Solos

 En TV-serie där varje avsnitt visar en, bara en människa i isolering - kanske var det den perfekta serien att spela in under vår pandemi-isolation, men inte riktigt lika givande att se när väggarna sluter sig om oss ännu en gång, även om bara ett av avsnitten handlar om att stänga in sig för att skydda sig från smitta.

Några av huvudpersonerna vi möter är tekniskt sett inte ensamma, för de möter sig själva! Leah i första avsnittet försöker febrilt att nå sig själv - i framtiden! I en möjlig framtid, för baktanken med hennes experiment är att manipulera händelser med tidsresor. Hon har inrett sitt hightech-labb i en vanlig källare, där en tvättmaskin skramlar runt i ett hörn.

I nästa avsnitt möter Tom sig själv - i form av en robot, en perfekt avbildning av honom själv, skapad som tröst åt hans familj efter hans snara död i cancer. Möjligen är den nye Tom bättre än originalet - är den tanken OK för människan som skall avgöra om kopian får ta hans plats?

Avsnitten är kortare än en halvtimme men ändå hinner de kännas mycket sega. Det är svårt men inte omöjligt att göra en monolog tillräckligt spännande för att hålla så länge, men de här manusförfattarna lyckas inte ens hjälpa den ypperliga skådespelerskan Helen Mirren att behålla vårt intresse för pensionärs-astronauten Peg genom hela förloppet.

Sasha har hållit sig borta från världen och en grasserande pandemi i tjugo år, med dörrarna låsta och en hus-AI som enda sällskap, men nu försöker AI:n tvinga henne att lämna hemmet. Den premissen blir såväl kuslig som humoristisk när man betänker att serien ligger på strömningstjänsten som tillhör ett bolag med ambitioner att ha tentakler i varje del av vår vardag... De tre sista avsnitten står för en rejäl uppryckning med mer spänning och några förklaringar som knyter samman historierna på ett litet forcerat sätt. Men mest känns serien Solos som att den inte levde upp till sina egna ambitioner.