måndag 14 december 2009

Ute av verden av Karl Ove Knausgård


En diger bok hade jag med mig hem från mitt senaste besök i Oslo. Ja, inte bara en, utan flera stycken, faktiskt. Men det var Ute av verden jag började läsa i på tåget hem. Hade jag blivit avskräckt om jag läst baksidestexten och sett noggrannare på omslaget: en "konstnärlig" svartvit bild av en tunn flicka i trettonårsåldern, med långt blont hår och alldeles naken. Suck, en roman om en vuxen mans passion för ett flickebarn. Så ointressant, så ooriginellt, så osmakligt.

Baksidestexten och de första kapitlen antydde att boken skulle handla om mer än bara en pedofilihistoria, och det lugnade mig. Snart var jag också fast i Knausgårds vackra, flytande språk. Inte bara yttre utan även inre landskap kunde han beskriva så att det kändes som att jag var där. I en scen där Henrik, huvudpersonen, ser ut över en lekplats täckt med snö, kunde jag precis känna doften av nattluften i näsan och mungiporna, och det stack till i min hud som om rumstemperaturen började ge vika för vinterkylan.

På samma sätt målar Knausgård upp detaljerna i Henriks tankebanor, i hans analyser av vad som händer, vad som kan hända och vad som ligger bakom det han känner i stunden. Det är Henrik som för ordet, och hans ögonblicksbilder är så fulla av intelligens och sinne för det relevanta. Så varför beter han sig då så dumt? Gång på gång, ofta på fyllan, gör han saker som både han och jag vet är fel. Varför, varför?

Det växer till en styrka i framställningen att de här dumma episoderna får stå för sig själva, utan ursäkter, utan någon tillfredsställelse, utan att utmynna i ånger. Det som framtonar är istället den dova underströmmen av skam, känslan av att inte räcka till, känslan av att aldrig någonsin kunna göra riktigt rätt. Utan att ursäkta Henriks övergrepp på flickan ger boken ändå förklaringar, när handlingen flyttar sig bakåt i tiden, och först beskriver hur Henriks föräldrar träffas. Hos Henriks far och i sin tur hans förhållande till sina föräldrar läggs grunden till tystnaden, kontaktlösheten och ensamheten: det som gör det svårt att knyta an till andra människor, den saknade tilliten, det som gör att det är lättare att släppa taget och gå iväg. Eller, ibland, fly iväg.

Historien går vidare på både ett inre och ett yttre plan. Henrik tar sig tillbaka till barndomens platser både fysiskt och mentalt, och detaljerna ger fler ledtrådar till hans personlighet. Trots den stillsamma tonen är det som att spänningen skruvas åt hårdare och hårdare under de sista hundra sidorna. I tankarna är Henrik förbunden med omvärlden, men vi som läsare misstänker att hans grepp om verkligheten lossnar långsamt, långsamt, långsamt.

Efter ett hundratal sidor önskade jag för ett ögonblick att Knausgård skulle skrivit litet mer knapphändigt, och inte lika ofta gjort detaljrika utvikningar. Men snart kände jag att varje mening hade sin plats i det här stora romanbygget. På samma sätt som Proust, och, skrämmande nog, spök-Kant i spökberättelsen mot slutet, har Knausgård skapat en hel värld genom en människas liv, och allt är viktigt. Och framför allt är Knausgårds språk så njutbart att jag dras tillbaka till läsningen även när den dova oron är som mest påtaglig. Nydelig.

Fler böcker av Karl Ove Knausgård:
En tid for alt
Min kamp
Min kamp 2 
Min kamp 3

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar