Varje verk på konsertprogrammet handlade om människor, verkliga eller påhittade. Det första stycket var Maurice Ravels Le tombeau de Couperin (1919), i Ravels egen orkestrering. Verket
skrevs strax efter det första stora världskriget där Ravel själv deltog och påverkades. Men de fyra (i orkesterversionen) satserna är alla lekfulla och dansanta, och arrangerade i ljusa klanger. På frågan om varför svarade Ravel att de döda är sorgsna nog, i sin eviga tystnad. Jag har svårt att få nog av Ravels musik, och de ytterst lämpade Kungliga Filharmonikerna framförde Le tombeau de Couperin mycket väl: lätt och energiskt, utan att förlora i allvar.
Richard Strauss Tod und Verklärung (1889) kretsar också kring döden: fyra satser som kretsar kring dödsögonblicket för "någon som sökt de högsta idealen - en konstnär, helt enkelt". Det var mindre än ett år sedan Göteborgs Symfoniker framförde det intressanta verket. Nu fick Filharmonikerna blossa ut i kraft under kampen mellan liv och död, med några ögonblick av vila däremellan, och så ge oss alla förlösning i de sista himmelska tonerna.
Ännu mer berättande av Richard Strauss följde efter paus, i den mer komiska tondikten om Don Quixote (1897). Eftersom jag nyss läst boken var det extra roligt att få leva sig in i de olika scenerna igen. Nu är ju Don Quixote galen av sitt överdrivna läsande, och hans ridderliga eskapader leder alltid till skada för oskyldiga och/eller honom själv. Det kluvna i hans verklighetsuppfattning illustrerades i hur Don Quixote och vapendragaren Sancho Panza, spelade av Johannes Rostamo på cello och Pascal Siffert på viola, dubblerades av andra instrument i orkestern. Hela orkesterna bröt också ofta ut i en kakafoni och ibland rent dissonanta klanger. Men upptågen mildrades av ljuva toner, och när även Riddaren av den sorgliga skepnaden gick mot sin död i sista satsen klingade det vackert och rofyllt.
skrevs strax efter det första stora världskriget där Ravel själv deltog och påverkades. Men de fyra (i orkesterversionen) satserna är alla lekfulla och dansanta, och arrangerade i ljusa klanger. På frågan om varför svarade Ravel att de döda är sorgsna nog, i sin eviga tystnad. Jag har svårt att få nog av Ravels musik, och de ytterst lämpade Kungliga Filharmonikerna framförde Le tombeau de Couperin mycket väl: lätt och energiskt, utan att förlora i allvar.
 |
| Richard Strauss |
Ännu mer berättande av Richard Strauss följde efter paus, i den mer komiska tondikten om Don Quixote (1897). Eftersom jag nyss läst boken var det extra roligt att få leva sig in i de olika scenerna igen. Nu är ju Don Quixote galen av sitt överdrivna läsande, och hans ridderliga eskapader leder alltid till skada för oskyldiga och/eller honom själv. Det kluvna i hans verklighetsuppfattning illustrerades i hur Don Quixote och vapendragaren Sancho Panza, spelade av Johannes Rostamo på cello och Pascal Siffert på viola, dubblerades av andra instrument i orkestern. Hela orkesterna bröt också ofta ut i en kakafoni och ibland rent dissonanta klanger. Men upptågen mildrades av ljuva toner, och när även Riddaren av den sorgliga skepnaden gick mot sin död i sista satsen klingade det vackert och rofyllt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar