilla Apoteksfröken (Cecilia Milocci) och underbara Finkel-Emma (Lena B Eriksson, som är vild och sexig och en värdig arvtagerska till Mona Seilitz).

Alexander Mørk-Eidem hade nog en god idé om att sätta upp pjäsen som ett finskt folklustspel, men det faller på att handlingen bara inte engagerar. Jag tycker verkligen om att se ensemblen klädd i grovarbetarkläder körandes stora vedstaplar på pirror till en början. Men efter några timmar blir den otympliga scenografin mest irriterande. De finska popsångerna som framförs medan scenen möbleras om blir också bara ett inslag som gör pjäsen ännu längre, det vill säga för lång. Den stora behållningen är Dan Ekborg som full, jobbig och med för mycket makt att styra andras liv, men annars säger mig pjäsen inget särskilt.

Oh No... It's Christmas på Berns

En stjärnkavalkad, en hitparad. Bra artister som sjunger ett par fina julsånger är en nåd att stilla bedja om dagarna före julafton. DJ:en på Berns spelar jullåtar med sväng tills Petter och Eye'nI intar scenen och startar showen med Så Klart. Även jag som inte är hipphoppare var med och lyfte taket - Så Klart! Mer hiphop följde med Ison & Fille. Det kompetenta bandet var en bra grund för varje låt, även om akustiken tyvärr gjorde att de ofta överröstade sången.

Det var en bra idé att låta alla artister spela bara ett par låtar var. Omsättningen gjorde att tempot och stämningen var hög hela tiden. Joel Alme sjöng bland annat Fairytale of New York. Jaw Lesson (Hajen) gjorde två lugna låtar, och följdes av Jonna Lee och Maia Hirasawa, som var ganska samsjungna efter en turné ihop. Have Yourself a Merry Little Christmas lät läcker i deras tappning. Däremot lyfte inte deras version av Beyoncés Halo, utom i de få ögonblick man kände ett eko av det bombastiska sound som blåser upp hela låten till vad den är.

Mer stämningsfullt blev det dock när Theodor Jensen sjöng O Tannenbaum med äkta känsla och hängivenhet. Det är rätt! En ironisk hållning duger inte när man skall sjunga något som var skrivet med ärligt uppsåt. Jag blev mycket imponerad. Wille Crafoord och Mange Schmidts poppiga rappande gjorde sig som bäst i den moderna klassikern Juligen. Skämtsam med en underton av sanning - det är en kul och medryckande låt som friskar upp i julstressen.

Så kom Timo Räisänen in och sjöng innerligt en sång om Maria och Jesusbarnet. Det var härligt att få sjunga litet allsång med den otroligt begåvade killen. Jag har gillat vad jag har hört av honom, men på bara två låtar fick jag ännu mer respekt för hans kunnande.

Mer allsång och mer musikalitet när Fibes, Oh Fibes! sångare och publikdomptör klev in på scenen och sjöng Lovechild. Tack för att ni hämtar tillbaka det snyggaste från 80-talet, Fibes, Oh Fibes! Och som avslutning Merry Christmas (War Is Over) - alla kvällens artister trängdes i doakören och allsången från publiken satt som en smäck. God musik och många goda hjärtan i förening. Precis vad som behövdes.

Ute av verden av Karl Ove Knausgård

En diger bok hade jag med mig hem från mitt senaste besök i Oslo. Ja, inte bara en, utan flera stycken, faktiskt. Men det var Ute av verden jag började läsa i på tåget hem. Hade jag blivit avskräckt om jag läst baksidestexten och sett noggrannare på omslaget: en "konstnärlig" svartvit bild av en tunn flicka i trettonårsåldern, med långt blont hår och alldeles naken. Suck, en roman om en vuxen mans passion för ett flickebarn. Så ointressant, så ooriginellt, så osmakligt.

Baksidestexten och de första kapitlen antydde att boken skulle handla om mer än bara en pedofilihistoria, och det lugnade mig. Snart var jag också fast i Knausgårds vackra, flytande språk. Inte bara yttre utan även inre landskap kunde han beskriva så att det kändes som att jag var där. I en scen där Henrik, huvudpersonen, ser ut över en lekplats täckt med snö, kunde jag precis känna doften av nattluften i näsan och mungiporna, och det stack till i min hud som om rumstemperaturen började ge vika för vinterkylan.

På samma sätt målar Knausgård upp detaljerna i Henriks tankebanor, i hans analyser av vad som händer, vad som kan hända och vad som ligger bakom det han känner i stunden. Det är Henrik som för ordet, och hans ögonblicksbilder är så fulla av intelligens och sinne för det relevanta. Så varför beter han sig då så dumt? Gång på gång, ofta på fyllan, gör han saker som både han och jag vet är fel. Varför, varför?

Det växer till en styrka i framställningen att de här dumma episoderna får stå för sig själva, utan ursäkter, utan någon tillfredsställelse, utan att utmynna i ånger. Det som framtonar är istället den dova underströmmen av skam, känslan av att inte räcka till, känslan av att aldrig någonsin kunna göra riktigt rätt. Utan att ursäkta Henriks övergrepp på flickan ger boken ändå förklaringar, när handlingen flyttar sig bakåt i tiden, och först beskriver hur Henriks föräldrar träffas. Hos Henriks far och i sin tur hans förhållande till sina föräldrar läggs grunden till tystnaden, kontaktlösheten och ensamheten: det som gör det svårt att knyta an till andra människor, den saknade tilliten, det som gör att det är lättare att släppa taget och gå iväg. Eller, ibland, fly iväg.

Historien går vidare på både ett inre och ett yttre plan. Henrik tar sig tillbaka till barndomens platser både fysiskt och mentalt, och detaljerna ger fler ledtrådar till hans personlighet. Trots den stillsamma tonen är det som att spänningen skruvas åt hårdare och hårdare under de sista hundra sidorna. I tankarna är Henrik förbunden med omvärlden, men vi som läsare misstänker att hans grepp om verkligheten lossnar långsamt, långsamt, långsamt.

Efter ett hundratal sidor önskade jag för ett ögonblick att Knausgård skulle skrivit litet mer knapphändigt, och inte lika ofta gjort detaljrika utvikningar. Men snart kände jag att varje mening hade sin plats i det här stora romanbygget. På samma sätt som Proust, och, skrämmande nog, spök-Kant i spökberättelsen mot slutet, har Knausgård skapat en hel värld genom en människas liv, och allt är viktigt. Och framför allt är Knausgårds språk så njutbart att jag dras tillbaka till läsningen även när den dova oron är som mest påtaglig. Nydelig.

Fler böcker av Karl Ove Knausgård:
En tid for alt
Min kamp
Min kamp 2 
Min kamp 3

Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors

Jag förstår inte hur hon orkar. Karin, huvudpersonen i Sara Kadefors' bok, är läkare. Det är ju ett krävande jobb. Därtill jobbar hon ett par kvällar i veckan på en hemlig klinik som tar emot flyktingar utan papper. Jag kan erkänna att jag själv har fullt upp med saker att göra varenda kväll, men inte lika krävande, och till skillnad från Karin har jag inte man och två halvstora barn hemma. Det är som att Karin driver sig själv till att jobba så hårt som möjligt för att göra rätt, men att hon är driven av skuldkänslor, och att hon mer eller mindre flyr från familjelivet. Är det för att hon tror att familjen klarar sig bättre än de gömda flyktingarna, eller för att hon tycker att hon borde göra mer i familjen men inte orkar börja?

En av de papperslösa som behandlas på kliniken, Katerina, arbetar svart som hushållerska hos en riktigt elak familj. Hon har lunginflammation som aldrig kommer att läkas ut så länge hon måste bo kvar i deras kalla källare. För första gången känner Karin att hon måste ta sig an en patient personligen, och hon bjuder in Katerina till sitt eget hus för att återhämta sig. Men när Katerina har tillfrisknat vill hon förstås arbeta för att göra rätt för sig och få tjäna pengar igen. Karin reagerar instinktivt mot att låta någon annan arbeta i hennes hem, men kan inte förneka att livet blir lättare när familjen får hjälp med städningen, matlagningen och så mycket annat.

Sara Kadefors har skapat en komplex och komplett person i Karin. Hon beskriver mycket väl de varierande besvikelserna och missförstånden i familjelivet. Karins blandade känslor för och emot att låta Katerina arbeta hemma hos dem är också trovärdigt beskrivna, i synnerhet som jag håller inte med henne om allt hon tänker men ändå förstår henne. Det är inte heller omöjligt att till största delen tro på historien som utspelar sig, när man ser den utveckla sig dag efter dag. Men när jag under de sista kapitlen tänker igenom boken, blir jag ändå litet tveksam. Det börjar kännas som att hela handlingen i boken är komponerad för att iscensätta ett straff för Karin. Varför då? För att hon gapar över för mycket, när hon försöker rädda världen en flykting i taget? För att hon inte vill erkänna Katerina som anställd utan vill se henne som en vän? Men Katerina kliver ju själv in som en idealisk familjemedlem/mamma/vän för hela familjen utom Karin. Så vad var det då för fel med att Karin ville bli vän med Katerina till att börja med?

Jag ville helst inte se boken som en berättelse om hur det alltid måste gå när man litet motvilligt tar hjälp med hemarbetet för sin familj. In i det längsta ville jag se det här som berättelsen om en familj och en jagad kvinna med arbete och barn. Men så hårt som Karin straffas för att hon försöker vara stark men tyvärr missar att komma nära sin familj, det blir litet för mycket, faktiskt. Jag tycker ändå att Fågelbovägen 32 är en bra bok, och att Sara Kadefors är en mycket bra författare som jag vill läsa mer av.

Ed Harcourt i Filadelfiakyrkan

Det var en bra kväll för själen, från början till slut. Den vackra Filadelfiakyrkan var en god inramning för alla begåvade artisterna som uppträdde. Ed Harcourt var den jag bespetsat mig på, men båda förbanden var goda upplevelser.

Först ut på scen var The Langley Sisters, tre unga kvinnor i röda klänningar. De var inte bara näpna utan hade röster som lät fint både enskilt och i stämsången, och de ackompanjerade sig själva på gitarr och fiol. Till de två sista numren tillslöt den ena systerns äkta make, huvudattraktionen Harcourt. Hans insats vid flygeln lyfte både melodin och harmonierna så att sångerna lät riktigt mäktiga.

Av Loney, Dear hade jag inte hört så mycket innan, men de var fantastiska live. Nils-Emil Svanängens enträgna, patosfyllda röst ledde varje låt till ett mäktigt crescendo. Hur tyst de än började växte till slut de bombastiska klangerna fram, återhållet ibland, men alltid vackert melodiöst. För en gångs skull önskade jag inte förbanden av scenen utan njöt av varje sekund.

Lyckligast blev jag ändå när Ed Harcourt började spela. Kyrkorummet var nedsläckt, och hans röst tonade fram ur mörkret. Snart följdes den åt av starka och ändå skira klanger från kyrkorgeln. Så vackert! När han hastat ned till flygeln spelade han genast She fell into my arms, snabbt men ändå inlevelsefullt. Därefter Bittersweetheart. Inför Shadowboxing ställde han sig framför mikrofonen och förklarade "I am a conduit for all the pain in the world", men lät inte alltför nedslagen.

Försöket med att loopa handklappningar och beatboxljud gick inte så bra, men vi fick ju Apple of My Eye istället. Den skulle varit ännu vackrare om inte folk i publiken klappat så okänsligt i takt så fort refrängen startade. Hallå, liksom! Det är inte dansband vi lyssnar på. Låt Ed Harcourt få välja att variera takten efter stämningen, när han nu sitter ensam vid en flygel och ändå låter bättre än många större grupper.

Harcourt plockade upp en av gitarrerna, och The Langley Sisters kom tillbaka in på scen för att spela med i några av de nya låtarna! 2010 skall Lustre släppas, och vi fick höra titelspåret. Därefter, med tanke på var vi befann oss, sade Harcourt Sorry! och spelade Church of No Religion. Den lät eftertänksam och fin, liksom Feel Bad Later som följde. Ed Harcourt är väldigt bra på att finna både melodi, klang och de rätta orden för att skapa de där nedtonade, mångtydiga stämningarna som känns starkare än alla känsloutbrott.

Än en gång, med tanke på att vi satt i ett vackert kyrkorum bad Harcourt oss att svara We don't really give a flop about you när han sjöng Born in the 70's. Det var både roligt och taktfullt av honom! Med Harcourt tillbaka vid flygeln kom The Langley Sisters och en percussionist in och spelade några låtar jag inte kände igen. Efter den mest medryckande av dem hördes barngråt utifrån. Det var Roxy! Lilla ettåriga dottern. Hon var säkert i goda händer, för mor och far stod lugnt kvar på scenen och spelade professionellt I've become misguided.

Ellakari Larsson kom upp på scenen och sjöng med litet tyst i några låtar. Eftersom Backstreet Boys spelade i Globen samma kväll, dedikerades Loneliness till Max Martin. Ed Harcourt och BSB är diametrala motsatser: Harcourt är en underbart begåvad musiker och låtskrivare. Hans musik sätter fokus på nyanserna, och behöver inte blåsa på med överdrifter för att bli stor. Samtidigt känner han sina instrument och vet vad han kan få fram ur harmonierna, och har en säker och uttrycksfull röst med varken för mycket eller för litet distans till det han vill säga. Äh, många högtravande ord för att säga att han helt enkelt är skitbra.

Med förinspelade, romantiska violiner, ena Langleysystern på fiol och percussionisten lekte Ed Harcourt sedan faktiskt publikfriare, crooner, på gränsen till smörsångare. Under Until Tomorrow Then klev han ned från scenen, närmare publiken och såg några lyckliga anhängare in i ögonen när han sjöng till dem. Det var en vacker avslutning, eller nej, vi hade ju inte fått nog! Efter intensiv handklappning kom Ed Harcourt tillbaka, satte sig vid flygeln och spelade This One's For You så äkta och innerligt. Det var en bra ton att åka hem på.

Kulturella höjdpunkter november 2009

Det har varit en mörk månad, med få ljusglimtar såväl på himlen som bland kulturupplevelserna. Av allt jag har hittat på, finns det bara tre saker som gör mig riktigt nöjd när jag ser tillbaka på dem:

1. Baletten Coppelia på Kungliga Operan - vacker och jätterolig!

2. Nordost på Stockholms Stadsteater - skrämmande och tung.

3. Stolarna på Strindbergs Intima Teater - förvirrande och underhållande.

Jag hoppas på mer och bättre kultur under december, och på kommentarer från andra med intressanta upplevelser!

Air på Berns

Först kommer några klagomål, och sedan kommer musiken. Halv åtta, när min biljett indikerade att konserten skulle starta, började det långsamma insläppet av de långa köerna i Berzelii park. En timme senare började det halvdåliga förbandet spela. En timme efter det klev Air på scenen. Ytterligare en timme senare var deras ordinarie set slut.

Efter en inledning med ringande gitarrer följer Love HQ från nyaste skivan Love 2. Det är i mitt tycke den minst intressanta av deras skivor, men de vill förstås spela många av sina nya låtar. So light is her footfall följer, liksom Remember från skivan Moon Safari. Det är en toppenlåt, men tyvärr är ljudet så bullrigt att nyanserna och knappt ens den roliga robotrösten kan urskiljas. Även de vackra xylofonljuden i nästa låt (som jag glömt namnet på) förlorar sin klang.

Jag vet inte riktigt varför, men vid Venus från Talkie Walkie får delar av publiken liv, och tjoar högt efter den och alla efterföljande låtar. Bara för att killarna står ganska orörliga på var sin sida av scenen betyder det inte att de är ointresserade av spelningen, nej då. Det är bara det att ljudet oftast inte kommer till sin rätt när det är uppskruvat så högt. Nu har ju bandet själva valt att lämna det drömska ljudet från Moon Safari för kraftigare, nästan psykedeliska klanger på Love 2, men jag tycker att det är synd.

Det är fint att få höra Cherry Blossom Girl, även om jag önskat den fått låta skirare. Även How Does It Make You Feel dränks i mastiga gitarrer. Vi får vissla litet i Alfa Beta Gaga, och det är ju kul. Allra sist i ordinarie kommer underbara Kelly Watch the Stars, men så snabbt den går! Det är som att killarna snabbt vill komma av scenen. Men sedan kommer de förstås tillbaka för extranummer. Alone in Kyoto låter faktiskt bra i den högljudda tappningen, och det är svårt att göra fel med Sexy Boy. Allra sist sköna, sköna La Femme d'Argent, som får svälla till ett epilepsiinducerande crescendo. Jag är inte besviken, men jag hade hoppats att gå hem euforisk, och det gjorde jag inte.

Stolarna av Ionesco på Strindbergs Intima Teater

Långsamt och kusligt knarrande rör sig Semiramis dubbelvikt över scenen. Snart (om tio minuter kan kallas snart) följer hennes lika uråldrige make henne in på scenen. De är så stela att varje rörelse tar lång, lång tid, men till slut har de justerat två röda stolar och den gamle mannen sitter i knät på sin fru.

I sjuttiofem år har de varit gifta. Anna Pettersson och Hannes Meidal visar verkligen upp ett par människor som har levt ett helt liv ihop, tätt sammanpratade men faktiskt med mer planer än minnen, som det verkar. De käbblar intensivt men kärleksfullt. Gamla historier tuggas om och om igen, tills de blir till melodiska ordlekar. Det är riktigt rörande att höra dem sjunga en sång om Paris där de bara kan en rad ur refrängen. Däremellan nynnar de ordlöst med tunna, osäkra röster en melodi de inte ens minns.

Hela livet har mannen planerat ett tal, ett uttalande för att förklara vad allt handlar om för hela världen. Åh, vilka planer! Det låter nästan för bra för att vara sant. Kommer verkligen någon att komma? Men snart börjar gästerna anlända, osynliga eller kanske imaginära. Stol efter stol ställs fram, och varje nytillkommen får personligt bemötande och mycket uppmärksamhet av det gamla paret. Besökarna blir fler och fler, gamlingarna får svårt att hinna med, och graden av såväl spänning som absurdism stiger på scenen. Ända in i slutet ökar tempot och förväntningarna.

Den korta pjäsen är mycket underhållande och slutspurten intressant, och att käbblandet några få gånger känns som upprepningar gör den bara mer trovärdig och galen på samma gång. Skådespelarna är så samspelta som behövs för att gestalta ett par med över sjuttiofem gemensamma år bakom sig, och så drivna att de kan genomföra de absurda inslagen utan att tappa takten. Mycket roligt och sevärt!

Länk till Strindbergs Intima Teater

Nordost på Stadsteatern

Det är sju år sedan tjetjenska terrorister tog artisterna och alla åskådarna på musikalföreställningen Nordost som gisslan. I flera månader efteråt tänkte jag på det varje gång jag gick till teatern. Så hemskt att gå ut en kväll för att roas, och hamna i ett blodigt drama. Så hemskt att spara ihop till biljetter för sig och sina barn, och sedan se dem skrämmas och plågas utan mat och toaletter. Hur mycket jag hatar de ryska övergreppen i Tjetjenien, kan det inte ursäkta terrorhandlingar mot oskyldiga människor.

När tre personer i chador med maskingevär stiger in på scenen och utför ett träningsprogram till musik, blir jag rädd att jag skall se något som försöker förklara och försvara terroristernas motivation. Oron försvinner inte helt när de tre kvinnorna klär av sig till civila kläder. De talar så lättsamt om sina personliga och smärtsamma erfarenheter av kriget i Tjetjenien, som om de ännu inte vet om vad som skall ske på Dubrovkateatern de där oktoberdagarna år 2002.

De tre visar sig vara en av terroristerna, en kvinna i publiken, och en läkare; tre nyckelpersoner i händelserna. De berättar om sina liv upp till den ödesdigra föreställningen, och deras berättelser och tonfall engagerar mer och mer. När, i deras berättelse, föreställningen Nordost börjar, har spänningen stigit och jag blir riktigt ledsen och orolig när jag tänker på vad som kommer att hända.

Att spela upp händelserna från Dubrovkateatern på en ny scen, för nya åskådare, är fruktansvärt effektivt. Mina nerver är på helspänn, och om man valt att överraska oss med en fejkat anfall är jag säker på att fler än jag reagerat med skräck eller aggression. Skönt nog gjorde man inte det. Däremot iscensätter man en lång period av tystnad, med gisslantagerskan i slöja blickande ut mot oss i publiken. Efter någon minut börjar jag känna hur jag måste skruva på mig, hur obekväm bänken är, att jag skulle behöva sträcka på mig. Runt omkring mig hör jag knakanden från andra som också rätar ut benen. Jag känner en svag önskan om att alla skall vara tysta och stilla så att de inte provocerar fram reaktioner från scenen. Jag påstår inte att jag vet hur det kändes att sitta i bänkraden på Dubravkateatern de där dagarna, men vi får i alla fall en aning om det.

De tre skådespelarna är engagerade och skickliga, och dramatiseringen mycket välgjord. Med bara ord och återhållna gester återskapas vad de fångna och deras anhöriga måste ha känt: oro och vrede över gisslandramat och över att tiden går utan att något händer. Så hemskt och så intensivt, och en mycket bra föreställning att få uppleva.

Länk till Stadsteaterns sida om Nordost

Dagene er gjennomsiktige av Mirjam Kristensen

Sofies lillebror Jonas dör. Det gör han redan på första sidan. Sofie är ett barn, kanske åtta-tio år gammal, och allt som händer efteråt skildras genom hennes ögon. Att lillebror är död och borta för evigt är svårt att förstå för Sofie, och strax efter olyckan talar hon ofta med honom i tankarna och har underliga upplevelser, där verkligheten förvrängs. Som till exempel här:

... det er bare bestefar som står i hyttedøra og ser på meg. Han ser på meg, han ser og ser. øynene hans blir større og større, till slutt blir de hele himmelen, og det er skyer på himmelen. Det er skyer inni øynene till bestefar, store hvite skyer så himmelen blir nesten usynlig. Jag kan nesten inte se øynene til bestefar lenger, så store er de, så lenge ser de på meg att de blir helt usynlige.

Medlemmarna i familjen reagerar på olika sätt i sorgen. De har alla svårt att se Sofie och hennes oro, men Sofie ser dem alla. Gamla sorger kommer upp till ytan, och bit för bit går familjen sönder. Det är smärtsamt att läsa om.

Det är en kort bok, men jag läste bara tio sidor om dagen. Den första halvan är så full av sorg och Sofies förvirring att det skulle blivit för tungt att läsa i ett svep. Att läsa några sidor i taget gör också att jag, läsaren, är med i tillståndet av saknad under flera dagar, precis som familjen är, och jag känner med dem. När familjemedlemmarna äntligen kan se varandra igen kan de gå vidare med sina liv, även om inget någonsin kan bli som det varit innan.

Juri Markkula på Angelika Knäpper Gallery

Det finns maskiner som skapar tredimensionella objekt efter ritning. Juri Markkula har en maskin som skapar tavlor med strukturerad yta efter fotografier. Det känns som ett steg in i framtiden.

Ett par av Juri Markkulas verk visar närbilder av timmerväggar. Träets struktur är mycket vacker och det går att förlora sig i detaljerna. Men tavlorna är färgade i silver och en röd som inte liknar Falurött. Det är alltså inte bara ett glorifierat utsnitt ur verkligheten, utan konst. Fast just här är det är ju faktiskt samma sak.

Ett verk utgörs av en förstorad gammal bild på flickor i hucklen. Man kan gå fram och titta dem i ögonen, nästan. Men bilden är uppförstorad förbi en punkt där upplösningen inte är bra längre, så de små flickorna ser inte riktigt mänskliga ut. Det ser konstigt ut: tavlan ser nog bättre ut på avstånd, men man vill ju ändå gå nära och titta.

Utställningen innehåller ganska få verk, och inga sensationella upplevelser, men jag gillar tekniken med tredimensionella ytor. Jag hoppas att den kommer att bli lättillgänglig och användas mer, av alla från konstnärer till skolbarn.

Länk till Angelika Knäpper Gallery

Filharmoniker i närbild med programändring

Många musikälskare hade flockats till Grünewaldsalen för att höra Mozart och Dvorak. Men med en täppt näsa går det ju inte att spela klarinett! Programmet måste ändras. En snabb ombokning av programmet var av nöden. Till konsertens räddning kom den begåvade pianisten Stefan Lindgren. Kvar av ursprungsprogrammet var Antonin Dvoraks Terzetto för två violiner och viola i C-dur op 74. Det var ett vackert verk, väl spelat av Johannes Lörstad, Anna Larsson och Pascal Siffert.

I övrigt fylldes konserten av stycken som Stefan Lindgren valt ut och framförde med stor skicklighet. Det var roligt att höra verk av Gunnar de Frumerie och Wilhelm Stenhammar. Även om jag hade önskat mig ett lättare anslag, tyckte jag också om att höra Chopins ballad i g-moll op 23 och två etyder: den mullrande vänsterhanden och den dramatiska högerhanden som måste samsas i "Revolutionsetyden" i c-moll op 10:12, och den otroligt vackra Etyden i E-dur op 10:3.

Ännu mer uppskattade jag Franz Liszts sprudlande Las jeux d'eau à la Villa d'Este och Johannes Brahms' Intermezzo A-dur op 118:2, båda intrikata och välavvägda musikstycken. Men allra främst av dagens konsertprogram sätter jag Franz Schuberts Impromptu Ass-dur op 142:2. Schuberts bedrägligt enkla melodier är inramade av ett stråk av sorg som gör klangerna ännu mer vemodigt ljuvliga. Stefan Lindgren spelade stycket briljant och innerligt ut i sista tonen. Det var riktigt, riktigt vackert.

Coppelia, balett på Operan

Ingen dör, ingen blir utblottad, ingen förlorar heder och ära i baletten Coppelia, och de kärlekssorger som förekommer ger bara blåmärken, inga krossår på hjärtat. Det är bra! Coppelia är en gladlynt och rolig balett, som man gärna kan ta med hela familjen på.

Marc Ribaud, den tämligen nye balettchefen i Stockholm, har skapat ny koreografi till Léo Delibes' musik, och även placerat handlingen på ny plats och tid. Att händelserna nu utspelar sig i och omkring Georges Méliès' filmstudio i Paris gör att några roliga scener med illröda djävlar ur Méliès' filmer kan ta plats på scenen. Det sätter också en lättsam prägel på baletten: framstegstro bland de nyskapande filmmakarna och lekfullhet mellan de dansande kärleksparen.

Méliès är inte bara fantasifull filmmakare utan även dockmakare. Men det vet inte hans skådespelare förrän de smyger sig in i hans lägenhet och hittar dansande dockor i människostorlek där. Framför allt vet inte Franz (Nikolaus Fotiadis) om det när han flirtar med den vackra flickan i fönstret och tror att hon vinkar tillbaka. Men det är Méliès (Christian Rambe) som låter sin vackraste docka, Coppelia, spela levande för ett ögonblick.

Franz' käresta Svanhilda (Nicole Rhodes) är den nyfiknaste, påhittigaste och roligaste av alla i baletten. När hon har smugit sig in i Méliès' verkstad upptäcker hon Coppelia och tar hennes plats. Den kärlekskranke Méliès ser inte skillnaden, utan tror att hans magi har gett Coppelia liv. Svanhildas dans som Coppelia, med alla sparkar och tjuvnyp hon ger Méliès i förbifarten, är fantastisk rolig!

Ensemblen är ofta klädd i svart och vitt, och tillsammans med de små inslagen av slapstick för det förstås tankarna till de svartvita stumfilmerna i början av 1900-talet. Dessutom får herrarna dansa i rutiga three piece suits - oh, så stiligt! Koreografin är lätt och vacker, och dansarna är mycket bra. Speciellt Nicole Rhodes är underbar som Svanhilda! Hon är graciös och uttrycksfull i sina gester, dråplig när situationen kräver det, och briljant i sina uppvisningsnummer.

Coppelia är både vacker och rolig att se, och jag tänker rekommendera den till alla jag känner, även de som aldrig varit på balett förut!

Länk till Operans sida om Coppelia

Rummet under golvet av Kjell Johansson

I boken Huset vid Flon lät Kjell Johansson oss möta Eva och Erik, två barn som växer upp i utkanten av det begynnande folkhemssverige. I Rummet under golvet är det barnens mormors bror, Nils, som för ordet. Han har börjat sitt liv ännu fattigare, i en fattigstuga för gamlingar med sin mor och lillasyster (Emma Charlotta, som växte upp till att bli den dominerande mormodern i Huset vid Flon).

Nils längtar hemifrån, och tillsammans med Magda från resandefolket ger han sig ut på vägarna. Magdas familj accepterar honom aldrig helt, folk de knackar på hos är inte alltid glada att få besök av tattare, och ibland drivs han av sin egen stolthet eller dumhet till att misslyckas i sitt becknande. Ända från barndomen tillsammans med systern berättar han, och alla andra, historier för att göra världen mer vänlig och förståelig.

På alla håll orättvisor och människor som inte får känna sig värdefulla. Det är trovärdigt, och jag är glad att få läsa en berättelse om människor i samhällets utkant, från en tid som inte är så långt från vår. Men Kjell Johanssons språk är så bristfälligt att berättelsen blir lidande. Det känns som att boken är skriven som en lärobok för gymnasiet. Dels gör det att historien inte får liv, och dels gör det att Nils ord skorrar illa. Skulle de här moderna orden och meningarna användas av en äldre man på femtio-talet som just släppts ur fängelse? Och det fungerar inte med Nils som allvetande berättare när perspektivet växlar till hans systers äktenskap.

Men framför allt, sorgligt nog, blir människornas liv bara ord på papper som inte engagerar. När jag klär historien i mina egna ord känner jag sympati för alla, precis alla i boken, även dem som sårar de övriga med sitt handlande. Det kan hända att andra uppskattar Kjell Johanssons stil, men för min del stör det hela boken.

Ernst Billgren, Vår tanks på 80-talet på Lars Bohman Galleri

Åttiotalsverk av Ernst Billgren samlades till en intressant utställning på Lars Bohman Galleri. På allra sista dagen kom jag iväg för att se den, och det är jag glad för.

Jag har länge tyckt om Billgrens motiv med rävar, hjortar och gräsänder, och hans användning av mosaik. Jag ser dem som ett sätt att ladda, eller åter-ladda, konsten med mystiken och spänningen från när den inte var var mans egendom. (Samtidigt behåller han folkligheten så att det inte blir en exklusiv nischaktivitet.) Jag minns en målning av en räv inlindad i bindlar, likt en egyptisk kattmumie.

Rävar, hjortar, svanar och gräsänder dyker upp i utställningens verk. Några decennier bort från barndomens sagor har de djuren nästan blivit bortglömda av mig, och det kanske gör återupptäckten ännu mer fascinerande. Mest omtalade i nyheter nuförtiden är väl älgar och vargar, och de övriga skogsdjuren förblir doldisar. Men de har ju så vackra färgställningar! Till och med i de bleka/bleknande målningarna är det de sköna färgerna jag ser efter.

Mosaik som konstart är riktigt arbetsintensivt, och jag kan tänka mig att det inte är lätt att få den att uttrycka det man vill som konstnär. Men jag tycker ändå att det är en underskattad och outnyttjad konstform, kanske för att den är så direkt tilltalande? Billgrens mosaiker ger en tyngd åt sina motiv, och faktiskt också en användbarhet. Jag blir alltså inte överraskad när jag ser härligt överdimensionerade termostater, små instrument som fått en onödigt stor överbyggnad, vilken utsmyckats med mosaik och inbyggda konstverk.

Speciellt ett motiv älskar jag: framför ett badkar i ett badrum sitter en mor med ett litet barn inlindat i en stor, mjuk handduk. Den där zen-liknande värmen man har i kroppen när man badat och torkats torr och varm, kan man få den om man ställer in termometern exakt rätt? Det kommer jag att längta efter i flera veckor framöver.

En del av verken som blivit inbyggda i galleriets väggar visar upp ännu mer av lekfullhet. Små landskap med träd eller bygator med upplysta husfönster har med hjälp av trick med speglar fått dubbel storlek och dessutom roliga optiska illusioner. Är det publikfrieri? Ja, kanske, men jag skulle vilja säga att det inte bara är det, utan en skaparglädje hos konstnären och ett sätt att väcka nyfikenhet och glädje över konsten.

Var kommer tanksen in? Jo, på en tavla står ett par framför en tanks. Paret är en nästan osynlig silhuett mot tanksen som mest är en stor svart skugga. När jag går fram mot tavlan ser det faktiskt ut som ett par som slår upp en stor blottarrock. Hm.

Länk till Ernst Billgren på Lars Bohman Galleri

Bekantskap önskas med äldre bildad herre av Kristina Lugn

Ja, den formuleringen kan jag också skriva under på. Ensamheten och längtan efter närhet känner jag också igen i Kristina Lugns dikter. Riktigt så apart som hon beskriver diktjaget känner jag mig inte, men ibland är det inte så långt ifrån.

Berättaren berättar i flera dikter om längtan efter en man, efter kärlek, efter den tvåsamhet och målmedvetenhet som alla andra verkar ha hittat. Hon känner sig förvägrad något viktigt i livet.

Alla som så ivrigt trutade med sina munnar när jag tog mina första steg på
min faders lilla kolonilott har glömt hur söt jag var.
Alla som borde ha blivit upp över öronen förälskade i mej för längesen har
flyttat ut på landet istället.

I jämförelse med människorna som verkar vara lyckliga redan, blir berättarens ojämna hårtoppar och blödande sorger ännu mer svårhanterliga. Nu vet väl de flesta att även de som ser ut att vara glada och starka också kan ha stora sorger, men för den ensamma och deprimerade människan är det svårt att inte känna sig ohjälpligt utanför. Dikterna rör sig mot NK och även in på det stora varuhuset.

När dagen gryr och dom arbetsföra har bråttom brukar jag stå utanför
Nordiska Kompaniets huvudentré.
Jag bara står där.
Och väntar.
...
Och jag älskar ju alla förbannade människor som är på väg någonstans.
Jag älskar dom så förbannat.
Därför att dom är på väg någonstans.
Och nog har jag sett hur vackra dom är.

Dikterna beskriver ett sorgesamt liv, men med så mycket sympati att jag blir tröstad av att få läsa dem. Ja, jag blir ledsen över att tänka på att människor kan känna sig så misslyckade och hopplösa, men åtminstone har Kristina Lugn gett dem en röst. Och det är en röst med humor och mer intelligens än den kanske själv inser. Om man bara kunde förmedla det till den ledsna berättaren!

Thomas Adès' kammarmusik

Under söndagen spelades två av Thomas Adès' kammarmusikverk av Calderkvartetten. Det inledande, Arcadiana (1994), var en lång, fascinerande, postmodernistisk stråkkvartett. Den rörde sig mellan ypperligt prövande modernitet, provocerande utrop, och romantiska klanger som från Gershwin eller ännu tidigare romantiker. Många sköna glissandi! De unga virtuosa musikerna i Calderkvartetten briljerade och såg ut att trivas med att spela det utmanande stycket.

Efter Adès egen önskan följdes Arcadiana av Sir Michael Tippetts Stråkkvartett nr 2 (1941-42), precis som vid uruppförandet. Det är ett skimrande stycke som inte alls låter enformigt, trots att det är mycket mer sammanhållet än Adès' Arcadiana.

Till avslutning klev Thomas Adès själv upp på scenen och satte sig vid pianot för framförandet av det andra och sista av hans verk, en Pianokvintett från år 2000. Noterna var skrivna i mycket ovanligt taktarter, som 13/26 och till och med 1/5. Det var ett medvetet drag från Adès för att skapa olika tempi i låten. Ja, kvintetten hade en stor dynamik i såväl tempo som ton, men till största delen gjorde den mig faktiskt bara illa till mods. Det fanns något tröstlöst i klangerna, något som aldrig förlöstes. Än en gång var musikerna hängivna och hänryckta, men jag kunde inte njuta av stycket. Jag behöver fundera litet mer på om jag skall gå på fler konserter med verk av Adès under Konserthusets tonsättarfestival.

Kulturella höjdpunkter oktober 2009

Så många intressanta pjäser som hade premiärer under oktober! Jag såg verkligen fram emot att gå på teater flera gånger under månaden. Men inte då! De flesta kvällarna var uppbokade långt i förväg, och två gånger fick jag vända i biljettluckan när pjäsen jag ville se var utsåld. Kanske får jag skylla mig själv som alltid köper biljetter i sista minuten. Jag tycker om att kunna bestämma mig samma dag (och spara hundra kronor på biljettpriset) men nu får jag börja köpa biljetter i förväg. Å ena sidan är jag glad för att folk blivit så teaterintresserade att husen blir utsålda. Å andra sidan blir jag riktigt ledsen för att jag inte fått se vad som händer på scenerna i höst. Jag hoppas på att det blir någon plats över för mig i bänkraderna framöver!

Bästa teater
Rena rama verkligheten på Teater Brunnsgatan 4

Bästa bok
We have always lived in the castle av Shirley Jackson

Bästa konsert
Massive Attack

Bästa Nobelpristagare

Herta Müller!!!

Jag hoppas att ni andra haft en mer givande oktober! Berätta för mig, så jag blir inspirerad!

Flicka i gul regnjacka på Dramaten

En odefinierad plats, tre kvinnor, tre män på scenen. Scenen och handlingen förmedlas av vad som sägs. Scenerna och replikerna upprepas med variationer mellan de olika aktörerna. Att vara ensam. Att vara här/att vara här länge. Att komma/att be någon komma. Och i den sista delen av pjäsen, att gå.

Dialogerna är alla olika och specifika i sina känsloyttringar. Man kan nästan tro att pjäsen är en instruktionsbok i olika känslor. Flicka i gul regnjacka har i ännu högre grad det jag tyckte minst om med t.ex Jon Fosses pjäs Dröm om hösten: en historia som inte hänger samman och som därigenom saknar fotfäste. Jag tycker inte att det behöver vara fel, men just Fosses variant på det går mig oftast förbi.

Nu är det ändå en glädje att alla rollerna spelas av så kompetenta skådespelare. Och jag är verkligen tacksam för att regissören, Gunnel Lindblom, låter replikerna falla så långsamt och ger tystnaden stor plats i föreställningen. Ett mer uppskruvat tempo hade varit en katastrof.

En sak funderar jag speciellt mycket på. I föreställningen finns två par, och två ensamma människor: en ung, söt kvinna och en äldre, mindre tilldragande man. Den ensamma kvinnan upptar allas tankar och drar till sig uppmärksamhet och sympatier, trots att hon knappt säger ett ord. Den äldre mannen med sin tillkämpade glättighet och nästan påträngande vänskaplighet skapar bara irritation och fientlighet. Trots att jag själv är en ung, söt, ensam kvinna identifierar jag mig mer med den äldre mannen. Jag längtade faktiskt efter att hans glada leende skulle brista i ilska eller gråt. Men nu var ju alla personer snarare symboler än verkliga människor.

Länk till Dramatens sida om Flicka i gul regnjacka

Livsformer på Bonniers Konsthall

Utgångspunkten för utställningen Livsformer på Bonniers Konsthall är den konst som för ett fyrtiotal år sedan undersökte relationen till världen omkring sig, så som Robert Smithsons välkända Spiral Jetty. Jag är riktigt glad att man idag väljer att gå tillbaka och ta upp den tråden igen. Med vetenskapens framsteg kan vi se djupare in i materien och längre ut i universum, och diskussionen om planetens överlevnad har utvecklats till nya frågor.

Flera av verken i utställningen Livsformer har knyter an till vetenskap och teknik, och människans överlevnad i en värld som förändras. Tomas Saraceno har byggt en sfär i tunt material som reflekterar ljus i intensiva färger. Det skall vara ett förslag till boplats i balans med de organiska systemen, men är ju självt så oorganiskt och så bräckligt att det inte ser ut att vara mer än en dröm. Tue Greenfort har etablerat en egen biotop i en PET-flaska som utvecklats separerat från omvärlden i flera år. (Usch, mögligt och slemmigt!)

Katie Paterson har, med hjälp av amatörastronomer, etsat en karta över döda stjärnor på himlavalvet. Det är en vacker stjärnkarta, men ur vetenskaplig synpunkt skulle jag vilja veta om de sammahållna banden och små täta ansamlingarna av punkter beror på att det är just de stråken som har undersökts, vilket jag misstänker.

I They Shine har Rosa Barba filmat en av världens största solkraftsanläggningar på en undangömd plats i en öken i USA. Det är fascinerande att se solcellerna och speglarna röra sig efter solen över dagen för att fånga upp så mycket ljus som möjligt. Men jag blir litet irriterad på berättarrösten som talar om människans representation av sig själv och sin roll i världen. Vad solfångarna gör är ju noggrant uträknat av ett lag av fysiker och matematiker. I mina ögon är det både en vetenskaplig triumf och "all in a day's work". Jag tvivlar inte heller på att kadern av ingenjörer upplevde verkets skönhet och kanske något mer än den strikta känslan av vetenskapens framsteg, och jag tycker inte att den överspända berättarrösten tillför något till installationens egna styrka.

Ane Graffs detaljerade blyertsteckningar av stjärnformationer, svampmycel och silverstrukturer vill visa på likheter mellan det stora och det lilla. Likheten är inte så tydlig för mig. Jag tittar ned på ådringarna i halvädelstenen jag har på fingret och ser ett helt annat mönster. Visst tycker jag också om att leta efter strukturer och likheter, men jag ser lika många bevis på motsatsen: små detaljer som gör stora skillnader.

Sedan jag var liten har jag älskat stenar och nästan sett dem som levande varelser. De fyra stenar Helen Mirra har hämtat från Alperna ser rörande och litet ensamma ut där de ligger utplacerade på varsin filt från den schweiziska armén. De är litet kantiga, inbjuder inte till att bäras runt i fickan precis, och får mig att se dem som de skabbigaste hundarna i hundgården, de som blir hämtade sist eller inte alls. På väggen intill har Mirra satt upp fotografier ur grodperspektiv från platsen där stenarna hämtades. Men de sitter ju så att stenarna inte kan se dem! De små stackarna, långt hemifrån. Undrar om Mirra kommer bära "hem" stenarna igen efter utställningen.

Äntligen något som stimulerar mina sinnen! I en stor sal visar Charles Avery upp souvenirer från en upptäcktsresa i en värld både lik och olik vår. På en vägg sitter en världskarta, modern till projektionen men antik i namnen på kontinenterna, haven och vändkretsarna. De båda hemisfärerna är faktiskt speglade tvärs över sina respektiva mitter. Memoarerna, målningarna och artefakterna från jakten på ett obestämbart monster tillsammans med den fantasifulla kartan skapar en stämning och ett riktigt fascinerande konstverk.

Sammanfattningsvis är jag inte så väldigt imponerad av de flesta verken. Konstnärernas insteg på vetenskapens domäner är så stapplande och hämmade att de lätt skulle utskåpas av några vackra bilder av fraktaler. Men förutom Charles Averys sagoland tycker jag mycket om Henrik Håkanssons hängande trädgårdar; stubbar klädda med mossa där orkidéer och gröna växter växer, spända strax ovanför huvudhöjd mellan tak och golv. Växterna ser friskare ut än de som står bredvid mig här i mitt vardagsrum. Om våra livsbetingelser skulle kastas om och om naturen skulle bli förgiftad, skulle det kanske vara så här våra sista gröna lungor skulle se ut. Litet skrämmande men också spännande.

Länk till Bonniers Konsthalls sida om Livsformer

Pan av Knut Hamsun

Hamsuns bok Pan skrevs 1894. Det märks att funderingar kring att vara människa och känslovarelse surrade i luften. Boken börjar med lyriska naturskildringar, men det är inte naturen i sig som är huvudrollen, utan alltid hur människan upplever den. Och människan, det är löjtnant Thomas Glahn, som bor med sin hund Æsop i en jaktstuga i Nord-Norge.

Han är en drömmare, han njuter av naturen men är däremot inte naturlig i umgänget med andra människor. Speciellt inte när förälskelsen till Edvarda rör om i hans tankar. Edvarda är "den fina flickan", dotter till handelsmannen Hr. Mack på granngården Sirilund. Glahns fantasier om henne, eller snarare hans föreställning om kärleken till henne, får honom att analysera allt hon säger och gör, planera sina egna ord men förstås säga helt fel saker och göra riktiga dumheter. Till en början förstår jag honom; jag beter mig också underligt när jag är förälskad. Men Glahns dumheter, fördubblade av sårad stolthet och självöverskattning, går utanpå det mesta.

Det känns som att löjtnant Glahn är en förfader till många andra unga män i nutida norsk litteratur: den ensamme huvudpersonen med sin hund i Per Pettersons Ut og stjele hestar, den ständigt trasslande unge läraren i Karl Ove Knausgårds Ute av verden. För mig som aldrig längtat ut i naturen blir boken ett tecken på att man blir galen av att hålla sig undan människor, och jag känner mig ännu mer tacksam över att leva i civilisationen, i en stor stad.

Löjtnant Glahn är ingen förebild, och kanske är han ännu mer av en antihjälte när man betänker att boken utger sig för att vara skriven av honom själv. Det blir ännu mer tydligt i epilogen att han litet barnsligt försöker tillrättalägga bilden av sig själv. Och ändå så framstår han som så irriterande! Men på det stora hela är det intressant att läsa den här berättelsen om en förvirrad människas brottningar med sig själv och med att förstå världen.

Massive Attack i Stockholm

Musiken drar igång. Från en plats strax bakom scenen, bakom ett galler, börjar strålkastarljus svepa över salen. Röda strålkastare rör sig sökande som robotögon rör sig över publiken. Robert Del Naja och Grant Marshall går på scenen, till en början ryckigt, som ännu icke intrimmade Terminatrar. Så börjar de pratsjunga oss in i konserten. Efter varandra sjunger sedan förbandet Martina Topley Bird och Horace Andy, mannen med den underbara uttrycksfulla rösten, varsin låt.

Massive Attack har släppt en EP, Splitting the Atom, och har en hel skiva på gång nästa år. De spelar ganska mycket av den musiken på sin konsertturné. Där förra plattan 100th Window alltför mycket var som ett eko av Mezzanine, låter den kommande skivan som en nytändning med ett eget, mer melodiskt sound. Det är bra! Men det är förstås ändå de gamla kända låtarna som väger tyngst i konserten.

När D och G intar scenen igen för Risingson stiger stämningen. Efter Futureproof kommer Teardrop i ett taggigare arrangemang, men Martina Topley Birds stämma klingar väl så skört och vackert som Liz Frasers i originalversionen.

Gallret bakom scenen är i själva verket täckt av LED-displayer och skapar en kongenial ljusshow. Block av tvärgående ränder i rött och vitt kan rinna nedför och uppför väggen, visa silhuetter av vandrande fallande människor och annonsera flygplansavgångar. Under en tung låt jag inte vet namnet på fylls väggen av ord om våld, på engelska och översatt till svenska: "SKAER MIG", "VALDTA DIG". Fler och fler flimrande ord och meningar bildar till sist en berättelse om terrorister och tortyr, till Del Najas sträva sång.

Basen i den krypande, starka Angel är så hög att mina byxben fladdrar. Trots att Horace Andys sympatiska leende är genuint, är musiken fylld av ett mullrande obehag som står i motsats till den vackra texten om kärlek. Crescendot är förlösande och otillräckligt på samma gång. Det är precis så det skall vara.

Sångerskan Deborah Miller låter bra i Safe From Harm, som blir ett starkt rop på demokrati i världen. Ett efter ett skrivs historiska citat om frihet ut på väggen bakom bandet. Det verkar inte alls som pliktskyldiga ord om revolution, utan vartenda ord känns allvarligt menat, från ett band som aldrig låtsas som att livet är enkelt.

Under Inertia Creeps fylls bakgrunden av enorma braskande rubriker från de allra mest meningslösa nyheterna svensk skvallerpress, följt av "How was your week?" och nya rubriker, nu om övervakning och avlyssning.

Splitting the Atom, en av de nya sångerna, följs av Unfinished Sympathy, än en gång med Deborah Miller vid mikrofonen. Alla sångare äntrar sedan scenen för en medryckande låt som jag inte känner igen men som nog är ny. Dämpat och intensivt avslutas konserten med Karmacoma. Bandet tackar för applåderna och ser nöjda och lyckliga ut, och de har de all anledning att göra. Tack, Massive Attack.

Spader dam på Operan

Efter Alexander Pusjkins novell Spader dam skrev Pjotr Tjajkovskij operan Spader dam, med egentillagda scener för att öka dramatiken. Jag minns att jag inte blev så förtjust i Tjajkovskijs Eugen Onegin när Kungliga Operan gav den för några år sedan, fastän jag älskar hans musik. Men nu visar det sig att Tjajkovskij kunde skriva operor jag tycker om, också. Den litet mystiska handlingen hjälper förstås till att skapa intresse, liksom de ryska känslostormarna i huvudpersonernas hjärtan.

Ryska? Nej, "tysk" kallar vännerna Herman ("German" på ryska), för han sitter ständigt vid spelbordet men spelar aldrig kort själv. Han är "tysk" och ekonomiskt sinnad, och jag tror att han inte vill satsa förrän han är säker på att vinna - eller säker på att inte förlora. På samma förhåller det sig nog med hans kärlek. Hans hjärta brinner för en ung kvinna han har sett, men fastän vännerna puffar honom till att lära känna kvinnan, säger han att han hellre aldrig ens vill veta hennes namn.

Jo, han talar med henne till sist, och hennes namn är Lisa. Det visar sig att hon är länkad till ett gammalt mysterium: hennes mormor grevinnan fick för länge sedan en hemlig kortkombination som gav henne en obegriplig tur vid spelbordet. Hermans passion för Lisa blandar sig med hans längtan efter storvinsten. Varken han själv eller vi åskådare vet nog vilken känsla som är starkast, men den osäkra, olyckliga Lisa ser bara kärleken hon själv får uppleva och tror att hon har mött sitt livs lycka. Hon slår upp förlovningen med den vänliga Furst Jeletzkij och ger sig hän åt Herman. Men hans hjärta är opålitligt, och till slut har han varken tur i kärlek eller spel.

Alla sångare är duktiga och hanterar sin musik väl, även om jag tycker att av huvudrollerna så låter Aleksandrs Antonenko (Herman) som bäst efter paus och Inessa Galante (Lisa) före paus. De vackraste insatserna tycker jag görs av flera av birollerna: Marcus Jupither som Greve Tomskij har en bullrande men skön röst, Gunda-Marie Bruce drillar vackert i en liten roll som Chloë, och Ingrid Tobiasson ger Grevinnan djup och känsla in i sista andetaget. Allra mest gladde jag mig åt Jesper Taubes innerliga, vackra baryton som Furst Jeletzkij, och åt Karolina Blixts rika, uttrycksfulla alt, speciellt i duetten med Lisa i första akten.

Uppsättningen är lång, och en del scener är litet mindre intressanta. Barnen och folksamlingarna som hoppar in och sjunger om vädret då och då i första akten gör inte heller något speciellt för atmosfären utan är mest överraskande. Men fastän operan håller på länge, tycker jag inte att den är för lång och heller inte tråkig. Den mestadels svartvita scenografin med rika men dämpade färger i damernas klänningar skapar en miljö av rörliga spelkort, vilket är en utmärkt inramning för det här sköna verket.

Länk till Kungliga Operans sida om Spader dam

The first person and other stories av Ali Smith

Det första jag läste av Ali Smith var en novellsamling, Hotel World. Berättelserna i boken handlade alla om personer med olika anknytning till ett hotell, men varje levnadsöde var annorlunda från de andra, och varje novell hade ett eget tonfall. Mycket imponerande och en glädje att läsa. Romanen The accidental var en fröjd även den, med centrum kring en familj där varje person var försjunken i sina egna sorger.

Tyvärr blir jag skeptisk så fort jag öppnar The first person and other stories. Det stora typsnittet antyder "lättläst" men blir som en högläsare som sitter alldeles för nära och hojtar i mitt öra. Fastän de snygga kapitelrubrikerna exakt liknar dem i Hotel World, blir de en del av det överdesignade. Allt detta kunde jag ha glömt om novellerna själva fångat mig, men de börjar svagt. De första två berättelserna intresserar mig inte, varken till innehållet eller språket.

Men i den tredje novellen, The present, glimtar något som jag har funderat mycket på sista tiden. Hur framställer man en inre monolog utan att det blir rörigt och tråkigt? Ett pågående analyserande av vad som händer, vad någon har för motiv att tala till en som de gör, funderingar kring vad som kan hända om jag gör si eller så - går det att skriva om så att det blir lika angeläget som ens egna funderingar i samma banor? Ja, det är just det som Ali Smith gör på några korta sidor.

De följande, halv-intressanta novellerna läser jag med välvilja. Det lyser till igen i No exit och The second person: ett tankeflöde, diskussioner mellan människor som känner varandra väl. Men få av historierna är minnesvärda. Det går litet rundgång i handlingen; de namnlösa kärleksparen på väg att glida ifrån varandra och händelser som inte känns unika eller intressanta gör att jag börjar tröttna på boken innan den är slut. Det kanske skulle vara bättre att läsa en novell i taget under en längre tid. Jag hoppas att det här bara var en tillfällig svacka. Jag tänker fortsätta läsa Ali Smith och ser fram emot nya böcker från hennes penna.

Fler böcker av Ali Smith:
How to be both
Autumn 

We have always lived in the castle av Shirley Jackson

En Penguin Classic Deluxe Edition hittade jag på Pocketshops hyllor. Att det var en klassiker visste jag inte, jag har aldrig hört om den förut. Men jag litade på Penguins ord, och det spännande omslaget och citatet på innerfliken fångade mitt intresse.

Handlingen berättas av Merricat, Mary Katherine Blackwood, som är arton år men framstår som ett egensinnigt barn. Det känns förståeligt, efter vad som framskymtar i hennes berättelse: för sex år sedan förgiftades hela hennes familj vid middagsbordet och dog. Hennes tio år äldre syster Constance drogs inför rätta och frikändes. Sedan dess lever de två, tillsammans med sin rullstolsbundne Onkel Julian, i sitt avskilda hus, det ståtliga godset som har varit i familjens ägo i flera generationer.

Constance har blivit skygg och går aldrig längre än till trädgården. En gång i veckan dristar sig Merricat in i byn för att lämna låneböcker, köpa livsmedel och kanske ta en kopp kaffe. Men som hon föraktar byborna! De dumma och nyfikna som tränger sig på henne, vill ställa förment oskyldiga frågor om hur de har det där hemma, och som gärna sjunger nidvisor om familjemordet när Merricat är strax inom hörhåll.

Mary Katherine läser verser i huvudet och tänker ut ritualer för att blockera byinvånarna från att ta sig in i hennes huvud och in i deras trädgård. Att gräva ned en speciell sak på ett speciellt ställe, eller spika upp något värdefullt på ett träd, är viktigt för att hon skall känna att hon har skyddat familjens ägor. Släktens traditioner, varje föremål i huset och varje liten förändring får förstås extra stor vikt i de dagliga göromålen när man lever så isolerat.

Det är fascinerande hur Jackson beskriver världen som ett spelbräde som lilla Merricat tänker sig att hon kan styra, samtidigt som det framgår att händelserna inte låter sig styras som Merricat önskar. Därtill är det spännande att märka hur varje enskild person i berättelsen inte heller är spelbrickor för huvudhistorien, utan tvärtom agerar med helt egna intentioner och skapar överraskande scener och händelseutvecklingar.

Shirley Jacksons korta, fängslande berättelse har gotiska övertoner när hon beskriver de unga kvinnornas frivilligt inrutade liv, och hur det stillastående livet stjälps över ända av oförstående inkräktare. Att låta den litet udda Mary Katherine föra ordet gör historien ännu mer spännande och engagerande. Det var en riktigt god läsupplevelse.

Talekvartetten spelar svenskt

Sedan 1859 har Musikaliska Konstföreningen gett ut musik, noter, till glädje för alla som musicerade hemma innan radion uppfanns. Fyra verk ur deras samling valdes ut av Talekvartetten för en kammarmusikkonsert i Grünewaldsalen.

Först ut var det nyaste verket, Stråkkvartett nr 2 av Anders Nilsson från 2004. Genomgående drevs den melodiösa, vackra musiken framåt av en underliggande rytm i cellon. Det var ett intressant stycke med sköna klanger.

Stråkkvartett nr 6 d-moll op 35 av Wilhelm Stenhammar (1916) var mindre underhållande. Melodierna var repetitiva och klumpigt fördelade mellan de olika instrumenten. Jag fick intrycket av att den var ett försök att komponera enligt en mer modern ådra, men i mina öron lät det som ett stapplande, misslyckat försök.

Efter paus fick vi tack och lov höra ett lyckat exempel på ett modern tonspråk, ett riktigt starkt och spännande verk av Ture Rangström. Hans Stråkkvartett g-moll (1909) är ett egensinnigt verk med intressanta skiftningar i nyanser och tempo, och Talekvartetten framförde den med styrka och precision.

Stråkkvartett nr 2 e-moll op 17 (1889) av Valborg Aulin var en fin upplevelse, väl spelad av ensemblen. Som det äldsta av verken var det det mest klassiskt romantiska, men väl så lekfullt och energiskt. Den harmoniska och glädjerika musiken var en bra avslutning på konserten.

Martin Wickström på Angelika Knäpper Gallery

Berget Fuji är vackert, så vackert att det är en symbol för skönhet och harmoni. Jag har sett en dokumentär om människor som viger sitt liv åt att avbilda berget Fuji, varje dag, år ut, år in. Det är fascinerande, men jag blir litet orolig. Inte för att jag anser att de slösar bort sina liv, tvärtom, de verkade vara lyckliga eller åtminstone förnöjda med att ha ett så tydligt mål med sitt liv. Jag kan förstå dem! Men samtidigt undrar jag: när har man fått fram den mest fulländade bilden av Fuji? Kommer man att veta det? Skall man fortsätta att söka efter den? Skall man visa den för andra, bli rik, världsberömd eller starta en sekt?

Eftersom jag känner litet rädsla inför det här slutgiltigt perfekta, letar jag gärna efter skönheten i det ofulländade. Ett utmärkt exempel är Martin Wickströms serie med 36 bilder av berget Fuji, tagna genom ett tågfönster på väg bort. Den dagen de tillbringade i den lilla byn där utsikten skulle varit perfekt - hela den dagen var berget täckt av moln. Nästa dag, när de reste vidare, var vädret idealiskt, och under 20 minuter skymtade Fuji fram mellan hus och telefonstolpar från tågfönstret. Wickström tog så många bilder han kunde.

När jag ser på de trettiosex foton som Wickström har valt ut och förevigat som oljemålningar, går berget Fujis skönhet inte att förneka. Är det igenkännandet, är det de unikt harmoniska proportionerna, något som resonerar djupt i min mänskliga erfarenhet? Jag tycker att den lilla ansträngningen för att se toppen bakom en bjälke eller ett träd gör upplevelsen mer verklighetstrogen och också smått vemodig. Kan vi någonsin se skönheten fulländad? Ser vi över huvud taget verkligheten, ser vi inte bara skuggorna av det Sanna? Det är därför jag tycker så mycket om att få leta efter skönheten där jag bara får en glimt av den.

Länk till Martin Wickström på Angelika Knäpper Gallery

Nobelpristagare 2009, HA och INTE HA

Om bara några dagar är det dags att få höra vem som är årets Nobelpristagare i litteratur! Å ena sidan tycker jag om när de ger priset till en författare jag redan älskar. Å andra sidan blir priset en anledning för mig att söka upp ett nytt författarskap, om det går till någon jag inte är så bekant med. En win-win-situation, alltså... förutom om priset skulle gå till en författare jag inte tycker om. Därför tänkte jag lista både de författare jag önskar skall få priset, och de jag önskar INTE skall få priset.

Nobelpriset i litteratur 2009 - snälla Akademin, ge det till

1. Tomas Tranströmer

En värdig poet med ett underbart språk och en andlighet som känns universell. Ett långt, vackert författarskap som borde belönas i tid.

2. Herta Müller

De erfarenheter av diktatur hon berättar om får inte glömmas bort. Dessutom har hon ett unikt språk, så koncentrerat och eget att verklighet och overklighet får nya betydelser.

Nobelpriset i litteratur 2009 - snälla Akademin, ge det inte till

1. John Banville

Hans självupptagna huvudpersoner irriterar bara, och är inlindade i en överlastad prosa som inte skall misstas för skicklighet.

2. Thomas Pynchon

Förvisso egensinnig och fantasifull, men vad finns det kvar om man sticker hål på ballongen av pladder?

2. Douglas Coupland, John Irving, Ian McEwan och Haruki Murakami

Underhållande och personliga, men berättelserna går inte tillräckligt djupt för att röra mig. Det är så litet som saknas! Tappa några stereotyper och gräv bara några meter till, så vore ni framme, killar.

Och ni som läser, vad tycker ni? Om ni tycker tvärtemot mig vill jag gärna höra det! Alla synvinklar och åsikter är intressanta och belysande.

ETA:

Hurra, det blev Herta Müller! Jag sitter och ler brett vid mitt skrivbord. Här är de två böcker jag har läst av henne hittills:

Heute wär ich mir lieber nicht begegnet

Der König verneigt sich und tötet

Filharmoniker i närbild i oktober

In från höstrusket till den varma, välkomnande Grünewaldsalen och en kammarmusikkonsert med några musiker ur Kungliga Filharmonikerna. Herrarna Joakim Svenheden, Patrik Swedrup, Mikael Sjögren, Elemér Lavotha och Valur Pálsson börjar med Stråkkvintett G-dur av Antonín Dvořák. Jag är en stor Dvořák-älskare, och blir inte riktigt nöjd med framförandet. Ledd av sin försteviolinist håller kvintetten en svag ton som inte tillåter stycket att blomma ut i romantisk fullödighet. Kompositionen låter exakt, men nästan kall i sin precision. Inte förrän i sista satsen får vi liv och känsla. Fler böhmiska känslostormar, prosím!

Samma ensemble framför Pavane couleur du temps av Frank Martin, ett stycke från 1920. Det är intressant musik, och här passar den låga, precisa tonen bättre.

Till Richard Strauss' Metamorphosen (arrangerad för sju stråkinstrument av Rudolf Leopold) ansluter Riikka Repo på viola och Kajsa William-Olsson på cello. Med flera stora instrument och partier där violinisterna inte spelar, blir klangen äntligen djup och tung. Det är ett ödsligt vackert verk, som starkt berättar om sorgen efter andra världskrigets förstörelse. Klangen är alltid vacker, om än ej harmonisk. Musiken mynnar ut i en enkel, försvinnande ton, som inte vittnar om lycka men ändå litet lugn till sist.