Berget Fuji är vackert, så vackert att det är en symbol för skönhet och harmoni. Jag har sett en dokumentär om människor som viger sitt liv åt att avbilda berget Fuji, varje dag, år ut, år in. Det är fascinerande, men jag blir litet orolig. Inte för att jag anser att de slösar bort sina liv, tvärtom, de verkade vara lyckliga eller åtminstone förnöjda med att ha ett så tydligt mål med sitt liv. Jag kan förstå dem! Men samtidigt undrar jag: när har man fått fram den mest fulländade bilden av Fuji? Kommer man att veta det? Skall man fortsätta att söka efter den? Skall man visa den för andra, bli rik, världsberömd eller starta en sekt?
Eftersom jag känner litet rädsla inför det här slutgiltigt perfekta, letar jag gärna efter skönheten i det ofulländade. Ett utmärkt exempel är Martin Wickströms serie med 36 bilder av berget Fuji, tagna genom ett tågfönster på väg bort. Den dagen de tillbringade i den lilla byn där utsikten skulle varit perfekt - hela den dagen var berget täckt av moln. Nästa dag, när de reste vidare, var vädret idealiskt, och under 20 minuter skymtade Fuji fram mellan hus och telefonstolpar från tågfönstret. Wickström tog så många bilder han kunde.
När jag ser på de trettiosex foton som Wickström har valt ut och förevigat som oljemålningar, går berget Fujis skönhet inte att förneka. Är det igenkännandet, är det de unikt harmoniska proportionerna, något som resonerar djupt i min mänskliga erfarenhet? Jag tycker att den lilla ansträngningen för att se toppen bakom en bjälke eller ett träd gör upplevelsen mer verklighetstrogen och också smått vemodig. Kan vi någonsin se skönheten fulländad? Ser vi över huvud taget verkligheten, ser vi inte bara skuggorna av det Sanna? Det är därför jag tycker så mycket om att få leta efter skönheten där jag bara får en glimt av den.
Länk till Martin Wickström på Angelika Knäpper Gallery
Eftersom jag känner litet rädsla inför det här slutgiltigt perfekta, letar jag gärna efter skönheten i det ofulländade. Ett utmärkt exempel är Martin Wickströms serie med 36 bilder av berget Fuji, tagna genom ett tågfönster på väg bort. Den dagen de tillbringade i den lilla byn där utsikten skulle varit perfekt - hela den dagen var berget täckt av moln. Nästa dag, när de reste vidare, var vädret idealiskt, och under 20 minuter skymtade Fuji fram mellan hus och telefonstolpar från tågfönstret. Wickström tog så många bilder han kunde.
När jag ser på de trettiosex foton som Wickström har valt ut och förevigat som oljemålningar, går berget Fujis skönhet inte att förneka. Är det igenkännandet, är det de unikt harmoniska proportionerna, något som resonerar djupt i min mänskliga erfarenhet? Jag tycker att den lilla ansträngningen för att se toppen bakom en bjälke eller ett träd gör upplevelsen mer verklighetstrogen och också smått vemodig. Kan vi någonsin se skönheten fulländad? Ser vi över huvud taget verkligheten, ser vi inte bara skuggorna av det Sanna? Det är därför jag tycker så mycket om att få leta efter skönheten där jag bara får en glimt av den.
Länk till Martin Wickström på Angelika Knäpper Gallery
Intressant ta del av din betraktelse. Tänker när jag läser inledningen om en dokumentär som jag inte såg men läste om - om människor som förälskar sig i eller blir besatta av föremål (t ex Berlinmuren), minns tyvärr inte vad detta tillstånd kallas. Nu kanske inte Fuji-fantasterna är riktigt så betuttade i sitt berg.. Tror jag gillar skavanker bättre än det skönaste sköna.
SvaraRaderaTrevlig (kultur)helg!
Hermia, det du nämner är också intressant. Det är en kärlek till ett föremål eller en plats, men hur vet man om man är älskad tillbaka? De kanske är nöjda med den här envägs-kärleken till något som är helt perfekt. Ännu en sak jag inte riktigt kan förstå! Nej, jag håller mig hellre till ömsesidig kärlek mellan två ofullkomliga personer. :)
SvaraRaderaTrevlig kulturhelg!