Årets bästa böcker 2021

De nominerade böckerna till Bookerpriset brukar vara en god källa till bra böcker. År 2021 hittade jag förutom vinnaren The Promise av Damon Galgut två böcker som jag faktiskt tyckte var ännu bättre än den, nämligen Light Perpetual av Francis Spufford och The Fortune Men av Nadifa Mohamed, vilka båda ger var sitt perspektiv på England under 1900-talet.

Tillbaka i nutida Sverige skrev Sogand Sasanpour nyktert men ändå inlevelsefullt och gripande om två bröder och deras föräldrar mitt i Stockholm men ändå i utkanten av samhället. Jag hoppas att Sasanpour kommer att skriva fler böcker efter Hennes söner, för jag vill gärna läsa mer från hennes penna. Ett annorlunda Sverige under nazistiskt styre beskriver å sin sida Tony Samuelsson levande och kusligt i boken Kafkapaviljongen.

Göteborg och Paris under några decennier bjuder Lydia Sandgren på i sin hyllade Samlade verk, en bok jag hoppas kommer att leda till fler tjocka, välskrivna böcker med välmejslade personporträtt och intressant handling. Ännu längre tid, tre sekler, och ett liv som rör sig från Frankrike till USA medelst en magi som inte bara är av godo kan man läsa om i The Invisible Life of Addie LaRue av V.E. Schwab.

På en annan planet har en grupp människor grundat ett samhälle i samarbete med andra lokala livsformer, men kan de hålla fast vid sina fredliga intentioner när ett skepp från jorden landar, med en besättning vars direktiv inte är lika fridsamma? Sue Burke fortsätter skickligt och smart sin berättelse om Pax i boken Interference. Men den idérika Adrian Tchaikovsky behöver inte ens lämna jorden för att låta oss möta helt annorlunda och fascinerande livsformer. Hans The Doors of Eden är en av de bästa böckerna i hans redan så digra och spännande bibliografi.

De två allra bästa böckerna jag läste under 2021 var Europa av Maxim Grigoriev, fascinerande genom sin cynism och smutsgrå realism, och dess raka motsats Piranesi av Susanna Clarke, en helt igenom fantastisk historia framförd av en naivt lycklig och uppfinningsrik berättare. Sådan bredd kan litteraturen ha och ändå vara underbar att få läsa!

Årets bästa teater 2021

 Den mesta teatern under 2021 såg jag fortfarande via skärmen, vilket ofta drar ned upplevelsen och inlevelsen. Tack och lov har jag också kunnat komma iväg på föreställningar i verkliga livet igen. Dock har få av dem gjort mig riktigt nöjd, men jag har ändå aldrig ångrat att jag har gått dit.

Uppsala Stadsteater spelade under hösten flera intressanta föreställningar, varav jag tyvärr inte hann se alla som jag hade velat gå på. Det blev så att Matrixen var en av de första pjäserna jag såg i verkliga livet efter att restriktionerna hade lättats, och det gjorde mig förstås extra upprymd. Men därtill var det en rolig och smart parafrasering på den moderna klassikern The Matrix och sevärd i sin egen rätt.

En del pjäser är mer av teoretiska berg- och dalbanor och då kan de passa lika bra som strömmad föreställning och/eller som Reading, där skådespelarna läser sina repliker från papper. Det gör Teater Playhouse med den förtjänsten, och även om inte alla pjäser gör sig i det formatet, så var den kusliga och täta Ideation en fullträff.

Likaså strömmad teater, men nu en klassisk uppsättning med intressant scenografi bidrog den italienska teatern Teatro Torino med till de europeiska teaterdagarna som gjordes tillgängliga för en bred publik - tack för det! Den spännande pjäsen Così è (se vi pare) / Så är det (om ni tror det) av Luigi Pirandelli hade en historia som lekte med föreställningen om vad en berättelse kan ge sin läsare/lyssnare/tittare, på ett nyfiket men självsäkert sätt enligt tidsandan för hundra år sedan.

Bäst av alla föreställningar i år var faktiskt musikalföreställningen på Stadsteatern om Robert Brobergs liv, Roberts Broberg- och Dalbana. Det var bra att huvudpersonens livshistoria fick berättas och få glans av de fantastiska låtarna han skrev. Det finns några föreställningar kvar i januari, passa på att se den!

Årets bästa konst 2021

 Under 2021 hade jag glädjen att kunna åka till Paris och besöka Musée d'Orsay, Petit Palais och Louvren nästan helt utan konkurrens av andra turister. Strax innan stängningsdags var kön till Mona Lisa minimal! De vackra och ikoniska verken vi såg var så många att man nästan blev övermätt, och det var en underbar upplevelse. Kanske för att det bröt av mot alla ljuvliga statyer och oljemålningar från omkring hundra år sedan, blev jag extra glad av att se det lilla rummet dedikerat till Giorgio de Chirico på Musée d'Art Moderne, med fler och mer fantasieggande målningar än jag hittills sett.

Litet i samma anda, med klara linjer som bidrar till den övernaturliga känslan, var många av tavlorna i den stora och välkurerade utställningen Brännpunkt Europa Nysakligheter 1919-1939 på Göteborgs Konstmuseum. Tidsandan med en hoppfull syn på den nya tekniken och omsorg om människan som höll på att försvinna i maskineriet lyser igenom på de välgjorda tavlorna.

En annan god känsla av andan några decennier tidigare fick man på utställningen Ett eget rum - Konstnärsrollen under det sena 1800-talet på Waldemarsudde, där flera av tavlorna vittnade om vänskaperna och samvaron mellan (kvinnliga) konstnärer under utbildning och karriär i Paris och hemma i Norden.

Ytterst fantasifull och inspirerande var också en annan utställning på Waldemarsudde tidigare under året, nämligen Trollbunden som vidgade våra kunskaper om tomte- och trollmålare till fler än härföraren John Bauer.

En fruktansvärd grönska av Benjamín Labatut

En del vill att det de lär sig i skolan skall vara användbart i vardagslivet. Men andra älskar att lära sig för lärandets skull och får en ljuv svindel av den stora mängden vetande som de har en chans att börja förstå. Den riktigt avancerade matematiken och fysiken bär på en skönhet i sina ekvationer, och kanske kan några av områdena appliceras och få användning i verkligheten, men det är inte ens det som behövs för att locka forskare att söka vidare. När vetandet tog sig ned på kvantnivå i början av 1900-talet började några av de initierade se att formlerna som kunde beskriva skeendena också ritade upp ett nytt sätt att se på världen.

Benjamín Labatuts bok En fruktansvärd grönska börjar med en essä som slingrar sig fram och tillbaka genom tid och rum då den målar upp historien kring preusserblått, blåsyra, arsenik, cyanid och kvävegödsel. Likt de efterföljande kapitlen kretsar den kring världskrigen i Europa och vetenskapsmän som bistod med avgörande insatser. Med lätt hand rör sig Labatut från skönheten i färgerna som upptäcks till deras giftiga egenskaper som omedvetet eller målmedvetet orsakade människors plågor och död.

Kapitlet Schwarzschilds singularitet skissar upp matematiska teorem som är både lockande, allomfattande och skrämmande. Vi får endast glimtar av teoremens innehåll, mer skulle de flesta av oss inte kunna förstå. Deras betydelse och farlighet får vi sluta oss till av hur de driver de enda människorna som förstår dem till vansinne. Än så länge känns det dock tilltalande hur Labatut blåser in liv i såväl formler och variabler som männen som utvecklar dem - naturvetenskap är inte något torrt och tråkigt utan bär, som sagt, på en inneboende skönhet som det är förunderligt att börja förstå. En läsare kan också känna beundran för översättaren Hanna Nordenhök som kunnat översätta såväl lyriska naturskildringar som ganska precisa matematik- och fysikförklaringar.

I sitt efterord skriver Labatut "Halten fiktion växer i takt med att bokens kapitel framskrider" och tyvärr märks det. De sista kapitlen spelar upp de framväxande teorierna om materians kvantegenskaper genom några av människorna som gav viktiga bidrag, samt deras inbördes vänskaper och antipatier. Om man som läsare tidigare har accepterat att Labatut broderat ut Schwarzschilds drivkrafter till sin forskning och kanske hittat på litet grand, möts man nu i högre och högre grad av feberdrömmar, hallucinationer, förbjudna förhållanden och sår som täcker hela kroppen. Min glädje över att Labatut gett liv och personlighet åt de tänkande fysikerna förbyts i irritation över att de alla tillskrivs drogrus, nattliga möten med demoner och svåra sjukdomar som medel till en djupare förståelse av fysikens mysterier. Mig närstående teoretiska fysiker påpekar att de föredrar en klar skalle för att förstå och utveckla sin forskning. Halvvägs igenom går alltså boken överstyr, och det är synd. Innan dess är den mycket bra.

Solos

 En TV-serie där varje avsnitt visar en, bara en människa i isolering - kanske var det den perfekta serien att spela in under vår pandemi-isolation, men inte riktigt lika givande att se när väggarna sluter sig om oss ännu en gång, även om bara ett av avsnitten handlar om att stänga in sig för att skydda sig från smitta.

Några av huvudpersonerna vi möter är tekniskt sett inte ensamma, för de möter sig själva! Leah i första avsnittet försöker febrilt att nå sig själv - i framtiden! I en möjlig framtid, för baktanken med hennes experiment är att manipulera händelser med tidsresor. Hon har inrett sitt hightech-labb i en vanlig källare, där en tvättmaskin skramlar runt i ett hörn.

I nästa avsnitt möter Tom sig själv - i form av en robot, en perfekt avbildning av honom själv, skapad som tröst åt hans familj efter hans snara död i cancer. Möjligen är den nye Tom bättre än originalet - är den tanken OK för människan som skall avgöra om kopian får ta hans plats?

Avsnitten är kortare än en halvtimme men ändå hinner de kännas mycket sega. Det är svårt men inte omöjligt att göra en monolog tillräckligt spännande för att hålla så länge, men de här manusförfattarna lyckas inte ens hjälpa den ypperliga skådespelerskan Helen Mirren att behålla vårt intresse för pensionärs-astronauten Peg genom hela förloppet.

Sasha har hållit sig borta från världen och en grasserande pandemi i tjugo år, med dörrarna låsta och en hus-AI som enda sällskap, men nu försöker AI:n tvinga henne att lämna hemmet. Den premissen blir såväl kuslig som humoristisk när man betänker att serien ligger på strömningstjänsten som tillhör ett bolag med ambitioner att ha tentakler i varje del av vår vardag... De tre sista avsnitten står för en rejäl uppryckning med mer spänning och några förklaringar som knyter samman historierna på ett litet forcerat sätt. Men mest känns serien Solos som att den inte levde upp till sina egna ambitioner.

Strozzi, Auerbach och Stravinskij på Konserthuset Play

 Piano och cello är en vacker sättning, och Hanna Dahlkvist (cello) och Darya Tchaikovsky (piano) ger oss en kort men fin konsert i just den sättningen. Barbara Strozzi var en viktig och uppskattad tonsättare på 1600-talet och kallades “La virtousissima cantatrice”. Ja, cellon sjunger verkligen skönt och känslosamt inledningsvis i hennes Lagrime mie, version för cello och piano, men morskar också upp sig till hastigare och mer självsäkra melodier. Mycket roligt att få höra detta hundratals år gamla men väldigt njutbara verk!

Självsäkra och medryckande är också verken som följer, valda ur samlingen 24 preludier för cello och piano av Lera Auerbach. Dessa olikartade stycken är inte så svårtillgängliga som många samtida verk kan vara, utan har tilltalande melodier och en tyngd och nyfikenhet som gör dem originella.

Igor Stravinskijs Suite Italienne, version arr Igor Stravinskij/Gregor Pjatigorskij bygger på hans egen kammaropera/balett Pulcinella, vilken i sin tur bygger på musik komponerad i Italien på 1700-talet. Styckena i sviten är ljuvligt dansanta, förstås, och gör sig mycket bra i detta lilla format. Så trevligt att kunna avnjuta konserten med bra ljud även långt efter att den framfördes.

Länk till konserten på Konserthuset Play

Det vi förlorade i elden av Marina Enriquez

I varje berättelse i Marina Enriquez novellsamling finns minst ett ögonblick när huvudpersonen känner oro och rädsla. Det är inte att undra på, för flera av dem utspelar sig under ovanliga och otäcka omständigheter, men till en början är det en fin detalj, ett tecken på Enriquez' iakttagelseförmåga. I en av de tidiga historierna möter vi en grupp väninnor som ibland låter sig köras runt i hög fart och skuffas runt i lastutrymmet på en lastbil för att känna något verkligt genom sina många drogrus.

Bit för bit blir berättelserna mer makabra, även om redan den första var grym. Hemska syner som kanske eller kanske inte är verkliga, men vad är otäckast, att se ett spöke eller att vara på väg att förlora förståndet? Låt oss också komma ihåg att historierna utspelar sig i Argentina, ett land som för inte länge sedan var en grym diktatur där styrande utförde de grymma stympningar och mord som nu spökvarelser och omkringsmygande mördare begår.

Novellernas språk är enkelt och att läsa för många av dem i ett svep kan ge en känsla av övermättnad. Men med kopplingarna till det människorna i landet har genomlidit i tankarna blir de mer än bara spökhistorier, och titelnovellen, den sista i boken, har flera lager av allvar och oro att tänka igenom när man har slagit igen boken.

Spider-Man: No Way Home

 I slutet av förra Spindelmannenfilmen, Spider-Man: Far From Home, såg vi en överraskande detalj, nämligen ett avslöjande från nyhetsskaparen J. Jonah Jameson. Han är en återkommande och ilsken kritiker av Spider-Man i serievärlden, men det intressanta var att han spelades av JK Simmons, som haft samma roll i tidigare Spindelmannenfilmer - de med Tobey Maguire som Spider-Man. Vad händer i Marvel Cinematic Universe - är det crossover på gång? Tja, låt oss minnas den charmiga Spider-Man: Into the Spider-Verse och de många Loki-versionerna i en serie där existerande tidslinjer började skruva sig ur sina skaklar.

Inför Spider-Man: No Way Home visade den första trailern ännu en karaktär från den första filmserien, nämligen Dr. Otto Octavius med sina otäcka metalltentakler. Och sedan ännu fler motståndare från förr, först bara antydda, så att de mest hängivna fansen kunde gissa vem som var på väg, men sedan allt mer i öppen dager, hämndlystna och förstås ute efter vår unge hjälte.

Spider-Man: No Way Home börjar i samma ögonblick som Far From Home slutar, då Spider-Man avslöjas som Peter Parker. Tonårslivet är stressigt på många sätt men det var ändå en avkoppling från superhjältelivet som nu tagits ifrån Peter. Det nya livet är jobbigt för såväl Peter som bästa vännerna Ned och MJ, och kanske är deras framtidsdrömmar kraschade nu. Som en utväg går han till Dr. Strange för att be honom gå tillbaka i tiden och stoppa avslöjandet av hans hemliga identitet. 

Nej, tidsresor kommer inte på fråga, men Dr. Strange försöker ändå hjälpa honom... och så börjar membranen mellan de olika universa att rämna, och gamla fiender slinker in med förnyad kraft och vilja att förgöra Spider-Man. En av dem är Green Goblin, och som alltid kan vi vara glada att en så ypperlig skådespelare som Willem Dafoe spelar honom i hela skalan från kacklande ondskeväsen till ångerfull människa och allt däremellan. Det finns också en iteration till av Spider-Man, The Amazing Spider-Man med Andrew Garfield, och ännu fler illvilliga typer med superkrafter att hämta därifrån.

Saker börjar gå överstyr och Dr. Strange arbetar på en lösning som skall rädda både världen de lever i och alla andra världar som också håller på att krascha. Men som den impulsive, litet naive men framför allt godhjärtade tonårspojke Peter Parker är sätter han stopp för den enkla lösningen, för att försöka sig på något bättre. Han har ju ändå hjälp av sina två bästa vänner. Och av två vänner som verkligen vet vad som är på gång.

Det var litet irriterande när Spider-Man startades om med mindre än tio år mellan varje reboot. Nu kan man istället välja att se det som en ytterst långsam förberedelse för den fantastiska urladdning som Spider-Man: No Way Home är. Det är ingen nackdel att Spindelmannens historia har presenterats på litet olika sätt två gånger förut, när handlingarna och replikerna ekar genom alla universa och ger ännu större tyngd åt de episka scener som manusförfattare och regissör tagit så väl vara på. Och har man inte de sju tidigare Spindelmannenfilmerna i färskt minne, så känner man ändå när ett ögonblick vibrerar av triumf eller vemod.

Som vanligt finns det mycket humor i Spider-Man-filmen, men också stunder av krypande oro, och förstås massiva urladdningar i sköna actionscener av stora proportioner. Och vare sig hela världen vet eller inte vet att du har räddat den flera gånger, och vare sig du har superkrafter eller ej, finns det stunder som du känner dig riktigt ensam. Det är då som man behöver kraften av mänsklig vänlighet, eller i alla fall minnena av det, för att ta sig vidare.

Alkestis på Dramaten

 Vem skulle dö för dig? Inte så många vill ge sitt liv för kung Admetos, visar det sig. De åldrade föräldrarna är inte mätta på livet och vill inte offra sig för sin son. Elli Papakonstantinous överskrivning av Euripides pjäs visar Admetos' dysfunktionella familjeliv, och antyder kort detsamma för hustrun Alkestis. Kanske är det därför hon vill älska sin make så intensivt, och tror att kärleken blir starkare ju större smärtan är? För Alkestis och ingen annan vill ge sitt yttersta, sitt eget liv, för kung Admetos. "Lova att älska mig, Admetos" ropar hon desperat gång på gång när hennes öde redan lagts i Dödens händer.

Handlingen intensifieras men splittras också av att (annars dolda för publiken) delar av den filmas och projiceras samtidigt som den spelas på Dramatens Lilla Scen. Det är gott att vi i rollen som Alkestis har en så ypperlig skådespelerska som Karin Franz Körlof, som verkligen kan gå "genom duken" och genom det smala fönstret som ramar in kungafamiljens hem. Helt fantastisk är också musiken skriven av Julia Kent som sjungs av skådespelare och sångare från Kungliga Operan, vackert och ödesmättat även när man inte hör eller förstår orden.

Döden i Torkel Peterssons gestalt är en slängig playboy och det funkar, liksom Apollon (Joel Valois) som är larger than life, och de båda flyter ovanpå de litet gråare människorna även om de ibland verkar känna sympati för dem. Men nej, den kan man inte lita på, inte när tidpunkten för offret närmar sig och, varvat med banala inbrott från vardagen, ångesten växer inom Alkestis. Tillika är döden för Dödens hand brutal och utdragen, om än bara refererad av ett ögonvittne.

Har man inte läst på innan är det svårt att veta varför utbytet av liv skall ske - detta är något som sker då och då i grekiska pjäser, då för att få förlig vind eller vinna ett slag. Här vet vi inte ens om Admetos är en god kung, värd att leva vidare. Och nog tycks allting förfalla till bröliga grabbfester när drottningen är försvunnen. In på scenen kommer Herkules (Gunnel Fred), mäktig bara i sin uppenbarelse. Och Herkules kan hämta tillbaka Alkestis från dödsriket, men än en gång så är gåvan från gudarna behäftad med förbehåll som kan göra allt värre, inte bättre.

Elli Papakonstantinous uppsättning av Alkestis gräver ordentligt djupt under den ädla ytan och ställer flera intressanta frågor. Dock kan man tycka att efter alla motståndshandlinar blir slutet urvattnat - men kanske är det meningen?

Länk till Dramatens sida om Alkestis

Flowers for Algernon av Daniel Keyes

 Det är bra att vara smart, det förstår till och med Charlie Gordon som inte är så smart. Han är utvecklingsstörd och förstår inte riktigt vad som händer omkring honom, men han är nöjd med att kunna sköta sitt enkla jobb på ett bageri och ha vänner som skrattar åt honom när han klantar sig. Han går också på en kvällsskola för folk som han, och där är han den mest ambitiöse studenten. Det är därför som hans lärarinna Miss Alice rekommenderar honom till en operation som skall göra honom smartare.

Det är Charlie som berättar sin historia för oss, från början till slut. De första sidorna är skrivna med ett enkelt språk och ord som stavas som de låter. Till en början är Charlie rädd att göra fel i undersökningarna, som när han inte vet hur han skall svara i Rohrschach-testet. Charlie berättar också om sitt dagliga liv och hur han fick det jobb han har och slapp att hamna på en institution, i sina rapporter till forskarna som vill veta hur hans utveckling går. 

Men efterhand börjar det märkas i rapporterna att operationen har gjort verkan. Charlies språk blir mer avancerat, likaså hans observationer av omvärlden. När han analyserar minnen från sitt tidigare liv inser han att de skrattande vännerna inte hade så goda intentioner när de spelade honom spratt och lät honom stå med dumstruten. Fler och fler barndomsminnen dyker också upp och paralyserar den vuxne, smartgjorde Charlie i viktiga situationer.

Dessutom irriterar det Charlie att fortfarande behandlas som ett försöksdjur av dem som planerade och utförde operationen, och som ser Charlie som sin skapelse. Detta i synnerhet som hans förmåga att ta till sig och behålla kunskap nu gjort honom mer intelligent än alla vetenskapsmän han möter, oavsett forskningsområde. Den han känner mest närhet till är Algernon, musen som genomgick samma operation som han för att höja sin intelligens.

Charlie Gordons exceptionella intelligens parat de emotionella trauman som tumlar upp utan att Charlie känslomässigt kan hantera dem får honom att känna sig avskärmad från övriga samhället. Från mätingar på Algernon och andra försök kan man också beräkna att den höjda intelligensen inte kommer att bestå.

Boken Flowers for Algernon är inte tjock men ger oss god insikt i Charlies utveckling och inre liv. Hur rationellt och framsynt han än försöker hantera det faktum att hans medvetenhet och skärpa kommer att försvagas, är det ytterst sorgligt att läsa om det. Men ändå, som Charlie själv understryker för de småleende forskarna som gör anspråk på att ha skapat honom, så har han alltid varit Charlie, både före och efter operationen. Författaren Daniel Keyes arbetade själv som lärare för utvecklingsstörda, och drog även paralleller till skeden i sitt eget liv. Med den bakgrunden kunde han berätta Charlies historia både klokt och sympatiskt.

Passing

 Irene Redfield döljer sitt ansikte under hattbrättet, inte bara för att solen är het den dagen, utan för att gömma sina afro-amerikanska drag när hon rör sig på platser där vita människor vill vara ensamma. I 1920-talets New York pågår Harlem Renaissance, och vita och svarta människor som vill och vågar möts på danstillställningar och fester, men det stora flertalet håller fast vid segregationen och då och då hörs om lynchningar av svarta. Irene hittar dock ett hotell med svalt inomhusklimat där hon kan ta igen sig. Där möter hon en barndomsvän, Clare, som har valt en helt annan väg i livet än Irene. Med sin ljusa hy har hon låtit sig tas för vit och gift sig med en vit och elakt rasistisk man, John Bellew, som inte känner till hennes bakgrund.

Kameran håller sig nära personernas ansikten, som när man inte fullt ut vågar ta in sina omgivningar av rädsla för att bli uppmärksammad, som Irene med sitt nedböjda huvud. Stunden på Clares hotellrum när maken John överraskande kliver in hos väninnorna blir till ögonblick av skräck, ända från att han ropar ut hustruns nedlåtande "smeknamn" - "Nig", för att hon bara blir mörkare i hyn med åren. John Bellew kan inte ens föreställa sig att hustrun har en väninna som är svart på besök, och skrävlar på om hur mycket han hatar svarta. För Irene, och oss som ser på, blir stämningen tryckande och klaustrofobisk.

Den ljuva Clare skakar sitt blonda hår och lever i rikedom, men livet som någon hon egentligen inte är innebär en ständig rädsla för att bli avslöjad. Och därtill en stark längtan efter friheten att inte behöva förställa sig. När hon börjar besöka Irene och hennes omisskännligt svarta familj blir Irene orolig, inte bara för att John Bellew skall upptäcka spelet, men också för hur det kan skaka om hennes egen familj och de två sönerna som skall växa upp i en fientlig värld.

När kameran rör sig ut från skådespelarnas ansikten är det fortfarande åtskilda scenerier vi ser: Irenes hem, en danskväll för svarta och vita, en spännande fest för författaren och vännen Hugh Wentworth, allt separat från Clares andra värld, så som hon säkert hoppas att kunna hålla världarna åtskilda. Men det kommer inte att gå för evigt. Världar kommer att krocka och människoliv förödas på grund av vita lögner och svart hat.

Filmen Passing är en filmatisering av den utmärkta boken Passing av Nella Larsen.

Titta pappa, en död cirkus! på Teater Brunnsgatan Fyra

 Hur bra kan det inte bli när Staffan Westerberg och Kristina Lugn, två av Sveriges mest underfundiga ordkonstnärer, skriver en pjäs tillsammans? Efter många år i byrålådor dyker pjäsen Titta pappa, en död cirkus! upp på Teater Brunnsgatan Fyra. Först talar gubben som är ritad på röret i scenens bakgrund med Staffan Westerbergs röst. Sedan kommer Berit (Maria Sundbom Lörelius) och Albert (Maurits Elvingsson) ut på scenen och börjar presentera sig. Fast presentationerna tar aldrig slut, för de ändrar roller under handlingens gång och rör sig framåt och bakåt i tiden. Berit börjar med att kalla det hela för en epilog och säga att hon gärna säger att det närmar sig slutet.

Det lilla utrymmet i scenens bakre kant är fint inrett som ett rum på Biologiska museet där Albert arbetar. Där står en rörhöna som Berit matar med frön vilket irriterar Albert - djuren får inte matas, de är ju uppstoppade! I nästa ögonblick pratar han tröstande med rörhönan - och lyssnar på när hon svarar...

Publiken (och den betraktande regissören) behöver nästan aldrig sluta skratta åt de många roligheterna som radas upp. Men man ropar också anklagande till Gud, och planerar hur man kan avvisa Döden när han en dag kommer. Trots att det hela är absurt och svingar sig från ämne till ämne tappar historien aldrig sammanhanget, i de bådas dialog och dans på scenen. Lekarna med ord spiller ut till handlingar, struttiga steg och innerlig kramdans. Maurits Elvingsson har en fantastisk fysisk närvaro, och hans häpna, småirriterade eller förtrollade ansiktsuttryck säger enormt mycket på ett ögonblick. Under det myckna skojandet tillika det småsorgsna filosoferandet ligger en ton av omtänksamhet om oss som också börjar få så många pusselbitar i minnet att vi gärna vill skratta åt det.

Länk till Teater Brunnsgatan Fyra

Foto: Niklas Hellgren

Hemmet av Mats Strandberg

Mamma har börjat säga konstiga saker. Hon är litet ung för att börja bli dement, men det finns ju inga regler för det. Sonen Joel har fått ta sig tillbaka till småstaden i Västsverige för att ta hand om henne och ordna med hennes flytt till ett äldreboende. Minnena av ungdomstiden och människorna där som han har svikit gör det plågsamt för Joel att vara tillbaka på uppväxtorten. Att mamma talar om att den döde pappan är i rummet medan de pratar, och att hon inte vill flytta till hemmet ifall han inte hittar henne då, är bara en av många krångliga saker för Joel att hantera.

På äldreboendet är man redan van vid att gamlingarna är förvirrade och pratar om saker som inte finns. Att alla de boende med sina olika personligheter börjar reagera på sina olika sätt på något konstigt nytt som har kommit, det hinner inte den överarbetade personalen fundera på - förutom när det börjar hända otäcka saker som skrämmer dem själva, som flimrande lampor och skuggor i ögonvrån.

Boken Hemmet bygger upp den kusliga stämningen under lång tid. Vad är det för någon som är på väg och vad kommer den att göra? Samtidigt lär vi känna huvudpersonerna Joel och hans före detta bästa vän Nina. I tonåren var de tätt sammansvurna och var på väg att lyckas med något stort, men sedan de splittrades har de på var sitt håll levt med en besvikelse som inte släppt. Mats Strandberg skildrar fint hur de båda har hanterat sina liv på skilda sätt. Det är, som alltid i fantastikberättelser, viktigt med en god förankring i verkligheten innan den börjar att rämna, och det gör Mats Strandberg riktigt bra.

Fler böcker av Mats Strandberg:
Färjan

Drugdealer

 Linus (Jonathan Unge) har blivit av med jobbet. Men det är OK, han kan börja jobba i sin svärfars (Lucho Villalobos) business - som knarklangare. Linus ger sig ut och säljer och får förstås jobba på att övertyga köparna om att han verkligen är den nye dealern. Speciellt mycket måste han övertyga Tjackisen (Sissela Benn) som är ansiktsblind och varje gång har glömt bort hur han ser ut, och dessutom har en massa bortförklaringar om att hon inte alls står och väntar i parken för att handla knark.

Att spela straight man kräver komisk timing och inlevelse. Toni Prince fixar det ypperligt som den tystlåtne Alex, med styrka och erfarenhet av att sköta affärerna. Sammanbitet ser han på när Linus får nya idéer och råddar upp när saker har gått överstyr. För när svärfar åker in en vända på kåken kliver Linus in som HR-chef i knarkhandeln, med härligt svenniga tilltag som att gömma knarket i påskägg när det är påsk.

Linus rekryteringar av nya langare är av slaget som ser genialiskt ut från början och ändar i förskräckelse. Hans coachning av langarna Lill-Yari (Kimi El-Feki), Lea (Mirjam Shokro), Charlie (Odin Romanus), Omar (Liam Kalevi) brukar heller aldrig gå som planerat. 

Det är inte missbruk och elände som står i fokus i serien Drugdealer utan komiken i att använda managementmetoder för knarklangning, och Jonathan Unge är den perfekta personen att spela en Medelsvensson som med övertygelse kör på efter eget huvud. Åtta avsnitt på en kvart var är ett bra recept för förbehållslöst skratt åt Linus nya karriär.

Party for Öyvind på Sven-Harrys

 Fram till denna utställning hade jag bara stött på enstaka verk av Öyvind Fahlström i samlingar eller utställningar med annat tema. Min känsla har alltid liknat den jag också har inför Mirò: att han vill säga väldigt mycket och att han använder ett genomarbetat språk - men att jag inte kan läsa det. Men att han betraktas som en av de stora under en tid då svensk kreativitet blandade sig med världens både här och där borta gör att det är på tiden att han och tiden ifråga presenteras, och utställningen på Sven-Harrys gör just det mycket väl.

Öyvind Fahlström började som poet och skrev år 1954 ett manifest för konkret poesi, Hätila ragulpr på fåtskliaben. En annan ordkonstnär var Åke Hodell och vi får se bådas version av "Nixon's Dreams" i tandem. Redan tidigt i utställningen och i Fahlströms karriär kommer vi alltså till det som jag finner både svårtolkat och övertydligt: tavlor med många små bilder, collage och texter som berättar en historia silad genom konstnärens dåtida filter av verkligheten. De gängse åsikterna var lika uttalade i etablissemanget och dess opposition då som nu, och många nickade nog erkännande åt de politiska sparkarna och samhällskritiken i Fahlströms konst, men idag är sammanhangen inte lika tydliga.

Men låt oss gå vidare till festen! Utställningens titel Party for Öyvind är tagen från inbjudan till festen för att fira såväl Öyvind Fahlströms födelsedag som hans första soloutställning på Sidney Janis Gallery i New York år 1967. Där, och både före och efter, i New York och i Stockholm, samlades gräddan av världens och även Sveriges konstnärer för att festa, dryfta djupsinnigheter och inspirera och inspireras av varandra.

Tillbaka i Sverige skedde spännande happenings på Moderna Museet och visst hade man velat vara med då? Där alla sysslade med allt - konst, musik, poesi - och inspirerades från alla håll och vad som helst kunde hända. För en som inte var det (jag) är det en utmaning att leva sig in i den tiden och uppskatta den, och avmätt nicka åt de inte fullt lika begåvade konstnärerna som också var med på partyt och i efterhand har fått oproportionerligt stor uppmärksamhet för att de hängde med de bästa när ramarna fastställdes.

Öyvind Fahlström förklarar pedagogiskt alla detaljer och ändå förstår jag inte allt

Det är helt rätt att vi får se konstverk av flera av Öyvind Fahlströms samtida och se hur inspirationen har flödat mellan dem. Speciellt gillar jag Ulla Wiggens verk som ser på samtida teknik och ger den extra estetik och kanske oväntade egenskaper. 

Ulla Wiggen

Öyvind Fahlström står förstås i fokus och fortfarande kan jag bara bitvis läsa/läsa av de många världskartor fullskrivna med text som hänger bredvid varandra. Kanske är det jag som inte är tillräckligt öppen. Men vad som är givande är att utställningen också visar flera av Fahlströms verk som inte kräver kunskap om dåtidens samhällsklimat utan faktiskt låter en bara försjunka i det man ser. Ett exempel är bildsviten Opera, som är fantasieggande. Öyvind Fahlströms estetik är egentligen ofta för trubbig eller för vild för min smak, men jag är glad att ha fått veta mer om honom och se fler av hans verk.

Länk till Sven-Harrys sida om Party for Öyvind

Börje har också sett utställningen och har fler bilder

Första delarna i sviten Opera