fredag 20 november 2009

Nordost på Stadsteatern

Det är sju år sedan tjetjenska terrorister tog artisterna och alla åskådarna på musikalföreställningen Nordost som gisslan. I flera månader efteråt tänkte jag på det varje gång jag gick till teatern. Så hemskt att gå ut en kväll för att roas, och hamna i ett blodigt drama. Så hemskt att spara ihop till biljetter för sig och sina barn, och sedan se dem skrämmas och plågas utan mat och toaletter. Hur mycket jag hatar de ryska övergreppen i Tjetjenien, kan det inte ursäkta terrorhandlingar mot oskyldiga människor.

När tre personer i chador med maskingevär stiger in på scenen och utför ett träningsprogram till musik, blir jag rädd att jag skall se något som försöker förklara och försvara terroristernas motivation. Oron försvinner inte helt när de tre kvinnorna klär av sig till civila kläder. De talar så lättsamt om sina personliga och smärtsamma erfarenheter av kriget i Tjetjenien, som om de ännu inte vet om vad som skall ske på Dubrovkateatern de där oktoberdagarna år 2002.

De tre visar sig vara en av terroristerna, en kvinna i publiken, och en läkare; tre nyckelpersoner i händelserna. De berättar om sina liv upp till den ödesdigra föreställningen, och deras berättelser och tonfall engagerar mer och mer. När, i deras berättelse, föreställningen Nordost börjar, har spänningen stigit och jag blir riktigt ledsen och orolig när jag tänker på vad som kommer att hända.

Att spela upp händelserna från Dubrovkateatern på en ny scen, för nya åskådare, är fruktansvärt effektivt. Mina nerver är på helspänn, och om man valt att överraska oss med en fejkat anfall är jag säker på att fler än jag reagerat med skräck eller aggression. Skönt nog gjorde man inte det. Däremot iscensätter man en lång period av tystnad, med gisslantagerskan i slöja blickande ut mot oss i publiken. Efter någon minut börjar jag känna hur jag måste skruva på mig, hur obekväm bänken är, att jag skulle behöva sträcka på mig. Runt omkring mig hör jag knakanden från andra som också rätar ut benen. Jag känner en svag önskan om att alla skall vara tysta och stilla så att de inte provocerar fram reaktioner från scenen. Jag påstår inte att jag vet hur det kändes att sitta i bänkraden på Dubravkateatern de där dagarna, men vi får i alla fall en aning om det.

De tre skådespelarna är engagerade och skickliga, och dramatiseringen mycket välgjord. Med bara ord och återhållna gester återskapas vad de fångna och deras anhöriga måste ha känt: oro och vrede över gisslandramat och över att tiden går utan att något händer. Så hemskt och så intensivt, och en mycket bra föreställning att få uppleva.

Länk till Stadsteaterns sida om Nordost

2 kommentarer:

  1. Åh, jeg forstår at du satt med nervene i helspenn! Så interessant å lage et teaterstykke om akkurat denne grusomme hendelsen i teatret. Tenk at det er så lenge siden - jeg husker det så tydelig.

    SvaraRadera
  2. Ja, det har gått många år, och det har skett fler hemska händelser sedan dess. Men vi får inte glömma vad människor har gjort och kan göra mot varandra! Och försöka arbeta för rättvisa i världen.

    SvaraRadera