Varptrådarna går snett genom hela rummet, från ena vävstolen till den andra. Vävstolarna är stora och tillbyggda med plankor så att de liknar konstprojekt. Men det är vävningen som är huvudsaken, och de tre männen är djupt försjunkna i sitt arbete. Utom när de umgås! Gemenskapen är djup och livlig. "Grej of the day" betyder att en av dem ringer i en klocka och berättar något, eller ber de andra att vara med och göra något. Det handlar uppenbarligen om saker som är viktiga för deras mående: Lennart spelar en låt som betyder mycket för honom, men hinner också tveka om precis hur han skall be dem andra lyssna. Andreas behöver hållas, hud mot hud, och de andra gör vad han behöver även under hans ögonblick av panik.
I en gemenskap som huvudsakligen består i att väva, blir de här ögonblicken till sina egna ritualer, och efter ett tag till traditioner med regler att följa. Därför kan ilskan vakna när någon i gruppen förändrar ett led i processen, och det leder inte bara till hårda ord utan också till knytnävsslagsmål (även det enligt bestämd ritual). Lever man så nära varandra, och så isolerat från omvärlden, så finns också risken att irritationen blir lika stark som kärleken till medmänniskan.
Det surrealistiska i att avskärma sig från omvärlden med sina vävstolar blir snart vardag även för pjäsens åskådare. Och visst känns det gediget att med sina händer arbeta fram något vackert och värmande, och att skoja eller öppna sin själ för människor man litar på. Och tillsammans sjunga Samuel Barbers Agnus Dei, vilket de även gör medan vi i publiken får gå runt på scenen och se den imponerande scenografin på nära håll - en magisk känsla.
Alexander Mørk-Eidems långa erfarenhet av att regissera teater har gett honom en god känsla för att skapa stämningar och gestalta människors sinnesrörelser på scen. I pjäsen Män som väver som han har skrivit och regisserat, får vi se hur förändrade omständigheter skapar psykologiska skiftningar, olika för var och en av de tre männen på scenen. Längtan efter att höra ihop är stark, men tillståndet är inte helt stabilt, och när Hampus luftar idén om att lämna gruppen, eller frågan kommer upp om de flydde till eller från något, blir reaktionen stark hos männen som känner marken under fötterna gunga. Trots att handlingen främst sker inuti skådespelarna, är det hela tiden spännande att följa, och gemenskapen mellan de tre männen kan väcka litet avundsjuka... men också klaustrofobi och i slutändan skräck.
