Bekantskap önskas med äldre bildad herre av Kristina Lugn

Ja, den formuleringen kan jag också skriva under på. Ensamheten och längtan efter närhet känner jag också igen i Kristina Lugns dikter. Riktigt så apart som hon beskriver diktjaget känner jag mig inte, men ibland är det inte så långt ifrån.

Berättaren berättar i flera dikter om längtan efter en man, efter kärlek, efter den tvåsamhet och målmedvetenhet som alla andra verkar ha hittat. Hon känner sig förvägrad något viktigt i livet.

Alla som så ivrigt trutade med sina munnar när jag tog mina första steg på
min faders lilla kolonilott har glömt hur söt jag var.
Alla som borde ha blivit upp över öronen förälskade i mej för längesen har
flyttat ut på landet istället.

I jämförelse med människorna som verkar vara lyckliga redan, blir berättarens ojämna hårtoppar och blödande sorger ännu mer svårhanterliga. Nu vet väl de flesta att även de som ser ut att vara glada och starka också kan ha stora sorger, men för den ensamma och deprimerade människan är det svårt att inte känna sig ohjälpligt utanför. Dikterna rör sig mot NK och även in på det stora varuhuset.

När dagen gryr och dom arbetsföra har bråttom brukar jag stå utanför
Nordiska Kompaniets huvudentré.
Jag bara står där.
Och väntar.
...
Och jag älskar ju alla förbannade människor som är på väg någonstans.
Jag älskar dom så förbannat.
Därför att dom är på väg någonstans.
Och nog har jag sett hur vackra dom är.

Dikterna beskriver ett sorgesamt liv, men med så mycket sympati att jag blir tröstad av att få läsa dem. Ja, jag blir ledsen över att tänka på att människor kan känna sig så misslyckade och hopplösa, men åtminstone har Kristina Lugn gett dem en röst. Och det är en röst med humor och mer intelligens än den kanske själv inser. Om man bara kunde förmedla det till den ledsna berättaren!