Spider-Man: No Way Home

 I slutet av förra Spindelmannenfilmen, Spider-Man: Far From Home, såg vi en överraskande detalj, nämligen ett avslöjande från nyhetsskaparen J. Jonah Jameson. Han är en återkommande och ilsken kritiker av Spider-Man i serievärlden, men det intressanta var att han spelades av JK Simmons, som haft samma roll i tidigare Spindelmannenfilmer - de med Tobey Maguire som Spider-Man. Vad händer i Marvel Cinematic Universe - är det crossover på gång? Tja, låt oss minnas den charmiga Spider-Man: Into the Spider-Verse och de många Loki-versionerna i en serie där existerande tidslinjer började skruva sig ur sina skaklar.

Inför Spider-Man: No Way Home visade den första trailern ännu en karaktär från den första filmserien, nämligen Dr. Otto Octavius med sina otäcka metalltentakler. Och sedan ännu fler motståndare från förr, först bara antydda, så att de mest hängivna fansen kunde gissa vem som var på väg, men sedan allt mer i öppen dager, hämndlystna och förstås ute efter vår unge hjälte.

Spider-Man: No Way Home börjar i samma ögonblick som Far From Home slutar, då Spider-Man avslöjas som Peter Parker. Tonårslivet är stressigt på många sätt men det var ändå en avkoppling från superhjältelivet som nu tagits ifrån Peter. Det nya livet är jobbigt för såväl Peter som bästa vännerna Ned och MJ, och kanske är deras framtidsdrömmar kraschade nu. Som en utväg går han till Dr. Strange för att be honom gå tillbaka i tiden och stoppa avslöjandet av hans hemliga identitet. 

Nej, tidsresor kommer inte på fråga, men Dr. Strange försöker ändå hjälpa honom... och så börjar membranen mellan de olika universa att rämna, och gamla fiender slinker in med förnyad kraft och vilja att förgöra Spider-Man. En av dem är Green Goblin, och som alltid kan vi vara glada att en så ypperlig skådespelare som Willem Dafoe spelar honom i hela skalan från kacklande ondskeväsen till ångerfull människa och allt däremellan. Det finns också en iteration till av Spider-Man, The Amazing Spider-Man med Andrew Garfield, och ännu fler illvilliga typer med superkrafter att hämta därifrån.

Saker börjar gå överstyr och Dr. Strange arbetar på en lösning som skall rädda både världen de lever i och alla andra världar som också håller på att krascha. Men som den impulsive, litet naive men framför allt godhjärtade tonårspojke Peter Parker är sätter han stopp för den enkla lösningen, för att försöka sig på något bättre. Han har ju ändå hjälp av sina två bästa vänner. Och av två vänner som verkligen vet vad som är på gång.

Det var litet irriterande när Spider-Man startades om med mindre än tio år mellan varje reboot. Nu kan man istället välja att se det som en ytterst långsam förberedelse för den fantastiska urladdning som Spider-Man: No Way Home är. Det är ingen nackdel att Spindelmannens historia har presenterats på litet olika sätt två gånger förut, när handlingarna och replikerna ekar genom alla universa och ger ännu större tyngd åt de episka scener som manusförfattare och regissör tagit så väl vara på. Och har man inte de sju tidigare Spindelmannenfilmerna i färskt minne, så känner man ändå när ett ögonblick vibrerar av triumf eller vemod.

Som vanligt finns det mycket humor i Spider-Man-filmen, men också stunder av krypande oro, och förstås massiva urladdningar i sköna actionscener av stora proportioner. Och vare sig hela världen vet eller inte vet att du har räddat den flera gånger, och vare sig du har superkrafter eller ej, finns det stunder som du känner dig riktigt ensam. Det är då som man behöver kraften av mänsklig vänlighet, eller i alla fall minnena av det, för att ta sig vidare.