Jeff Parker and the New Breed på Fasching

Jeff Parker har en respektabel karriär, med musikaliska insatser i grupper som Tortoise och Isotope 217 och andra lyckade samarbeten. Sedan några år har han samlat andra skickliga musiker kring sig i bandet The New Breed, och deras tredje album (jättebra) kom ut så sent som förra veckan - kul att spela ny musik på sin internationella turné! "Men kommer de att spela Executive Life då?" undrade jag oroligt under dagarna innan konserten. (Den hypnotiska låten som är min favorit inledde första plattan.) Och de gjorde de, redan som första låten på Faschings välkomnande scen! Visserligen med dålig medhörning, gissade jag av gesterna, men när Jeff Parkers gitarr och Joshua Johnsons altsax glider ifrån varandra i den återkommande slingan så är det för att de SKA göra det.

Fast visst lät bandet tightare i de efterföljande låtarna, och i den melodiska Here Comes Ezra fanns det utrymme för Parkers mest virtuosa gitarrspel. Den följdes av coverlåten Visions, också den från första skivan. Så var det dags att gå in på den nya musiken, och de började med låten Go Away (riktad till Donald Trump) som lät mycket bättre live och dessutom växte till sköna, komplexa harmonier under framförandet. Joshua Johnson och basisten Paul Bryan kompletterade sina instrument med synthar vilket ofta hjälpte till att utöka rikedomen i musiken. Ibland kunde musikerna till och med ge sig av i rymd-liknande klanger som påminde om Jean-Michel Jarre, för att i nästa ögonblick explodera i smattrande saxtoner.

Efter en kort paus inledde bandet med Max Brown, från nya skivan Suite for Max Brown vilket är Parkers mor. Nästa låt, Jrifted, flummade ut litet för mycket för min smak, men How Fun It Is to Year Whip hade rätt balans av dröm och markkontakt i de många syntklangerna. I Get Dressed drev Jamire Williams trummor på musiken bra medan Parkers gitarr porlade melodier ovanpå det hela. I den mjuka, gungande Cliche glänste Johnsons saxtoner vackert. Det är synd och skam att Fasching inte var överfullt med fans till den här sköna musiken, men vi hängivna som var där gav bandet stående ovationer och fick ett fint extranummer som tack: After The Rain, ännu en välgjord cover som skimrade just som blänket efter ett sommarregn. Jag är tacksam för att kunna höra så här bra konserter i min stad och jag hoppas att Jeff Parker and the New Breed kommer tillbaka många gånger.

The Freedom Artist av Ben Okri

It is written in the oldest legends that all are born in prison. This prison is all they know. ... Having lived there all their life, humans have ceased to see it as a prison. ... They created music of such beauty that they forgot their underlying misery. 

Det första trettiotalet sidor i Ben Okris bok The Freedom Artist är som en existensiell thriller, med svindlande och fantasieggande perspektiv. Vetskapen om att vara i fängelse är undertryckt men känns inuti människorna som en ångest, dock kan man då och då känna sig förflyttad ut från det då man läser de gamla myterna eller betraktar solens spegelbild i vattnet. Läsningen gjorde mig lika upprymd som de lyckliga som får känna en glimt av vad som finns utanför fängelset.

När jag fortsatte i boken en dag senare, lika förväntansfull och öppen, sjönk dess kvalitet som en sten då handlingen började fyllas av stereotypiska karaktärer och symboliska scener som radades upp efter varandra. Där fanns en vacker ung flicka med en synbarligen magisk insikt om det ogripbara bortom Fängelset, själv undflyende men kärleksfull mot pojkvännen Karnak. Ack, ett förfluget ord och så förs hon bort från hemmet inför Karnaks ögon av de obevekliga polismännen.

Sammanblandningen mellan det metafysiska Fängelset och den världsliga makten, the Hierarchy och deras egna hemliga fängelse, sker tidigt i boken. Vi får veta att många trycks av ångesten över att sitta i fängelse till den grad att de skriker i sömnen. Skriker man inte i sömnen är det misstänkt och medelst mikrofoner hör makten vilka som inte skriker och alltså bör föras bort. Fler och fler övergrepp från maktens sida används för att hålla folket i schack. Böcker är sedan länge förbjudna och för övrigt bortglömda av den icke-läsintresserade massan. Men när den storögde Karnak går runt och upptäcker allt i sitt samhälle stöter han på en bokhandel! Som förstås drivs av en idealistisk ung Ruslana till minne av hennes hängivne far.

Denna lilla symbol för motstånd är dock impotent i mina ögon. Där finns inte böcker utan hologram av klassiker. I en källare sitter människor och skriver och skriver allt som händer - men att dokumentera samtiden ord för ord är ju inte heller den diktning som samhället tappat. Snart ersätts dock bokhandeln av en blomsteraffär som säljer statligt förmedlade blommor som dör inom kort efter inköpet.

Det finns ett underjordiskt motstånd mot förtrycket, men i mina ögon är det oklart hur effektivt det är. De sprider orden "Who is the prisoner?" och uppmaningen "Upwake!" vilket inte tycks ge synbart avtryck i befolkningen. Jodå, boken samlar sig mot en stor motståndshandling, men den är överlastad av symboler som döljer den igenkännbara kärnan av vad motståndet mot denna kvävande anti-intellektualism skulle kunna vara, och det känns som ett svek då jag ser det som det viktigaste att visa. Men nej, det skall visst gå via litet trolleri i folksamlingar utan mål och en jättestor symbolhandling mot en central ondska. Ingenting om hur förtryck fördelas på olika nivåer genom våld, ekonomisk och kulturell makt, via människor som själva har att vinna på att liera sig med makten; och hur genomgående och förgrenat och hårt arbetet mot rättvisa måste vara för att lösa upp en diktatur.

Sammantaget är historien alltför full av halvmagiska kvinnovarelser, unga män/pojkar på bildningsresa genom världen, mysterier som staplas på varandra och ett framförande som för tankarna till Paolo Coelho-smörja. På de allra sista sidorna kommer några skärvor av insikt som gläder mig, men det räcker inte för att göra boken läsvärd.

Jag och min bror

Man är i trettioårsåldern, litet lagom blasé, fortfarande full av energi och med förväntningar på världen, men på gränsen till att tröttna och tvivla på sig själv. Sophia är på nyårsfest med sina vänner och sin bäste vän, brodern Karim, och alla festar och pratar eller hänger i ett hörn, litet vårdslöst för än känns det OK att inte ha någon riktning i livet. Jo, nu har ju Sophia precis doktorerat i filosofi och det skulle hon kunna vara stolt över, men det öppnar inga karriärmöjligheter för henne så hon bor hemma hos brorsan och hankar sig fram på ett halvtråkigt jobb som konstguide.

Men Karim följer med Sophia till hennes abort och blir förtjust i läkaren, Eloïse, eterisk och blond, och plötsligt är det någon annan som är viktigast i hans liv. Bästa väninnan är gravid och fast i en gyllene bur av baby showers och väninnor med barn och fina hus. Sophia gör några insatser för att styra upp sitt liv, men allt hon försöker går litet snett och får henne att känna sig ännu mer på tvärs med livet - flytta ut från Karims hus, gå på dejt med en snäll men tafatt kille, söka jobb.

Filmen Jag och min bror är bra på att fånga just den stämningen av att känna sig frånåkt av livet, att allt som funkade nyss börjar spricka i sömmarna. Det energiska pladdrandet och skämtandet är en viktig och underhållande ingrediens, och det är inte bara trettioplussarna som står för det utan även Sophias och Karims föräldrar - pappan som bryter ut i klasskampsretorik och mamman som skrattar och himlar med ögonen. Humorn i de många högljudda diskussionerna bryter sig fint mot stråket av ensamhet och allvar som ligger under allt. Litet grand påminner filmen om Fleabag, men den har en egen ton och en fin inramning av Montreal som går från vinter till sommar, och är underhållande utan att vara lättviktig.

LvB250 - Stråkkvartetterna, del 1

Det är underbart med musikaliska jubiléer! I år är det 250 år sedan Ludwig van Beethoven föddes, och Konserthuset firar det så föredömligt väl som man gjort vid andra jubiléer, ja, kanske ännu mer. Alla pianosonater, alla symfonier, alla violinsonater och mycket mer! Flera av konserterna är möjliggjorda av donationer från en anonym mecenat. Ett stort tack till dig, hemlige välgörare! Den första konserten i temat LvB250 år 2020 var besöket av Cuarteto Casals med tre av Beethovens stråkkvartetter; nummer tre, nummer två och nummer sju.

Foto: Nadja Sjöström

Kvartetten hade valt spelordning vist. Stråkkvartett nr 3 i D-dur (1798-1800) är ett så ljust och skirt stycke att man nästan inte kan tro att det är Beethoven som har skrivit det, och trots siffran är det faktiskt den första stråkkvartett han skrev. Det fanns något lättsamt och lekfullt över varenda sats, och musikerna tog sig an det lika lätt och precist. Nästa verk, Stråkkvartett nr 2 i G-dur (1798-1800) strålade också fram med stor lätthet, men med en aning av en allvarligare underton vilket gjorde den mer komplex och intressant.

Efter paus fick vi höra den längre Stråkkvartett nr 7 i F-dur op 59:1 (1808) med sin vackra inledande och återkommande fras. Nu fick vi höra mer klanger från instrumentens lägre register och likaså med större spann över känsloregistret. Utan att bli en storromantiker lade Beethoven in mer dramatik och energi i musiken, och i sista satsen lekte han också sin "är det här slutstroferna? nej litet till!"-lek utan att det lät stolpigt. Denna fina inledning på Beethovenåret gav mersmak.

On a Red Station, Drifting av Aliette de Bodard

Namnet Prosper är kanske inte helt rätt för rymdstationen som ligger ganska långt från centralplaneten och det mesta av civilisationen. Men det är av nödtvång som Linh landar där och söker asyl. Visst finns det gemensamma förfäder med de styrande på stationen så hon kan lemmas in där som kusin och få husrum, mat och enklare uppgifter att sköta. Men Quyen, som styr Prosper, är inte glad för kusinen som dykt upp med sina examina och ställning av att styra en hel planet bakom sig. Dock är den planeten nu inkastad i krig, och Quyen tänker tillbaka på dem hon lämnat med (undertryckt) längtan och skuldkänslor.

Det är mycket information att ta in och processa i Aliette de Bodards långnovell On a Red Station, Drifting: i galaxen pågår uppenbarligen ett krig med motståndarsidor och regler som följer invecklade och grymma regler, och på stationen styrs människorna likaväl av regler och traditioner som för mig är svårtydda. Därtill kommer den lågintensiva fientligheten mellan Linh och Quyen som till hälften känns förståelig, till hälften onödigt tillspetsad.

En intressant aspekt är dock att i ett samhälle som vördar sina förfäder har man lyckats destillera deras personligheter till implantat som ärvs av viktiga medborgare. Beskrivningen av stationen och hur dess inre dekorationer och yttre system upprätthålls av en central AI är också fascinerande. Men på de dryga hundra sidorna händer så litet medan så mycket antyds, att läsupplevelsen mest frustrerar mig.

Fler böcker av Aliette de Bodard:
The House of Shattered Wings
The House of Binding Thorns 

Parasit

I en långsmal halvkällare lever en familj ihopträngd, inom någon kilometers avstånd lever en annan familj bekvämt i en rymlig villa med stora öppna ytor och egen trädgård. Vem har rätt till det goda livet? Ki-woo och hans föräldrar och syster jobbar hårt nog med enkla uppgifter för att få det att gå runt. Hans mer priviligerade vän Min ger honom chansen att ta över som privatlärare i engelska för skolflickan Da-hye - strunt samma att han inte går på universitetet, han är bättre på engelska än de flesta som går där! Och han tänker faktiskt börja universitetet nästa år! Och intyg är lätta att förfalska.

Åh, vilket ljuvt liv i den arkitektritade villan, där hushållerskan kommer med färsk frukt och den osäkra hemmafrun Yeon-kyo betalar generöst för privatlektionerna. Men den konstnärlige fast oregerlige lillebrodern Da-song skulle ju behöva en egen konstlärare och terapeut, och Ki-woo kommer raskt med ett förslag: Jessica, med utmärkta rekommendationer och utbildning från Chicago - och likaså hans syster Ki-jung, men det nämner han inte.

Stämningen i filmen Parasit är till största delen god - den fattigare familjen har gott humör när de söker sina jobb och peppar varandra, och kärleken mellan familjemedlemmarna är påtaglig. Att de alla planerar att nästla sig in i den rika familjens hushåll sker visserligen på bekostnad av dem som redan arbetar där, men inte med egentlig illvilja utan för att för en gångs skull hamna på livets solsida. Det finns mycket humor i filmen, och det är extra roligt att få se lokala skämt, bland annat en  smart och rolig parodi av nordkoreanska nyhetsuppläsares ständigt positiva svada.

Men det går att ana från första början att det inte kommer att fortsätta lika soligt, och det finns flera små orosmoln som kan växa sig större, till exempel busungen Da-songs observationer från marknivå. Och så börjar det gå illa på riktigt. Nu bryter det in spöklika stämningar och rena brutaliteter i handlingen. Alla gånger det skulle kunna gå någorlunda bra går det bara värre, ibland väldigt illa, med en del riktigt sorgliga inslag. Ändå är det skönt att filmen inte får något tillrättalagt slut, inte ens moraliteter eller "rättvisa", och att den är rakt igenom underhållande och omtumlande.

Gianni Versace Retrospective på Textilmuseet Borås

Att klä sig uppseendeväckande, så att det syns att man har dyra kläder och dyra vanor, tilltalar inte bara nyrika utan dem som vill känna sig rik och höra till. Där old money klär sig stiligt och diskret med kanske en iögonenfallande detalj ibland finns det många som inte kan hålla fingrarna i styr utan låter sig översköljas av guld, silver, starka färger och mönster. Under det färggranna, lekfulla 80-talet växte Gianni Versaces mode till ett fenomen.

Inte bara en stark färg utan alla på samma gång! Inte bara ett mönster utan flera olika, kors och tvärs om varandra! Reproduktioner av tavlor och ikoner tryckta på tyget på sidan eller upp-och-ned! Det sistnämnda är intressant och litet sympatiskt. Ett exklusivt plagg med speciellt mönster och skärning kan bli så speciellt att det blir plagget som bär människan. Men går det en söm eller plissering genom motivet och sitter det horisontellt så är det inte meningen att andäktigt läsa det som en serie, utan det är bäraren som har makten över plagget.

Med det sagt har jag aldrig varit så förtjust i Versaces stil där starka färger och motiv hopas på varandra. Jag älskar Christian Lacroix version av en överflödets estetik där rosa och orange kan blandas och mönster kan ta stor plats, men Versace går för mig några steg över gränsen där det blir klumpigt och litet irriterande för mig att se på. Den uppfattningen får jag bekräftad på den välgjorda Retrospective som visas på Textilmuseet i Borås, men det är förstås ändå underhållande att gå runt och se plaggen.

Det är litet roligt att det jag gillar bäst är Bondage-kollektionen, som är ett under av sobert svart och guld efter alla tidigare färgexplosioner. På modevisningarna från 80- och 90-talen får som visas på en TV-skärm går det också att hitta riktigt vackra och bärbara klänningar och dräkter i pasteller med bara någon rand av mönster, eller underbara aftonklännigar i svart kantade med gnistrande "juveler" i olika färger. Tamare, skulle kanske en del säga, men vackrare och mer smickrande tycker jag.

Länk till Borås Textilmuseums sida om Gianni Versace Retrospective

The Turing Test av Chris Beckett

Infodumpar är ett problem i berättelser. Chris Beckett har det problemet i stora mått; i novellerna i hans samling The Turing Test vill han berätta om världar eller omständigheter som är väldigt olika våra, där något händer som är udda även för dem, och ger den som upplever det en känsla av att något är skevt. Allt det här är riktigt bra ambitioner, men infodumparna blir för klumpiga och hamnar både i läsarens knä och i de inte så välskrivna dialogerna. Det är så synd, för Beckett har flera goda idéer och framför allt gillar jag hur han egentligen vill leda allt fram till att den där funderande människan blir omskakad i grunden. Men jag gläder mig åt att tänka på att han några år senare kommit fram till att skriva den fina trilogin om Dark Eden och lyckas med allt det.

Några teman och personer återkommer sinsemellan i ett par av novellerna: i en kuslig och ändå inte så annorlunda framtid innehåller den mest eftertraktade konsten äkta människodelar; människor kan förflytta sig sidledes mellan olika verkligheter. En novell berättar också vad som hände när Dark Eden grundades, och än en gång är jag glad att jag redan läst de böckerna fulla av så mycket mer psykologisk insikt än den här taffliga början.

Samlingens näst sista berättelse, Karel's Prayer, är riktigt otäck men också en tuff övning i moral och filosofi som Chris Beckett genomför väl. Visst har några minnesbilder från historierna stannat kvar i några veckor, men till största delen är de här novellerna goda övningar inför det Beckett kom att skriva senare.

Fler böcker av Chris Beckett:
The Holy Machine
Dark Eden
Mother of Eden
Daughter of Eden

Fleabag på scen

Den lysande TV-serien Fleabag började egentligen som en enmansföreställning på Edinburgh Fringe Festival, fortsatte på segertåg genom London och New York för att hamna i rutan med dussinet intensiva avsnitt. Den föreställningen har filmats, och det är perfekt för oss som vill veta hur historien såg ut när den kom till.

De dyker upp från början, de pinsamma scenerna, fixeringen vid sex, huvudpersonens självutlämnande kommentarer till vad som händer och har hänt. Formatet blir dock annorlunda än i TV-serien: med en person på scenen och endast en stol som rekvisita behöver ju skådespelaren berätta allt som sker och sägs (med viss hjälp av inspelade inslag). Phoebe Waller-Bridge berättar sin historia säkert och inlevelsefullt, men till en början litet väl deklamatoriskt, och fastän det är bra är det inte lika tight som i serien. Men på ett helt genialiskt sätt faller Waller-Bridge perfekt in i rollen när hon träffar sin syster; där mjuknar hon, nyanserna kommer fram och hon förlitar sig under längre stunder på sitt fantastiska minspel som säger mer än replikerna. Det är underbart att se!

Men historien har många allvarliga sekvenser, som ger pusselbitarna till vännen Boos tragiska död och varför Fleabag hela tiden trasar till livet för sig själv och andra. De svåra scenerna spelar Waller-Bridge med samma fingertoppskänsla för sorg som för humor. Nu har vi följt Fleabag i nästan halvannan timme till. Fastän många av scenerna var desamma som i TV-serien kändes det som en ny historia, otroligt sevärd. Och faktiskt får scenversionen mig att vilja se om hela serien igen. Det behövs ingen tredje säsong, det vi har fått i de tolv korta avsnitten är mer än många andra berättelser ger på längre tid.

Länk till orter och visningsdatum för Fleabag

Carl Fredrik Reuterswärd på Moderna Museet

Revolvern med en knut på pipan står framför FN-huset i New York, i Berlin och Lausanne och i flera andra städer i Sverige och världen. Carl Fredrik Reuterswärd skapade verket Non-Violence som en reaktion på mordet på John Lennon, men den är en kraftfull symbol för icke-våld på många fler plan. På Moderna Museet har en rymlig sal tilldelats Carl Fredrik Reuterswärds konst så att vi kan få veta mer om mannen bakom skulpturen vi har sett.

1960-talet var en tid för lekfullhet i konsten och fenomen i omgivningen. Kilroy från den välkända signaturen Kilroy Was Here gjorde CFR till sin egen och lekte vidare med på många olika sätt. Kilroys hjärta, men det är genomskinligt, bärnstensfärgat och sammanhållet av en tåt. Nio föremål som symboliserar Kilroy, presenterade på olika format om än ungefär desamma genom åren.

Att förhålla sig respektlöst till auktoriteter var i det närmaste påbjudet. Svenska Akademiens Ordlista klippte och tuggade CFR ned till en klump. En tavla samlar det viktigaste och dyraste ur konsthistorien, nämligen (de kända) konstnärernas signaturer: Gauguin, Picasso, Seurat, Ingres...

Verken är skojiga men när man vandrar förbi dem några decennier senare är det svårt att se djupet i dem. Min första tanke är att CFR kanske var en av de tursamma som drogs med i kompisgängets succéer under de år när den svenska kultureliten var pytteliten. Så inser jag att det är orättvist: CFR arbetade verkligen med samtiden och var nydanande på sin tid, det är bara det att tiderna har förändrats och byggt vidare på det som påbörjades för ett femtiotal år sedan, där CFR gjorde sitt till.

Länk till Moderna Museets sida om CFR

Essäer på engelska om några av verken

Children of Ruin av Adrian Tchaikovsky

I Children of Time beskrev Adrian Tchaikovsky, intressant och välgenomtänkt, en civilisation uppbyggd av varelser mycket olika människor: spindlar, med sina annorlunda sätt att röra sig, kommunicera, uppfatta världen och bygga. Nu gör han det igen, tack vare en uplift-tekniker som först i hemlighet börjar snabbutveckla intelligensen hos sitt eget favoritdjur, den åttaarmade bläckfisken. Disra Senkovi (och hans bläckfiskar) hör till ett annat team utsända för att terraforma en annan planet än i förra boken.

Dock har teamet stött på patrull, när planeten de närmar sig visar ha ett rikt djur- och växtliv. Det vill säga, skillnaden mellan vad som är växt och vad som är djur är inte helt klar, men i alla fall ser de sig inte ha rätten att terraforma planeten och slå ut allt liv som redan finns där. Bra nog finns en annan möjlighet i närheten; planeten ett steg längre ut från den lokala solen är täckt av ett tjock lager is, men med teknik, tålamod och i synnerhet Senkovis åttaarmade medhjälpare skall den kunna omformas till en vattenplanet där även människor skall kunna leva. Bläckfiskarna visar sig snart ha okonventionella men funktionella lösningar på problemen de stöter på, och det är inte svårt att tänka sig att vattenplaneten kommer att bli idealisk för dem själva att bebo. De intelligenta bläckfiskarna har dock fortfarande de egenskaperna vi kan se hos dem idag: de är impulsiva, känslostyrda, snabba till attack och lika snabba till att byta åsikt.

Under tiden landar de kvarvarande medlemmarna i besättningen på den inre planeten Nod för att undersöka och katalogisera livet de funnit där. Nu visar sig Tchaikovskys fantasi excellera ännu mer, för det som rör sig på Nod framstår som ytterst främmande och litet obehagligt. Och det som verkade harmlöst visar sig bära på ett riktigt stort hot, omöjligt att bekämpa. Det leder till scenarion som hämtade ur skräckfilm, skickligt framställda som trovärdiga och onaturliga på samma gång. Och än en gång chansen att föreställa sig en helt annan livsform, mycket annorlunda än vår.

Historien berättas ur ett par olika perspektiv och i olika tidsplan, och i det senare av dem har en expedition från Kerns planet kommit fram till de två planeterna. Efter några generationer tillsammans har människor och spindlar blivit vana vid att samarbeta, men de experimenterar fortfarande med olika sätt att kommunicera effektivt. Det finns fortfarande hinder för det kompletta förståendet, men samtidigt har det arbetet mellan de två arterna berett vägen för en av de mänskliga lingvisterna att försöka meddela sig med bläckfiskarna, via färger och mönster. Men åh så långsamt och stapplande den konstiga människan pratar med de intensiva och snabbreagerande bläckfiskarna!

Hotet från Nod är i bläckfiskarnas förståelse kopplat till människovarelser, och fastän de minns och hedrar sin gudfader Disra Senkovi finns det de som vill skjuta ned det ankommande skeppet direkt, eller varför inte stranda det på Nod där det kom ifrån? Grupper av människo- och spindelkompisar blir skilda från varandra och hamnar i mycket olika hotscenarier, där de måste försvara sig på bästa sätt. Det är spännande och otäckt men framförallt mycket underhållande och givande att läsa Children of Ruin ända till sista sidan.

Fler böcker av Adrian Tchaikovsky:
Children of Time
Cage of Souls
The Tiger and the Wolf

The Doors of Eden

Shards of Earth

Kurs i självutplåning

Läskiga eller fåniga kan man tycka att clowner är idag. Det är inte lika coolt att säga att man gillar clowner, utom kanske i de kretsar där alla söker sin nisch och vill vara först med det senaste, i medie- och underhållningsvärlden. Men då måste det vara på ett ironiskt sätt eller för att söka nya perspektiv. Att Maria har inspirerats av clownen som naken och ärlig sanningssägare är så nittonhundratal att alla på clownkursen skrattar åt henne.

Fast ärligt talat har man skrattat och skakat på huvudet åt Maria sedan innan kursen började, åtminstone de coola superfeministerna och kursledaren själv, Björn. Hon verkar inte kunna göra något rätt i deras ögon. När man ser de plågsamma scenerna från clownkursen i de dryga tiominutersavsnitten, kan jag som utomstående tänka att Marias mobbare är så löjliga i sin fejkade överlägsenhet att hon bara borde skratta ut dem och dra därifrån, men för henne som aspirerande komiker gäller det ju att få in en fot i nöjesvärlden och inte komma på kant med morgondagens kollegor och makthavare. Så man lutar sig tillbaka, lider med Maria men skrattar också åt de fantastiskt superpretentiösa deltagarna (och åt killen som hellre åkt på crossfit-camp och skuggboxar sig fram i bakgrunden).

Maria hamnade i pinsamma situationer både före och efter clownkursen, och Evelyn Mok som Maria hittar den perfekta blandningen av naivitet, genans och frustration som krävs för varje scen. Som tur är har hon också en jätteskön kompis, Tore, som stöttar och peppar henne under en air av skojfrisk nonchalans. Serien gör avstickare och hittar andra huvudpersoner då och då, till exempel Tore i hans tråkigare vardag och drygskallen Björn i sin karriärmässiga återvändsgränd, och det är smart att låta bifigurer hamna i mitten och bredda historien. TV-serien Kurs i självutplåning bygger på ett seriealbum av Henrik Bromander, och det märks på ett bra sätt i seriens originella karaktär. Man kan gapskratta åt några av scenerna och minnas känslan av sommarnatts-Stockholm och sommardags-Sverige som inte blir som man tänkt sig.

Den oändliga historien på Borås Stadsteater

Den fina boken Den oändliga historien av Michael Ende handlar om fantastiska världar och överväldigande miljöer som skapas av läsare (och tittare) som engagerar sig och låter världarna växa i sin fantasi. Boken blev en film med alla tidens möjligheter till tjusande scenerier och effekter. Att sätta upp historien på en teaterscen är ett steg tillbaka till att låta tittarens inlevelse vara med i det som sker. Men den minimala och välanvända gruppen skådespelare låter historien leva upp med ovanliga varelser i sköna färger på stora scenen på Borås Stadsteater. Det är en familjeföreställning som även skall passa för yngre barn, så scenerna är inte för långa och inte för sorgliga, men medföljande föräldrar och farföräldrar som minns boken hinner lägga in sina egna tankar om vad som händer.

Jagad av mobbare smiter Bastian Baltasar Bux in på ett antikvariat och smiter iväg igen med en fascinerande bok i sina händer. Vi är många som brukar tänka oss själva in i handligen när vi läser, men snart är Bastian inne i den ovanliga sagan på riktigt, som möjlig räddare av Barnkejsarinnan och landet Fantasien!

Berättelsen innehåller några element som kan vara barnens första möte med existensiella frågor: ett Ingenting som uppslukar det det berör, men det gör inte ont att ge sig in i det för allt bara glöms och försvinner; en port som bara släpper igenom dig om du inte vill gå igenom den. Man kan fundera vidare på vad de innebär även efter att Bastian har klarat prövningar och räddat Fantasien.

Med ganska enkel scenografi och understödda av projicerade filmer skapar skådespelarna spännande scener och miljöer för Bastian att uppleva. Man hinner med mycket utan att trötta ut ens de minsta i publiken, och även alla vuxna kunde njuta av den brokiga och lockande världen som finns där när man öppnar en bok eller går in på en teater.

Länk till Borås Stadsteaters sida om Den oändliga historien

Foto: Amelia Bordahl

Everfair av Nisi Shawl

Under Nisi Shawls penna stakar steampunken ut en alternativ historia där dess mekanik verkligen kommer till nytta. Vi får följa bildandet av Everfair, ett land i Centralafrika med aspirationer på frihet och självbestämmande för dess invånare, de flesta svarta och åsidosatta eller förtryckta länderna de kommer ifrån. Och de kommer från hela världen; Amerika, Europa, Asien och närområdena i Afrika. Eftersom det är tidigt 1900-tal när boken utspelar sig tar sig många flyktingar till Everfair från det grymma slaveriet i Kung Leopolds Kongo.

Den finmekaniska uppfinningsrikedomen kommer till sin rätt när det gäller att skapa proteser till de många, många människor som fått en arm avhuggen som straff av slavdrivarna de flytt från. I Everfair blir en mekanisk lem en så vanlig syn att det inte ses som något konstigt, utan till och med något man kan bestycka med knivar och andra vapen för strid - listigt! Men någon gång ibland låter författaren en av sina berättare för något ögonblick tänka på skillnaden mellan armen av kött och armen av stål. Ingen åsikt om den ena är bättre än den andra, bara en kort påminnelse om vad som har hänt.

Berättelsens kapitel rör sig hastigt i både tid och rum; historien hoppar mellan världsdelar och årtal för att landa på viktiga händelser i Everfairs historia. Jag gillar när en författare litar på att hens läsare kan fylla i mellanrummen och dra slutsatser själv, men de tvära kasten gör att det dröjer ett tag innan man känner igen och känner de olika huvudpersonerna. Förutom då Lisette Toutournier, vars kärlek till maskiner och mekanik glimtar till i fina scener då och då under handlingens gång, ända från första kapitlet då hon är ute på äventyr med sin Mekaniska Vän - en cykel.

Boken beskriver de svåra omständigheterna kring Everfairs bildande, inte bara att komma igenom byråkratin och skaffa sponsring, utan att klara sig igenom karaktärsmord och regelrätta mordförsök på de inblandade. Fientligheterna eskalerar när staten väl finns på plats, och när (första) världskriget bryter ut pressas det afrikanska landet från alla håll till att välja sida mellan de avlägsna stridande länderna i Europa.

Till trycket utifrån kommer det inifrån, för vi märkte redan från början att de som var med vid Everfairs grundande alla hade litet olika ambitioner för landet. Många av dem har också förändrats under åren som gått. Men underligt nog så är det just i brytningen mellan personerna med olika önskningar för landet som man ser och minns kärleken och hoppfullheten vid grundandet. Motgångarna och motståndskraften visar just hur stark drömmen om Everfair hela tiden har varit.

Killing Eve

Runt om i Europa mördas prominenta (eller skugglevande) människor på extravaganta vis. På MI5 sitter utredaren Eve Polastri och tycker sig se ett sammanhang: det är samma mördare, och mördaren är en kvinna! Hennes chefer har inget tålamod med hennes teorier och när hon går över sina befogenheter i ett fall blir hon avskedad. Lika snabbt blir hon rekryterad till en liten och hemlig grupp som skall jaga precis just denna yrkesmördare.

Vi vet att Eve Polastri har rätt för parallellt följer vi kvinnan i fråga, en ung dam som vill kalla sig Villanelle och hellre tala engelska och franska istället för modersmålet ryska. Fräckt och kallblodigt genomför hon sina mord på väl utvalda platser och slinker nöjt iväg för att möta sin uppdragsgivares mellanhand, Konstantin.

Kanske skulle serien Killing Eve ha fungerat bättre på mig om jag varit mer intresserad av deckare och andra kriminalhistorier. Den fascination inför mördare som många känner oroar och äcklar mig (både mördarna och intresset), och en dödad människa får mig att stanna upp och undra om hen lämnar ett sår i världen (även om flera av offren själva är kriminella). Så jag kan inte blinka bort de många knivhuggen, uppskurna struparna och avvridna nackarna som Villanelle lämnar efter sig. Serien låter Villanelle glida runt utan problem mellan europeiska storstäder och svåråtkomliga miljöer, och därtill helst i eleganta, dyra kläder. Ja, hon älskar glamouren som hennes välavlönade jobb ger henne råd till, men hon gillar också att mörda och tvekar inte att göra det vid minsta hack i beräkningen.

I första säsongen växer de båda kvinnornas fixering vid varandra fram, och det är i viss mån fascinerande även om jag inte köper intresset helt. Det går att leva sig in i skräcken som Eve Polastri känner (kanske borde känna ännu mer av) när en lönnmördarpsykopat har fått upp ögonen för henne och börjat förfölja henne. Nästan ännu otäckare är hur djupt korrumperade eller åtminstone sammanblandade alla människor i maktpositioner är, inklusive Eve Polastris egna chefer.

I andra säsongen är maktförhållandena förskjutna till följd av de båda kvinnornas möten och förändrade relation. Det leder till ett nytt format på handlingen som jag ser som obetänksamt och osannolikt, men visst, jag kan släppa misstänksamheten och låta mig överraskas av vad som händer. Trots all min kritik så var det ändå svårt att låta bli att titta på alla avsnitt, och när säsong tre kommer så kommer jag säkerligen att följa den också.

Världen är en scen med 123 Schtunk

På repertoaren har 123 Schtunk flera klassiska historier: Rid i natt och Raskens av Vilhelm Moberg, Strindbergs Ett drömspel och Hemsöborna, Romeo och Julia och en berättelse om Mozart. Nu plockar gruppen upp några av scenerna och sätter ihop dem till Världen är en scen, med ett löst ramverk bestående av Mannens sju åldrar. Det börjar med tillblivelsen. Men hallå, det där kan man ju inte visa hej vilt när det är barn i publiken! Man hejdar sig och börjar fråga ut ungen, svär litet över barnen och föräldrarna som tagit med dem, och vänder tillbaka till de utpekade och använder sig av dem, skolans namn och allt vad de sagt under resten av föreställningen.

Det var förresten inte där det började, utan med välkomnande sånginslag, och förstås ivriga applåder från publiken varje gång någon gjorde entré. Ja, nästan varje gång någon gör entré om igen under hela föreställningen, och varje gång någon får till en pangreplik, och det är ofta! Idén med 123 Schtunk är ju att använda sig av det tveksamma och roliga i pjäserna de spelar, spåna vidare på det och låta ögonblickets ingivelse leda dem till nya skratt. Och ett riktigt bra sätt att få in nya detaljer att spela på är att dra in medlemmar ur publiken, vilket alla bör vara beredda på på rad ett och faktiskt även rad två. När 123 Schtunk har premiär på Världen är en scen får de hjälp av engagerade damer från Lysekil, snickare, IT-konsulter och några till, och alla hjälper glatt till under skämtsamma tillrättavisningar av de tre älskade clownerna på scenen.

Det ligger stor skicklighet i att hålla handlingen igång när allt ser ut att vara helt spontant och flytande. Improvisationerna styrs i hamn innan de seglat iväg alltför långt, och nya scener baxas in vilket ger många anledningar till att få småpanik för att man har fel kläder för pjäsen det gäller. Det leder till många skratt och en stor känsla av gemenskap. Jag har djup kärlek till artister som vill roa sin publik och jobbar hårt för att det skall se enkelt ut. 123 Schtunk må snubbla sig förbi djupsinnigheterna i pjäserna de rusar igenom, men den goda känslan i magen är nog så viktig för alla oss i publiken.

Länk till spelplanen för 123 Schtunk

Atlas Alone av Emma Newman

Atlas Alone utspelar sig en kort tidsrymd efter slutscenerna i After Atlas, med delvis samma huvudpersoner och på samma konkreta plats: rymdskeppet Atlas som byggdes efter instruktionerna som Suh-Mi lämnade efter sig. De är de lyckliga utvalda som skall få komma till planeten vars koordinater Suh-Mi fann under sin koma, och några av dem är extra lyckligt utvalda då de köpts loss ur sin livegenskap: Carl och hans bästa vän Dee. Tillika har alla på skeppet undkommit de kärnvapenangrepp som trasade sönder civilisationen på jordytan strax efter de lyfte.

Dee mår dåligt av att tänka på alla som dödades, och blir ännu argare vid tanken på att de skyldiga måste befinna sig på samma rymdskepp som hon. Kan hon söka upp dem och ställa dem till svars? Hennes tankar har alltmer utrymme att röra sig runt smärtpunkten då hon för första gången i sitt vuxna liv inte har något arbete. Därtill är kontakten med övriga passagerare avgränsad. Det börjar kännas allt svårare att tillbringa de kommande tjugo åren instängd på Atlas, och vad kommer att hända när de landar?

Tur nog får Dee ett uppdrag som är som skräddarsytt för henne: att analysera passagerarnas konsumtion av underhållning och program för lärande. Det var det hon arbetade med på jorden med stor framgång. Arbetet med Atlas data är egentligen simpelt i jämförelse med vad hon gjort innan, men det ger henne tillgång till data om passagerarna; dels det hon söker för egen del, men dels några ovanliga upptäckter som påverkar hennes tankar om skeppet.

Något annat Dee är skicklig på är first person shooter-spel, och där blir hon turligt nog också inbjuden till att delta i en variant av spel hon tidigare aldrig haft råd att prova, där den spelandes fysiska styrka och rörlighet avgör avatarens styrkor. Nu börjar mysterierna tätna till rena provokationer. Förutom det officiella spelet hamnar Dee i ett annat spel, där omständigheterna är underligt avpassade till hennes egna minnen. Båda spelen på båda planen innehåller händelser och miljöer som upprör henne mer än de artificiella blodbaden hon är van vid. Men de tester hon känner att hon utsätts för kan leda henne längre i hennes eget sökande, och hennes hårda träning till livegen högstatusarbetare har gjort henne till en som pressar sig vidare när det blir svårt.

Planetfall, den första boken i serien, var mycket fantasieggande och välskriven. After Atlas och Before Mars hade fler överförklarande partier som gjorde dem trögare att läsa. Atlas Alone är återigen tätt och spännande skriven, men delar det med sina närmaste föregångare att den hänger upp för mycket av handlingen på några inte helt sannolika förutsättningar och twister, även om den leder tankarna runt den mest uppenbara svaren några gånger.

Jag trodde att jag skulle få en upplösning av alla de problemhärdar som Newman kastat mot Guds planet, men istället fick vi ännu en shitshow på väg mot samma mål. När jag tänker efter gillar jag det upplägget bättre, även om jag gärna hade velat komma tillbaka till Guds planet igen.

Fler böcker av Emma Newman:
Planetfall
After Atlas
Before Mars

Årets bästa konst 2019

Det känns bra när stora samlingsutställningar blir riktigt lyckade, så att man får se skön konst och samtidigt förstå något mer om tiden och platsen där den blev till. Året började med att jag fick se just en sådan på Göteborgs Konstmuseum, där polsk konst från för drygt hundra år sedan presenterades utförligt. Runt hörnet fanns också fin konst av de två stipendiaterna Annika Ekdahl och Gunnel Wåhlstrand.

En motsvarande välgärning var att visa Dansk guldålder på Nationalmuseum i Stockholm under sommaren. Såväl vardagssituationer som mer exotiska platser, för att inte tala om konstnärskollegor, fick varsamt liv under målarnas penslar. (Vintern 2019/2020 visas faktiskt ännu en utställning med titeln Dansk guldålder på Göteborgs Konstmuseum, med konst utlånad från ett annat danskt museum.)

Edward Burne-Jones var en värdig företrädare för pre-rafaeliterna, och det var fint att få se hans innerliga konst på Waldemarsudde. Och äntligen fick vi se en stor utställning med GAN:s tavlor; snygga, i tidens framkant och fortfarande fantasieggande!

Bernar Venet använder sig av så många spetsiga vinklar att de ser ut som organiska formationer och nästan blir litet mjukare. Wetterling Gallery visade honom, och sedan ännu en utställning med Peter Blakes lekfulla och humanistiska collage.

Ännu mer människokärlek och fantasi hittade jag i ett hörn på Borås Konstmuseum där Maline Nordin Ardesjös underliga men inte skrämmande jättedockor spelade upp scener som blev sagolika bara av deras närvaro, och också av det bleka ljuset - ständig sommardagsgryning?

Svagt ljus och en udda stillhet finns det också ofta i Tommy Hildings verk. Jag är glad varje gång Galleri Magnus Karlsson visar honom och jag hoppas på många fler utställningar med hans drömlika bilder.