Mefisto(feles) kommer med lockande löften och ett kontrakt att skriva under till den som känner sig förfördelad och vill ha framgång, uttryckligen i Goethes Faust och implicit i Klaus Manns Mefisto. Det kan hända även idag och vem känner den kittlande längtan starkare än en skådespelare i en värld som bryr sig mindre och mindre om teater? På scenen på en av Stockholms fria teatrar står den kunnige skådespelaren Tobias Hjelm och arbetar igenom sina känslor inför det dalande utbudet av roller då teatrar tvingas slå igen på grund av höjda hyror och/eller bristande intresse.
Kia Berglund och Tobias Hjelm som tillsammans skrivit den timslånga monologen Mefisto Remixed 2023 har lång erfarenhet av de fria teatrarnas villkor som regissör respektive skådespelare på Teater Giljotin där vi åter befinner oss. Men argumenten övertygar inte, fastän de framställs i kraftfulla bilder: hur Bröd & Salt och Cajsa Warg tagit över de många teatrar som blänkte i kvarteren vi befinner oss i. För parallellt med detta säljer uppsättningar av Brott & Straff och Noréns sista pjäser ut de stora salongerna på Dramaten och Stadsteatern, och jag minns ju också hur raderna vi sitter i varit fulla av besökare när motsvarande pjäser spelats på Teater Giljotin. Är det verkligen ogörbart att spela några publikdragare per året och varva med smalare uppsättningar? Jag är själv nyfiken på smala och okända uppsättningar och teatergrupper, men känner ofta att det som bjuds på de fria teatrarna inte alls tilltalar mig.
Trots att Tobias Hjelm är en skicklig skådespelare blir det oftast otydligt vem som uttalar vad, ända fram tills monologen blir till en dialog med Mefisto, dock är det oklart hur han till slut frammanades. Mest drabbande är ögonblicket när Hjelm tar på sig en blond peruk och hela hans manér förändras till någon annan - som sedan bländas av fotoblixtar och beundran och blir till ytterligare någon annan.
Just när pjäsen börjar får den in några snabba nålstick - först gäller det att sätta upp något som innefattar HBTQ-syrier, men i nästa ögonblick kommer att mail som påbjuder att pjäser skall innehålla fyra blonda barn i daladräkter och handla om god vandel. Lovande! Men sedan tappas fokus och monologen blir för pratig för att bli minnesvärd.
OJ! Nu upptäckte jag just att jag såg den förra uppsättningen av Mefisto Remixed på Teater Giljotin för tio år sedan och redan då tyckte att den var ofokuserad. Och uppenbarligen inte heller så minnesvärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar