Fågelkvinnan med Ö2scenkonst

Den där klätterställningen på gården, den ser ut som ett hus. Skulle man inte kunna bo där, tänkte man som barn medan man lekte. Nu är det någon som har flyttat in där, i ett rede av skrynkliga brev som hon fortfarande skriver på. Av formuleringarna hör vi att hon har bott i lägenhet förut, och haft barn och en utflyttad man som hon är besviken på, och ett jobb med en oförstående och irriterande chef.

Men nu har hon bosatt sig i lekparken, mot en bakgrund av de många fönstren i ett flervåningshus där normala människor (?) lever normala liv (?). Perspektiven växlar fint mellan dem som möter den underliga människan och fågelkvinnan själv. Steg för steg närmar hon sig den gränsen där man inte vill ha henne kvar, inte genom ett tondövt "så här kan vi inte ha det" utan genom en lek som blir alltför hårdhänt och otäckt för barnet Theo, och det som följer därefter.

Foto: Kevin Chang

Hanna Nygårds är ypperlig i alla små reaktioner hon visar när hennes roller stöter på fågelkvinnan - rädsla, vaksam vänlighet, ilska. Främst är det ändå fågelkvinnans förvridna logik vi följer, fint beskriven i hur hennes historia låter sann för henne själv fastän den är helt galen. Joséphine Wistedt har hittat ett läge där hon är på gränsen till otäck, larger than life men inte en karikatyr. De båda skådespelarna är ytterst väl samspelta i alla passager där de dubblerar varandra, som två fågelkvinnor eller två brf-representanter på spaning. Fågelkvinnan är en sorglig historia om hur ett udda liv går över gränsen till något som inte kan accepteras av andra, men det är bra att vi även får se de berättelserna.

Länk till Ö2scenkonsts sida om Fågelkvinnan

Fotnot: Då pjäsen spelas på scenen på Bergsgatan 11 går mina tankar till hemlöse Ted som i många år rörde sig i Polishusparken strax utanför, några kvarter från kvarteren där han vuxit upp och gått i skola. Jag har inte sett honom på ett tag och hoppas att han har någon bra plats att sova på.