Hannes Bennich på Fasching

When Losing a Dream to Reality är en mångtydigt uttryck som inte behöver betyda något negativt, utan kanske att drömmen om att släppa en skiva blir verklighet. Det är albumtiteln och titeln på första låten på skivsläppsspelningen på Fasching för Hannes Bennich och hans vältrimmade ensemble. Stafettpinnen flyttas sömlöst flera gånger mellan Bennich och pianisten Britta Virves i långa, uttrycksfulla solon i inledningslåten liksom flera gånger under kvällen. Nästa låt, Non-Religious, börjar här med ett långt fint bassolo av Tomas Sjödell, och får sedan växa då alla musikernas insatser stegras i intensitet.

Vi får höra en blandning av nya och gamla låtar inklusive några som inte finns på den nysläppta skivan. Den lugna, mjuka With Her Head In My Hands, om Hannes Bennichs dotter, beskriver hur tiden både går fort och mycket långsamt när man håller sitt barn.

Uppfordrande trioler bygger sedan upp The Traveler, och den skicklige Emil Norman gör en extra viktig insats på trummor. Från altsaxofonen och pianot hör vi långa, långa solon som berättar en historia, och det är en riktigt bra avslutning på första set.

Andra set inleds med en låt så ny att den inte ens har fått en titel än. Den har ett bra driv och intressant melodi, och sax och piano spelar i fin dialog, både gemensamt och på egen hand. Mer melankolisk är nästa låt, A Flower's Last Wish, men den slutar ändå med några hoppfulla drillar - hann den vissnande växten ändå blomma och sprida litet av sig själv innan den dog?

Interlude // In Peace är ett stycke med en sökande sax ovanpå drömmande klanger. Not American är snyggt melodisk. Not American är klar och självsäker om än den tar spjärn mot det faktum att en svensk musiker inte har samma bakgrund och erfarenhet som en amerikan som kanske till och med levt genom jazzens guldålder. Det är ju passande att den stillsamma It Ends Now är sista ordinarie låt, men vi får ett extranummer, For Essie, som kanske inte är direkt sprallig och lekfull men som växer till riktigt hetsiga och vilda toner. De fyra på scenen är alla goda musiker och väl samspelta, och det är en fröjd att få höra dem såväl live som på skiva.